Gästkrönika: Matchupplevelser från Cremona och Parma
Rasism, fantastiska sånger och bländande fotboll var några av upplevelserna för William Hiekkanens när han såg ett par matcher längst floden Po.
Tillbringar man en vecka i Italien finns det tid att uppleva en hel del fotboll om man känner för det. Förra helgen såg undertecknad två matcher på plats i detta fotbollstokiga land. Eftersom jag befann mig i Collecchio strax utanför Parma var biljetter till Serie A-matchen Parma-Napoli på söndagen redan fixade. En match på lördag hade ju dock inte suttit helt fel heller och efter att ha gått igenom vilka matcher som fanns att välja mellan inom rimligt avstånd föll valet till slut på en avstickare till Cremona för mötet Cremonese-Ascoli i Serie B. Här följer nu mina egna upplevelser av dessa två fotbollsmatcher, både gällande vad som skedde på plan, men än mer mina intryck från läktarna.
Cremonese-Ascoli (lördag 23.02.2019)
Lördagen den 23:e februari planerade jag in min tripp till Cremona. Avståndet från Parma verkade inte vara särskilt långt (cirka 70 km) och trots två olika tågresor och en bussresa räknade jag inte med några större problem, men ack så fel jag skulle få. Efter att ha stigit av tåget från Parma till Fidenza skulle en buss åka sista biten till Cremona, men efter att till slut ha hittat vad jag trodde mig vara bussen säger busschauffören att det endast går tåg till Cremona, medan gubben i infon på stationen i sin tur pekade åt ett håll där en annan buss skulle gå. Jag inser rätt snabbt att jag inte hinner till någon buss som jag inte ens hittar och bestämmer mig för att ta ett senare tåg till Cremona som avgår om en timme istället. På den timmen hann jag gott och väl se den lilla staden Fidenza som inte hade mycket att erbjuda. Till slut kom tåget som jag hoppade på och från fönstret fick jag se italiensk landsbygd med en och annan byhåla susa förbi när tåget rullade in i södra Lombardiet från Emilia-Romagna-regionen. Känslan som infann sig var att Cremona låg mitt ute i ingenstans.
Den oväntade pausen i Fidenza innebar att den planerade tidsplanen sprack rejält och när tåget anlände till Cremona fick det bli en lättare språngmarsch till arenan. Biljettköpet gick dock snabbt då de flesta åskådarna redan hade tagit sig in på den gamla arenan Stadio Giovanni Zini. Arenan kändes överlag väldigt omodern och typisk för ett lag i Serie B, men solen sken ändå vackert över den slitna betongen. Just när spelarna entrar planen och Cremoneses hymn rullar ut tar jag mig upp på den större långsidan och inser att jag lyckats hinna i tid trots allt. Jag köpte biljett till denna läktare för att få en bra blick över planen, men framförallt en bra blick över hemmacurvan. Precis som jag tidigare sett på bland annat Youtube drar Cremoneses fans igång den rätt mäktiga Dai Cremooo Dai Cremoooo (melodin av ’Take me home, country roads’) vid matchinledningen och jag ryser i hela kroppen. Matchen mellan Cremonese och Ascoli, två lag på den undre tabellhalvan, blir precis som jag föreställt mig. Före matchen hade Cremonese i runda slängar gjort minst mål och släppt in minst mål i hela serien och det blir en riktigt typisk Serie B match. Båda lagen håller igen bakåt och några chanser skapas inte. Den rätt dåliga gräsmattan gör det även stundtals svårt för bägge lagen. Cremoneses curva gör däremot sitt bästa och stämningen går inte att klaga på. Hemmaspelarna blir dock utvisslade när lagen går in till halvtidsvilan.
Mitt förhandstips på 0-0 spricker när Ascoli tar ledningen i mitten av andra halvlek från ett skott utanför straffområdet. Tiden rullar på och Cremonese lyckas inte etablera något vidare spel på offensiv planhalva. Den rätt imponerande hemmacurvan som sjungit matchen igenom börjar bli allt mer frustrerade och när hemmalaget gång på gång misslyckas med att ta sig fram mot Ascolis mål är det många som tröttnar. Trist nog tar flera supportrar ut sin frustration på Ascolis enda svarta spelare som ligger ner och spelar tid i slutminuterna. I närheten av mig ser jag vuxna män som står upp och grymtar och ropar apljud och jag inser att rasismen på allvar är ett stort problem på sydeuropeiska läktare. Hemmalaget lyckas till sist ändå skaka fram två bra lägen i slutet av matchen som dock förvaltas katastrofalt. Ascoli vinner med matchens enda mål och den tillresta bortaklacken på ett par hundra personer får fira. Ascolis supportrar imponerade överlag på sin bortaläktare med bland annat flera utvecklade banderoller med olika budskap matchen igenom. För spelarna i Cremonese och tränaren Massimo Rastelli väntade däremot en ordentlig visselorkan från hemmapubliken som var riktigt förbannade på sitt grigiorossi.
