Gästkrönika: Resan, del 3
Sista delen av Shahins fantastiska reseberättelse följer här.
När vi väl kommit in förbi den andra kontrollen och officiellt var inne i arenan var det total eufori. Det var en vinst. Vi gjorde oavbrutet vårt bästa för att få tag i biljetter och lämnade så lite som möjligt till slumpen. Att utdelningen skulle vara så bra var bara otroligt.
Vi sprang fort på toa och vidare mot trapporna som ledde oss upp in i arenan. Nu i efterhand inser jag att varje trappsteg ledde oss ett steg närmare ”history in making”. Vi fick uppleva historia på plats i Juventus Stadium. Juventus borg. Rom byggde colloseum under antiken. Juventus invigde ”Juventus Stadium” inför den här säsongen.
Vi kom upp till ett starkt lysande ljus från lamporna som var placerade runt hela arenan och möttes av ett högt dån från fansen. De tusentals supportarnas röster blandades in till en röst, såsom det är med alla fotbollsklacker, och det var kul att än en gång få höra Juventusklackens röst på plats.
”Ce solo un capitano! Un capitano, ce solo un capitano”.
”Det finns bara en kapten” sjöng de.
För varje fotsteg upp för trapporna, in i arenan, höjdes även ljudnivån på fansen. Väl uppe såg vi ut över planen i Juventus Stadium. En toppmodern arena byggt för ett toppmodernt fotbollslag. Man hade en så perfekt utsikt över hela planen och spelarna såg faktiskt verkliga ut, till skillnad ifrån Delle Alpi, där man satt så långt bort. Gräset hade en vacker grön färg och man såg att alla platser i arenan var bra platser. Juventus stadium är verkligen ett imponerande bygge.
Då ändrades ramsan helt plötsligt. ”
Eee ale ale, ale ale, Antonio Conte”.
Jag vände mig om och min blick fångades av en stor flagga från vår sektion. ”Drughi” stod det på den. Jag kunde inte hålla mig ifrån att le. Under min första Juventusresa ner till Turin, där jag och ett stort gäng fans från ”Juventus club svezia” åkte en 36 timmar lång bussresa ner till Turin, köpte jag en drughi tröja. Sedan dess har jag velat stå i klacken med dem och jag tror att de flesta fotbollsfansen kan relatera till det. Nu stod vi där, blickandes ut över klacken, mitt i smeten, tillsammans med drughi. Det var magiskt.
Vi intog våra platser vilket var vart som helst då det måste ha vara onumrerat. Jag blickade ut över arenan än en gång och skakade hand med Ramtin. Vi gjorde det. Vi var här. Impossible is nothing. Som när Del Piero var borträknad, för att sedan kämpa sig tillbaka och vara tongivande i avgörande matcher, hade vi lyckats ta oss in i arenan trots alla ”I’m sorry guys” från folk utanför arenan.
Det började närma sig starten och helt plötsligt hörde jag samma eller liknande intro som den på UFC. Big screen skärmarna som var placerade högt upp mot norra och södra läktarna drog igång och det var en liknande upplevelse som i NHL. Det var en show. Juventusemblemet versus Atalantas emblem visades stort på storskärmarna. Jag stod i klacken av ett lag som gör allt för att maximera upplevelsen i arenan. Det var väldigt bra. Vi var även en del av tifot där vi höll i ett stort grönt papper. Efter den mindre showen på skärmarna drog dem igång startelvorna. Samtliga spelare i Atalanta fick höra burop och busvisslingar innan den sista spelarens namn hade ropats upp. Då var det dags för hjältarna i Juventus. Fansen drog igång trumvirvel med rösten och bara det var en mäktig känsla som måste ha gett en hel del människor gåshud. Mannen med mikrofonen som läste upp truppen skrek först ut tröjnummer, följt av spelarens förnamn, vilket avslutades med att hela arenan skrek ut efternamnet. Alla fick sin egen ljudnivå på hur högt fansen skrek ut deras efternamn. Chiellini fick till exempel högre jubel än Estegarribia vilket är förståeligt. Men när det kom till Del Piero så var det ingen fråga om vem som var ”födelsedagspojken”. Mannen i högtalarna skrek ut: ”Numero dieci, Alessandro” vilket följdes upp av ”Del Piero” från fansen. Ett skrik så högt att dess ljudvågor fortfarande surfar igenom rymden och om det når intelligent liv i ett annat solsystem så är det en bra introduktion till vad en människa, en stor man rättare sagt, kan uppnå på vår planet. Det enda säkra i livet må vara döden. Men ljudnivån på fansen när de ropade ut Alessandro Del Piero var så pass högt att det inte fanns någon tvekan om att han var odödlig. Han blir aldrig bortglömd i Juventus.
