Gästkrönika: Själen måste stanna
18 minuter in i matchen smeker Candela fram bollen till en störtande kapten. Utan pardon dunkar denna magiska tia in bollen med en yttersida och flyger mot en glödande curva. I samma moment som läderkulan hittar nätmaskorna exploderar arenan och förvandlar hela Rom till ett rödgult paradis. Francesco Totti sliter av sig tröjan men kaptensbindeln vägrar lämna hans arm. På samma sätt har supportrarna vägrat lämna honom. På samma sätt har Roma alltid hållit fast vid sin själ. Tills nu?
Det fanns en tid då Roma andades morgonluft. Men genast blev den fråntagen. Klubben klättrade långsamt ur skuggorna men hann inte ens lysa på Europas stora scen innan man föll ner ofantligt mycket snabbare än vad man tagit sig upp. 2001 hade man precis vunnit ligan och rustade för strid, ledda av en briljant tridente i anfallet. Året därpå kämpade man för sin överlevnad. 2006 gick man från en medelmåttig placering i ingenmansland till att bärga elva segrar och de efterföljande åren förgäves utmana Inter, det slutade med att Roma hamnade steget efter varje gång. Fjolåret är dock det som etsat sig fast i minnet, och la grunden för en frustration som fått storspelare som Daniele De Rossi att ta ett kliv tillbaka i sin utveckling.
Efter otroliga 25 matcher på raken utan förlust gick Roma sensationellt förbi Inter och på text-tv glimrade lagets namn i lika vacker grön färg som Tottis ögon. Men i en ödesdiger batalj brände vargarna allt som gick att bränna, för att sedan sänkas totalt av ett anfall kallat Pazzano. I vanlig ordning var Roma sedan retfullt nära att sno tillbaka sin välförtjänta scudetto, men när Inters general Zanetti körde ner huvudet i marken och bara bröt igenom för att servera Milito var saken klar. Så nära, så otroligt nära, och därav mer smärtfyllt än någonsin när supportrarnas inre mindes matchen mot Sampdoria och förgiftades av två ord: ”tänk om…”.
Förväntningarna var skyhöga, hoppet lyste likt aldrig förr och Roma gick in i Serie A hösten därpå för att äntligen spela hem en ligatitel. En anfallsbesättning som kunde matcha de bästa i världen var det som allra mest skapade drömmar om guld. Men i Milano hade det hänt saker. Fenomenet Zlatan Ibrahimovic anlände och helt plötsligt förvandlades Milan från ett övervuxet och bortglömt storlag till hela Sveriges favorit, och med Zlatans närvaro skapades en attraktionskraft som senare fick Robinho och Cassano att ansluta. Det blev Milan som plockade hem skitpoängen, det blev Milan som återigen var laget att slå. Och det var just Ibrahimovic som gjorde det. I Rom såg man tecken på gulröd frustration.
Spelare som Daniele De Rossi vet. Han vet att Milan inte haft ett tillräckligt hungrigt lag på närmare tre år för att vinna Serie A, han vet att kampen de senaste åren alltid stått mellan Inter och Roma, och att säsongens Milan inte kunde bjuda in sig själva i en toppstrid de hållit sig borta från i evigheter. Helt plötsligt blir Roma omkörda av Milan. De rödsvarta befäster förstaplatsen medan Roma som vanligt har förtvivlat svårt att plocka hem de enkla poängen som kännetecknar en mästarklubb. Krydda detta med att tronskifte i Rom väntar runt hörnet och skapar en osäkerhet som vibrerar ända ut till omklädningsrummet och spelarnas psyken. Därför tror jag inte det är någon slump att en av världens bästa mittfältare tappat något oerhört i kvalitet och motivation. Det svider förmodligen i Danielinos hjärta att se sitt Roma falla, att se hur det långsiktiga bygget inte ger resultat när en svensk majestät återigen sprider sin vinnande anda över Milano.
Det är inte bara av den anledningen som jag tar upp Daniele De Rossi. De senaste dagarna har supportrarna nämligen skakats av ryktet att vår blivande kapten och bandiera är på väg till Manchester United, tillsammans med tornadon Jeremy Menez vars fart och finess utnyttjats lika mycket som Lazio vunnit derbyn på senare år. Då legenden Totti bjuder på sina sista danser på Olimpicos gräsmatta, är det De Rossi som tar över fanan Totti höll ett järngrepp om för att stoltsera sin kärlek för Roma och skrämma bort budgivarna som avundades hans gudomliga talang. I De Rossis fall kan det sluta annorlunda. Han har ända sedan barnsben sett den store Totti tacka nej till storklubb efter storklubb, för att istället stanna i ett Roma där han förvisso är störst och vunnit ligan, men där han aldrig kommit längre i Champions League än en förnedrande kvartsfinal i England. Därtill har Totti aldrig fått sitt internationella erkännande som en av planetens giganter, och risken är stor att De Rossi går samma öde tillmötes. Han riskerar dessutom att inte få ut sin fulla potential i Giallorossi som i sommar lär börja om från grunden. Sammantaget tror jag att Daniele sätter sin karriär före kärleken och flyttar till Manchester där han kan vinna titlar och respekt på ett helt annat sätt. Jag hoppas för klubbens skull att jag har fel. Jag hoppas att amerikanerna som i dagarna lär köpa upp klubben gör allt för att behålla De Rossi och de övriga storspelarna för att fortsätta bygga vidare på ett Roma med själ och hjärta.
Youtube är en fantastisk uppfinning. Här kan man se hur Romas plockar sin elfte raka ligaseger i ett derby med Totti på läktaren. Mirko Vucinic tvålar dit Real Madrid och Chelsea två år senare, och i bländande hastighet flammar Menez förbi Bayerns försvar för att frispela Borriello till början på en fantastisk vändning. På andra sidan myntet finns slakten i Manchester, den tomma blicken i Tottis ögon efter strafförlusten mot Arsenal och Philippe Mexes tårar när ligatiteln förlorades. Det här är Roma. Det här är klubben av genuin kärlek. Inte störst, inte bäst, men vackrast. Det är här avbytarna gråter för att guldet försvunnit illa kvickt, det är här stabilitet är ett främmande begrepp, det är här man slagit an en ton av att 2000-talets Roma är en evig tvåa. Och det är här världens störste kapten spelar.
För tio år serverade Candela honom ett läge och med ett rungande skott fick Totti himlen att öppna sig. Det spelar ingen roll att han drog av tröjan för att fira ett mål där han vill ta hela arenan i sin famn. Bindeln ville aldrig lämna hans arm, på samma sätt som själen aldrig borde lämna AS Roma.