Matchupplevelsen på Giovanni Zini-stadion var jag överlag väldigt nöjd med. Cremonese-Acoli låter säkert som en oerhört deppig historia i mångas öron och vill man se bra och rolig fotboll på en fräsch arena ska man verkligen inte ta sig till Cremona. Vill man däremot få en äkta fotbollsupplevelse på en sliten arena i en lägre division uppfyller Cremonese alla krav. Jag fick dessutom känslan över att jag var den enda turisten på hela arenan. Denna match lockade strax under 6000 åskådare och det fanns gott om plats på läktarna och i takt med att solen sjönk kunde jag flytta mig bäst jag ville för att få bästa möjliga sikt. Med undantag för de rasistiska lätena (som såklart endast gäller enskilda individer) var Cremoneses fans och Curva Sud riktigt imponerande och skapade ett bra tryck med många fina sånger matchen igenom.
Cremona som stad var dock en riktig håla där jag fick tillbringa mer tid en väntat efter matchen då jag återigen fick problem efter att ha missat mitt tåg. Man kunde helt enkelt inte ta fel vid tågstationen i Cremona trodde jag, men tydligen hade jag missat att ’spår 3’ och ’spår 3-väst’ inte avgick från samma plats och där stod jag som en riktig idiot när skymningen började falla. På infotavlan stod det att nästa avgång till Fidenza var med buss, den buss jag inte lyckats hitta tidigare under dagen alltså. Tankarna om att tvingas tillbringa en natt i Cremona blev starkare. Efter att ha frågat mig fram fick jag till slut reda på var denna buss skulle gå från Cremona, men hade jag inte fått den infon hade jag aldrig hittat. När bussen sedan till slut anlände till Fidenza insåg jag var jag borde stigit på första gången, men jag blev heller inte överraskad över att jag hade missat hållplatsen som endast hittades om man gick igenom en tunnel under en väg. Nu var det bara att ta första bästa tåg som skulle kunna tänkas gå mot Parma och denna gång undvek jag missöden och kom till slut fram till hotellet sent på kvällen. Det blev med andra ord en lång och händelserik dag. Mina transportproblem var i det stora hela värt besväret när jag fick se en Serie B match i en ort som inte många ’fotbollsturister’ har besökt.
Parma-Napoli (söndag 24.02.2019)
Efter att ha sovit ordentligt efter gårdagens Serie B-äventyr i Cremona var det skönt att inte behöva tänka på mer än en tågresa från Collecchio in till Parma denna söndag. Vädret var på topp och slutet av februari i Italien kändes ungefär som slutet av april/början av maj uppe i Norden. Efter att ha tillbringat dagen med att gå runt i Parma (som är betydligt större och vackrare än Cremona) var det sedan dags att promenera mot Stadio Ennio Tardini med cirka två timmar kvar till avspark som denna söndag inföll klockan 18. Utanför arenan hade det redan samlats mycket folk och mycket poliser och säkerhetsvakter syntes till. En person som jobbar för Parma sa så här: ”Normally it’s not like this, it’s very calm and not much problem...but today...it’s Napoli...”. Extra styrkor hade alltså satts in för att säkerställa att Napolis första besök på Tardini på flera säsonger skulle gå lugnt till. Flera ’vanliga’ Napolisupportrar gick dock helt lugnt utanför arenan tillsammans med Parmafansen, men Napolis Ultras var såklart avspärrade från resten utanför bortaläktaren och utöver några knallskott och bangers verkade det inte bli några större oroligheter. Hemmalaget Parmas buss möttes av jubel medan Napolis buss visslades ut när de i tur och ordning anlände till arenan.
Klassiska Ennio Tardini-stadion var i princip slutsåld inför denna kvällsmatch och längst upp i ena hörnet på ena långsidan hade jag och mitt sällskap fått biljetter. Utsikten över Curva Nord eller Curva Matteo Bagnaresi där Parmas Ultras håller till var bra och låg precis intill. När solen till slut sjunkit ner bakom andra långsidan och mörkret infunnit sig klev spelarna in på planen under strålkastarljuset medan Parmas hymn ljöd över stadion. Nu hade också samtliga Napolisupportrar tagit sig in på bortaläktaren och det var en imponerande mängd som sjöng upp sitt ljusblåa gäng. Mellan 2500-3000 Napolisupportrar var på plats och utöver sektionen bakom ena målet befann sig ytterligare flera på läktarna i dess närhet. Många utflyttade napolitanare var också på plats, vilket deras tifo-banderoll förklarade. Att hemmafansen skulle få något att bita i förstod jag rätt snabbt och matchen inleddes med att båda curvorna sjöng igång sina lag med flera inslag av hånramsor mot varandra.