Matchen drog igång och det sjöngs ramsor om alla spelare. Men inget speciellt om il capitano. Inte så som jag hade föreställt mig i alla fall om jag ska vara ärlig. Varje gång han fick bollen däremot så stod folk som på nålar. Alla ville se hans magi och läktaren innehöll en stor blandning av människor från alla världens hörn. Allt ifrån en äldre man från grekland till ett barn som satt på sin fars axlar. Historia. Det var otroligt. Äldre damer. Äldre män. Ungdommar. Barn. Alla var där och alla slängde kyssar åt honom och skrek hans namn som om de ville att han skulle höra just deras röst. Då vart det nära. Giaccherini sprang in från kanten och det var så uppenbart. Från vår vinkel såg det ut som att han själv utan problem hade kunnat trycka in den. Men inte på Ales sista match. Han passade istället och det var så uppenbart att backarna redan var där.
Efter drygt tio minuter fick Marrone göra ett mål vilket fick oss alla att jubla och hoppa av glädje. Men det föll tyvärr i skuggan av det som skulle hända bara en tjugo minuter senare. Alessandro Del Piero fick bollen, passade den till Giaccherini som sprang in i straffområdet. Han stannade till, passade bollen tillbaka till Ale som vände med kroppen och drog på ett perfekt skott i sann FIFA-hålla-i R1-knappen-medan-man-skjuter anda. Bollen skruvade sig perfekt ner på marken och slinkade förbi målvaktens händer vid stolpen. Ett perfekt mål som fick hela arenan att exploderade. Det var det vackraste jag sett. Juventus ledde redan med 1-0 mot Atalanta på hemmaplan och hade avgjort ligan. Trots det firade folk som om de precis blåst av en VM-final. Del Piero gjorde mål och ljudnivån på jublet var ur ren kärlek och lycka. Alla var här för Del Piero. Och jag menar... egentligen har han gjort det tillräckligt många gånger för att man nästan ska förvänta sig ett mål. Men att få göra det i just den här matchen. Det är mer än bara ett vanligt mål. Det är sagolikt mål. Pricken över i:et som avrundar och sammanfattar en sagolik karriär.
Den nionde november 1974, föddes en son till en elektriker och hushållare. Han fick namnet Alessandro. Hans stora dröm sedan han var en liten pojk som sparkade boll var att bli en professionell fotbollsspelare. Idag stod han i Juventus Stadium. Omfamnad av alla sina lagkamrater. Hela arenan applåderade och folks reaktioner var som tagna från en film. De flesta hade tårar i ögonen. Andra grät. Massimo, en student från pisa som vi snackade med under matchen klappade händerna och sa: ”What a person. What a team. This is history”. Jag kunde knappt få några ord ur mig. Är det här en film eller? För då är det en riktigt bra sådan. Alla kramade om varandra och jag high fivade med allt som rörde sig.
Halvlek.
I halvlek köpte vi givetvis dricka och intog våra platser. Giriga som man är hoppades vi på ett till mål av vår käre kapten. Strax efter andra halvlek såg jag det absolut sista jag ville se i den här matchen. Juventus skulle göra ett byte och det var nummer 10 som visades på skylten. Vad håller Conte på med? Det är Del Pieros sista ligamatch. Hur kan han göra så, tänkte jag. Vi var ju där för att se honom spela för sista gången i ligan, kunde han inte ge oss 90 minuter då. Men jag insåg ganska fort logiken bakom bytet. Alla i hela arenan ställde sig upp och applåderade. Klacken sjöng:
”Ce solo un capitano!”
medan ljudnivån på applåderna stegrade. Matchen stannade. Exakt alla, utan undantag, applåderade. Allt ifrån linjedomarna till Atalantas fans. Juventus spelare till Atalantas spelare. Folk på plan kramade om honom och skakade hans hand. En stor man. En historia om med- och motgångar. ”They don’t make them like this anymore” måste alla i arenan ha tänkt. En sagolik karriär. En gentleman.
Matchen fortsatte. Eller jag tror i alla fall att den fortsatte. Som de tusentals andra människorna i arenan, applåderade jag nonstop, och följde Del Pieros varje fotsteg. Han var värd mer än bara lite applåder. Sittplatserna ställde sig upp. Del Piero satte sig ner bland avbytarna och det såg ut som att han försvann ett tag, men arenan fortsatte mullra av applåder. Del Piero ställde sig upp igen och vinkade åt alla innan han satte sig ner ett tag, men det tog bara inte slut. För varje slängkyss, ökade även ljudnivån på alla applåder. Det var oundvikligt. Till slut var han tvungen att kliva ner från läktaren och gå ett ärevarv. Samtliga personer i arenan följde hans varje fotsteg. Atalanta hade ett skott i stolpe som ingen ens reagerade på. Målvakterna applåderade Del Piero, under matchen(!), när han passerade målen. Det var på den nivån.
