Gästkrönika: Mellan klubb och känsla
Vad är klubbkänsla? Gästskribenten Arvid Larsson resonerar kring ett ämne som aldrig blir inaktuellt.
Klubbkänslan. Ständigt ifrågasatt och bara ibland hyllad. Den river upp och fogar samman spelare och fans. Men fansens positiva laddning av begreppet tenderar enligt min mening att dölja de allmänmänskliga incitamenten och därmed de inte lika fullt smickrande skälen till varför spelare stannar och blir hyllade som hjältar. Klubbkänslan har alltid varit villkorad och för mig pendlar begreppet mellan opportunism och bekvämlighet.
Fotbollspelare har förvisso olika ambitioner med sina karriärer och många gånger spelar deras individuella personlighet (och agenter) in i deras beslut. Det finns de som skiter fullständigt i vad folk tycker och gladeligen bråkar sig ur kontrakt och flyttar mellan de olika rivaliserande storklubbarna. De vill spela för de bästa klubbarna och dra in så mycket pengar det bara går innan karriären är över.
Men när en spelare efter en tveksam proffssejour på den brittiska ön återvänder hem till Knalleland och ”klubben i sitt hjärta”, av vilka skäl sker detta? Kärleken till laget får honom att motta en fet sign on-bonus och en saftig lön för att spela fotboll i en trygg och bekväm social miljö med närhet till familj och vänner. För detta får han uppskattning och beröm från människor på orten han inte ens själv bor i. Han slipper säkert betala för nötfärsen också på väg hem till sitt fredagsmys. Ett ganska tacksamt och bekvämt val för en spelare som inte riktigt räckte till i proffslivet.
Nyligen deklarerade en spelare i den italienska huvudstaden att han stannar i sitt hjärtas klubb nära sin familj och vänner till fansens och twitterflödets förtjusning och iver. De tycks ha glömt hans långa betänketid om att ens skriva ett nytt kontrakt under föregående säsong. Han tackade på detta sätt nej till en lukrativ lön i England och får nu nöja sig med en ynka årslön på drygt 50 miljoner kronor. Det är kärlek det. Om så vore skulle säkert många andra fotbollsspelare också bli kvar i sina moderklubbar.
Klubbkänslan och lojaliteten har som sagt alltid varit villkorad, även om fansen gärna glömmer det. Den betingas av spelarens känsla av trygghet och bekvämlighet. Spelaren stannar så länge han och hans familj/partner trivs med sin tillvaro och de ekonomiska förutsättningarna. Detta kan plötsligt förändras om spelaren exempelvis inte åtnjuter samma förtroende av tränaren eller om hans familj inte trivs socialt.
Men givetvis är det så att en fotbollsspelare kan utveckla känslomässiga band till den klubb han spelar för, det vore ju konstigt annars med de socialpsykologiska processer som sker. Men dess grund ligger framförallt i att spelaren över tid fått sina egna behov tillgodosedda. Spelarens lojalitet och vilja att spela för en klubb som ger honom miljoner i lön är något annat än underbetalda och ouppskattade människor i vården eller industrin. Ära den som äras bör brukar det heta. Utifall ni hade glömt det.