Napolis tränare Carlo Angelotti var dessutom tillbaka på arenan där han tidigare tränat hemmalaget under 90-talet. På plats på läktaren fanns också Italiens förbundskapten Roberto Mancini, samt den legendariske tränaren Arrigo Sacchi. På planen visade det sig snabbt vara klasskillnad rakt igenom och hemmalaget fick inte helt överraskande rikta in sig på försvarsspel.Napolis Allan och Fabián Ruiz visade klass och dominerade mittfältet fullständigt. Innan 20 minuter hade passerat blev Piotr Zielinski överraskande fri i straffområdet och placerade in 0-1 för gästerna. Med tio minuter kvar till paus fick Napoli en frispark i bra läge som en annan polack, nämligen Arkadiusz Milik, sköt listigt under muren till 0-2. Jag blev nu orolig över att luften skulle gå ur hemmafansen men trots underläget tappade de inte initiativet och matchen på läktarna fortsatte med mäktiga sånger från båda curvorna. Ställningen vid halvtid var 0-2.
Med Gervinho och Biabiany på varsin kant försökte hemmalaget så gott man kunde komma runt och hitta Roberto Inglese inne i straffområdet. Den förstnämnde kunde nu och då skapa några farligheter men Biabiany är och förbli ett frågetecken i min bok, hur han fortfarande spelar i Serie A är för mig än mer obegripligt efter att nu ha sett honom live. I mitten av andra halvlek fick Parma till slut chansen att komma in i matchen när lagkaptenen Bruno Alves drogs omkull och domaren pekade på straffpunkten. Undertecknad fick dock uppleva livets första VAR-beslut på plats när domaren ändrade åsikt och straffen uteblev till hemmafansens raseri. Nu fick Napolifansen än mer energi och började ta över på arenan och när Milik gjorde sitt andra mål för kvällen med kvarten kvar var matchen körd för hemmalaget. Jag hade förvisso redan fått uppleva ett bra tryck på arenan, men jag hade såklart hoppats på en jämn match på planen, där bägge lagens supportrar hade trott på sitt lag i 90 minuter. Vid 0-3 räknade jag med att luften skulle gå ur hemmafansen. Då plötsligt fick Parmas curva för sig att köra igång sången som är känd som Dale Cavese, en riktigt klassiskt ’ultras-sång’ som härstammar från de lägre italienska serierna och som fanns på Youtube väldigt tidigt (2007) och som sedan spridit sig till fotbollsläktare världen över. Då matchen hade förlorats på planen bestämde man sig för att man i alla fall inte skulle förlora på läktarna och ljudnivån i hemmacurvan ökade nu hela tiden. Hela sista kvarten av matchen ökade trycket, man sjöng denna sång och läktaren gungade i ett hav av blågula flaggor och halsdukar.
Denna sista kvart av matchen hade jag väldigt svårt att koncentrera mig på spelet då huvudet mest vreds mot Curva Nords imponerande sånginsats. De verkade göra det till en grej att köra fullt ut då matchen ändå var avgjord. Jag som genom åren kollat på otaliga mängder av Ultras-klipp och videor njöt för fullt eftersom man sällan har chansen att vara på plats live och uppleva stämning som denna. Någonstans i denna eufori gjorde Napoli 0-4, men hemmacurvan bara körde vidare och sket fullständigt i resultatet och kanske inser man ändå hur lyckligt lottade man är efter att ha fått börja om i fjärdedivisionen 2015. Fler mål blev det inte och slutresultatet var inte orättvist.
Parma var helt enkelt några nummer mindre än motståndarna i denna match och det hade krävts en hundraprocentig insats från samtliga för att rå på syditalienarna denna kväll. Matchen var en häftig upplevelse i sig och bortalagets spel var vackert att titta på. Det jag främst tar med mig härifrån är ändå de två riktigt imponerande curvorna som sjöng ikapp matchen igenom och hemmafansens insats sista kvarten trots 0-4 är faktiskt bland det mäktigaste jag har upplevt. Huruvida det är lika bra tryck när Udinese eller Frosinone gästar Tardini är tveksamt. Skulle Parma ligga under stort mot något av dessa lag har jag svårt att se fansen reagera på samma sätt. Det som däremot kan konstateras är att man överlag ändå lär få en fin upplevelse om man väljer att besöka Parma, både som stad och för att se bra Serie A-fotboll på klassisk mark.
William Hiekkanen
