Gästkrönika: Maj – 19 år senare
Tidigare redaktionsmedlemmen Henric Nilsson har skrivit en gästkrönika inför morgondagens semifinal.
Det var den 22 maj, 1996. Juventus hade precis slagit Ajax i CL-finalen, via straffar. Van der Sar sträckte ut sig i sin fulla längd vid varje tillfälle, men straffarna var för välplacerade. Jugovic avgjorde definitivt och hamnade underst i en hög av euforiska lagkamrater. Jag var vid tillfället snart 16. Som en tanig cocktail av acne, målbrottsdarr och hårspray.
Vårkvällen var fin, vill jag med viss tvekan minnas. Exakt kommer jag däremot ihåg känslan vid läggdags. Den är än idag oöverträffad vad gäller idrott. Jag la mig med en bubblande glädje i bröstet, kalla det möjligen en fotbollsorgasm. Under en poster på Fabrizio Ravanelli vred jag mig runt i sängen, gång efter gång. Allt medan glädjescenerna vid Jugovics avgörande spelades upp i skallen. Till slut kom sömnen, den tog emot mig som i en öppen svartvit famn.
Många år har gått sedan den där magiska onsdagskvällen. Jag är nu en medelklass-cocktail av radhus, kombi och barnskrik. Men jag tar mig ofta tillbaks till ovan nämnda känslor. Jag visste där och då att de var unika. Något som bara måste återupplevas. Men trots alla år som passerat har det inte bilvit så. Jag har snuddat vid känslan. Anat konturerna av den en handfull gånger sedan dess. Varit nära, men ändå långtifrån.
Nu är det åter maj, 19 år senare. Det gör mig kraftigt påmind om känslan. Jag mer än anar konturerna av den där vårkvällen. Känner mig faktiskt närmare 1996 än någonsin. Då var det Ajax, imorgon Real Madrid. Förvisso ingen final, men ifråga om prestation och ifråga om hur fotbollskartan ritats om på 19 år så är det nästan större. Att slå ut ett monstruöst Real Madrid i fotbollens främsta guldålder. Vilken prestation! Det skulle ge eko över hela fotbollsvärlden. Och det skulle ge samma orgasm-liknande känsla i mitt bröst som för 19 år sedan.
Skulle Juventus gå bet imorgon så kommer det att svida. Åtminstone ett tag. Besvikelsen kommer emellertid att späs ut med något mer, stolthet. Det senare lär faktiskt vara mer bestående. 2015 blir nämligen året då Juventus är tillbaka i europeiskt toppskikt. Bättre än Chelsea, och Manchester-lagen. Året då vi sett konturerna av de där underbart bubblande känslorna från 1996. Tydligare och starkare än någonsin. Det är maj – 19 år senare.
