Gästkrönika: Lyssna efter vargens tjut
Det finns sagor som aldrig kan dö, som aldrig tar slut, skriver Marcus Birro.
Mitt i det iskalla ösregnet finns det en eld som aldrig brinner ut. En gång för inte alls länge sedan, trodde jag den elden var kärleken till laget, historien, klubbmärket, traditionen. Nu vet jag att den elden istället är fanbärarna som gått före, ställföreträdande kärleks-ambassadörer som vigde sitt liv åt klubben.
När man flyger in mot Rom ser man kustbandet i Ostia rulla sina ögonlock till vågor in mot stranden. Jag minns nästan varenda inflygning mot Rom. Hemresorna däremot har jag helt raderat. Även den gången blixten slog ner i planet. Det är som om jag för varje gång jag varit i den eviga staden lämnat kvar en liten bit av mig själv. Till sist är det bara ett tomt skal som flyger hem till Sverige.
Det viktigaste av mig är lämnat kvar.
Daniele DeRossi föddes i Ostia 1983. Italien var regerande världsmästare i fotboll och samma år vann Roma ligan för blott andra gången med legenden Nils Liedholm som tränare. Året efter, 1984, förlorade Roma finalen i dåvarande Europacupen (nuvarande CL) mot Liverpool på straffar.
Daniele är född Roma-supporter och kom till klubben som 11-12 åring.
Det här är centralt i sagan. Den moderna fotbollen är ett hysteriskt maratonlopp om egon, stålar och brist på lojalitet. Nästan alla drivs av den egna vinningen. Egot segrar över allting. De flesta klubbarna piskar på sig själva i det här förbannade loppet.
Allting anrikt och vackert som står i vägen vräks åt sidan.
För den inte så insatte hamnade De Rossi i Tottis skugga. Men jag ser det inte riktigt så.
För mig blev Totti/De Rossi tidigt Jagger/Richard eller Lennon/McCartney.
Ett tveeggat svärd, en symfoni, två busungar i en Sergio Leone-film.
När man förälskar sig styr man inte själv längre. Jag förälskade mig i en stolt och anrik klubb som alltid satte vackra värderingar om den egna anrika historien högt.
Allt det pissar de nuvarande ägarna på.
För mig (och miljoner andra) är det fullständigt vedervärdigt, märkligt och direkt idiotiskt att behandla en trotjänare och fanbärare så här. Tyvärr är allt detta större än Roma. De Rossi är respekterad över hela världen för sina val att förbi Roma trogen. På många sätt är han hela fotbollsvärldens sista alibi, en av de allra sista fanbärarna som slits ut ur i sitt led och förs bort till slakt på den förbannade marknadens altare.
De Rossi representerar den pulsåder som enbart handlar om stolthet, kärlek och lojalitet. Den pulsåldern har Roma kapat. Det är ingenting som vi supportrar kommer glömma. Det är ingen vi SKA glömma.
Det sätt på vilket kubben behandlat Daniele De Rossi har fått en av mitt livs stoltaste pelare att vackla. Jag trodde aldrig någonting alls skulle kunna rubba min kärlek till AS Roma men det sätt på vilken man släpar ut sin allra vackraste fanbärare får mig att vilja vända mig och kräkas mörker av ilska, avsky och förakt.
Jag tror Roma insåg att havet skulle storma ett slag men att vi som älskar är så lojala i vår kärlek att vågorna strax skulle stilla sig. Man underskattade kraften i kärleken mellan fanbärare och oss supportrar.
För den här gången är man och tafsar på själva fundamentet i vår kärlek. Det handlar inta bara om Daniele eller hur man skötte Tottis sista säsong heller. Det handlar om själva anledningen till varför vi pantsatt vårt hjärta, klubbens stolthet, anrika och värdiga sätt.
Detta är inte det Roma jag förälskade mig i. Detta är något annat, något bisarrt och vridet.
En supporter kan aldrig lämna sitt eget lag. Men en supporter har faktiskt en skyldighet att göra revolt när laget han älskar begår ett slags offentligt självmord.
Jag har läst många reflektioner runt Daniele de sista veckorna. De mer sansade har låtit förstå att detta är all utvecklings enda väg, att en fotbollsklubb måste byta spelare och kostym för att ta sig an den nya tiden. Givetvis är det så. Ingen vill se en fanbärare rullas in i rullstol för sina sista matcher.
Men mot detta bör man ställa det värde som Daniele har som den felande länken mellan oss som älskar på läktarna och han som älskar på planen. Det är HUR man skött detta från klubbens sida som väcker avsky och förtvivlan.
De Rossi har varit vår livlina rakt in i klubben. Han har varit vår ambassadör. Det handlar alltså inte om att han slutar utan hur klubben tvingar honom att sluta.
Det är inte värdigt. Det är så förtvivlat pinsamt uselt och fel av klubben att man bara vill skrika och kasta av sig alla sina tröjor i en enda hög och låta skiten brinna.
Jag tror Roma har underskattat kraften i allt detta. Om behandlingen av Totti mest läckte över på Luciano Spalletti så borde det stå klart för oss alla att klubben fullständigt saknar den pulsåder som lojalitet, kärlek och klubbtillhörighet strömmar igenom.
Jag tror och hoppas att supportrarna med envishet, värdighet och innerlighet konfronterar sitt hjärtas klubb med allt detta och att vi låter ledning och andra förstå att behandlar man sin fanbärare så här så behandlar man även oss som skit.
Vad jag tror att Roma som klubb missuppfattat är att Roma är Daniele De Rossi bra mycket mer än Roma är de nuvarande ägarna.
Så den svåraste frågan återstår för oss supportrar att svara på: Vilket Roma kommer vi älska efter att klubben behandlat vår trotjänare på det här sättet? Är det Roma fortfarande värt att älskas? Är detta det Roma vi pantsatt vårt hjärta till?
I kväll klockan 2030 gör De Rossi sin sista match inför ett fullsatt Studio Olimpico.
Livet går vidare. Det kommer nya matcher, nya ösregn, nya öden och äventyr, förhoppningsvis även för den gode Daniele.
Frågan är vad som händer med Roma nu. Och med vår kärlek till laget.
För egen del ska jag göra allt jag kan för att inte låta de här veckornas sura regn kväva den gulröda eld som alltjämt brinner i mitt hjärta. Jag ska rikta min ilska och vanmakt mot den maktens män som tror att de kan behandla oss som älskar på det här sättet.
Jag ska sitta upp sent och lyssna efter vargens tjut i natt.