Han fortsatte längst långsidorna, mot norra läktaren där fansen slängde sina halsdukar och flaggor till honom. Det var bara kärlek. Han plockade upp så många som möjligt men det var omöjligt att få med allt. Folk som jobbade i arenan fick till slut hjälpa till. När han närmade sig curva sud där vi stod exploderade klacken fullständigt. Jag kollade ut över hela arenan och insåg vilken sjuk upplevelse jag hade fått äran att vara med om. Vilket rätt beslut att åka ner och se matchen. Undra hur Del Piero måste ha upplevt det då? En man. En vanlig människa. Som vem som helst egentligen, fick vara med om sann magi. Jag undrar om han hade kunnat föreställa sig själv gå ett ärevarv medan en fullsatt fotbollsarena av människor från alla världens olika hörn applåderade och skrek så högt som det gick att göra. Jag är helt övertygad om att ljudnivån nådde sin maxkapacitet i Juventus stadium. Det kommer dröja länge innan någon slår det och Conte gjorde rätt som bytte ut honom tidigt. Vid ärevarvens slut gav han mister en kram, medan folk fortsatte jubla, gjorde vågen och det allmänt var en euforisk glädjestämning. Juventus har gjort ett riktigt bra jobb. Även om man håller på andra lag så måste man medge det. Juventus har verkligen tagit det till nästa nivå. Vid matchens slut exploderade arenan än en gång och alla började sjunga: ”Siamo noi, siamo noi. I campioni d’italia siamo noi”. Det var en elektrisk känsla.
Jag har gjort mitt bästa för att dela med mig av känslan under hela resan upplevelsen inne i arenan. Men för att komplettera den här reseskildringen så spelade jag även in lite av upplevelsen på mobilen då jag hade uppskattat, det trots den långa texten, om jag inte varit på plats.
Spelarnas namn ropades ut innan matchen:
http://www.youtube.com/watch?v=H8ba2wsrvN4&feature=youtu.be
Innan prisutdelningen bröt sig hundratals fans in i arenan då alla säkerhetsvakter befann sig på planen. Jag har ett videoklipp av det och länk har ni här:
http://www.youtube.com/watch?v=FRfbFtwSkmw&feature=youtu.be
Arenan exploderade även när de ropade ut Conte och Del Pieros namn:
http://www.youtube.com/watch?v=ZXBx-UmT5qc&feature=youtu.be
När prisutdelningen var över var det dags att lämna arenan. Jag köpte en halsduk innan vi begav oss tillbaka till den centrala delen av Turin. Givetvis tog jag även med mig en bit av tifot vi var delaktiga i. Det kommer Shahin om 30 år att tacka mig för.
Efter matchen drog vi till en av piazzorna där vi stod och väntade i drygt två timmar med tusentals andra människor för att få se spelarbussen. Det var en lång väntan, men väl värt besväret. Spelarbussen levererade och alla hoppade och skrek av glädje. Folk hade klättrat upp för byggnader till folks balkonger där de hängde flaggor och jublade, till att det var folk uppe på gatuljusen. Chiellini bankade sig på bröstet och skrek. Buffon hade en cigarr i munnen som den chef han är medan Quagliarella skojade med folk. När bussen åkte vidare försökte alla gå samtidigt vilket skapade lite kaos. Alla ville ju hem på samma gång så jag och Ramtin satte oss ner på trottoarkanten till det lugnade ner sig. Mitt i all kaos gick en man förbi oss med en vagn, han sålde iskall öl. Givetvis slog vi till och köpte öl, kläckte den öppet, kände hur den iskalla ölen avrundande dagen medan vi njöt av stunden.
Det var en alldeles otrolig upplevelse som jag inte kunde hålla för mig själv. Jag önskar att ni alla var där och fick uppleva detta på plats då den här krönikan inte fullständigt kan illustrera hur magisk hela den här upplevelsen var. Men 10 a4-sidor senare känner jag att jag gjort mitt bästa för att ta er med på vår galna berg-och-dal bana till resa. En barndomsdröm gick i uppfyllelse den dagen och efter sommaren uppfylls en ny dröm när jag flyttar till Italien för att studera italienska och följa fotbollen på plats. Därifrån kommer jag och en vän att skriva en blogg om bland annat italiensk fotboll. Målet är att se så många lag som möjligt och även om jag hållit på Juventus sedan jag var liten pojk så kommer det att vara opartiskt skrivet. Så det blir en blogg för alla fans. Alla derbyn är givetvis redan spikade och förhoppningsvis blir det även en hel del bilder och mycket text från våra resor på plats. Till dess kan ni följa mig på twitter: https://twitter.com/#!/Shahin89B
En trevlig sommar till er!
