Gästkrönika: Vem sa bandiera?
Den nionde augusti kvällen innan fredag befann sig en tanke på drift genom det stora okända. Seglande genom tid och rum i ultrasoniska ljudvibrationer och omöjliga frekvenser föll den ur kurs, tappade sin bana och landade rakt in i min skalle varpå jag tänkte följande:
Tyckte man att förra sommarens transfer aktiviteter var ovanligt många ur Roma ögon sett, så tycker man nog med all sannolikhet detsamma om årets aktiviteter. Det är spelare som kommer och går på löpande band, kontrakt som delas, spelare som lånas ut, spelare som lånas in, andra som köps, några som flyttas upp och ännu vissa som tack och bra jobbat, ha det bra och ta hand om dig. Skeppas iväg som det heter. Han ska in den ska ut vart tog han vägen vänta lite med honom så får vi se vad som ska hända med han först och vänta lite… var är vad hette han nu igen? Ungefär så kan det kännas just nu för antingen den enskilda eller gemensamma majoriteten av Roma supportrar. Mig inkluderad.
Och det med all rätta bör tilläggas då det som tidigare nämnts har varit, och fortfarande är en del aktivitet i Roma vad gäller spelare hit och spelare dit. Och detta under en relativt kort tid. Speciellt för Roma som inte alls är kända för, eller har för vana att vara så pass aktiva under transfer marknaden. (För den oinvigde är en transfer marknad en period under ett par månader där man handlar varor i from utav spelare. Således är det inte en faktisk marknad av den vanligare sorten det handlar om).
Vad som nu diskuteras, funderas och spekuleras kring, och som höjt ett och annat ögonbryn både här och där är spelarna som lämnat, håller på att lämna och som kommer att lämna klubben inom en väldigt snar framtid.
En hel drös med spelare har lämnat och flera är på väg bort. En utrensning modell öppna garderoben och gå apeshit på allt vad klädesplagg heter. Men det är inte spelarna i sig som diskuteras så mycket som sättet de har lämnat, och lämnar på. Flera spelare, eller väldigt många närmare bestämt, har nämligen kommit överens med klubben om att riva sina kontrakt och dragit vidare utan att Roma fått någon form av cashing i kassan för deras tjänster. Nu senast är det Pizarro som rivit kontraktet och anslutit till Fiorentina där Cerci och Montella väntar tillsammans med Aquilani. Ett mini Roma i hjärtat av Florens. Och samma visa här. Kontrakt rivs enligt överenskommelse, spelare lämnar, ansluter till annan klubb och Roma går lottlösa i affären. Varför ge bort spelare gratis när man kan vänta en liten stund till och hitta köpare? Klubbar med intresse för spelarna det handlar om finns trots allt, så inte ska det vara omöjligt att sälja de. Men det verkar vara bråttom att göra sig av med det oönskade gänget (för det är ett gäng det handlar om) och man kan inte annat än undra om det ändå inte vore bättre att sälja istället för att släppa. Gratis. Även om man hade blivit tvungen att rea ut varenda en för endast 1 miljon.
Sabatini som drar i trådarna vad gäller spelarnas vara eller icke vara må ha bråttom, men någon dumstrut bär han inte på huvudet. Och han bär ingen dumstrut eftersom han är en ganska klok man. Roma behöver sänka sina lönekostnader som lämnats av förra ägarna och samtidigt värva in ett par nya spelare. Generationsförväxling style, med ingen annan än fotbollsprofeten Zeman vid rodret. En generationsförväxling går på en del siffror ekonomiskt räknat, med allt vad kontrakt, klausuler, agenter, sponsorer och annat heter, så för att hålla lönebudgeten i balans och inte riskera en mindre krasch i maskineriet med för många spelare med alldeles för höga löner föredrar Sabatini att släppa den ena efter den andra hellre än att riskera att vara kvar när säsongen börjar med en drös spelare vi inte vill ha, som vägrar lämna och som suger ut en massa cash ur klubben. På det här sättet blir Roma kvitt en massa utgifter och, tro det eller ej, faktiskt går plus ekonomiskt, utan att ens behöva sälja någon. Tokigt nej? Det fungerar nämligen som så att lönerna som Juan, Simplicio, Brighi, Rosi, Greco och Pizarro för att nämna några, hade fått, förvandlas helt plötsligt till pengar i fickan som bara ligger där och som man kan investera i ytterligare värvningar av spelare man vill ha.
Visst, det hade inte skadat med ett par extra mille ifrån försäljningar men man måste ge mister Sabatini en applåd. Han trollar fram extra stålar och gör Roma av med spelare klubben inte längre behöver. Och det bästa är att han gör det utan att någon verkar ta illa upp av det. Alla verkar nöjda och belåtna. Ja förutom Rosi då som vart lite kinkig. Men det är förstås helt förståeligt. Killen är ändå romare. Med rödgult hjärta. En annan med rödgult hjärta i Roma och som också är på väg bort, är Okaka. Och som jag tolkade det av hans agents uttalande, så verkar Okaka inte vilja köra på samma linje som Rosi då han älskar Roma för mycket. Det lät som att Okaka föredrog att bli uppköpt snarare än släppt så klubben kunde få in lite "kapital" som det så snajsigt heter.
Utöver det är Roma inte i något större behov av fler spelare på andra fronter än backlinjen, vilket Sabatini verkar vara medveten om och tacka fan för det. För just i detta nu ser Roma ut som följande: Roma offensivt = Scudetto alla dagar i veckan förutom kanske på en tidig tisdag. Roma deffensivt = ren kalabalik i alla slags möjliga former. Det är en backlinje som undrar var den är, hur den kom dit och vad det är som händer. Visst, där finns ett par nya lirare, men ingen känner någon, få förstår speciellt mycket italienska och flera av de nyanlända är oroväckande oerfarna av Serie A och dess offensiv.
En enda Burdisso i mittlåset räcker inte. Så att Sabatini nämner att han letar efter en försvarare är efterlängtade nyheter. Med pengarna tjänade på de brutna kontrakten och möjliga försäljningar kan farbror Saba trixa fram tillräckligt med pengar för inte bara en, utan kanske två försvarare. Låt oss hoppas, be och hålla diverse tummar. Vidare berättar han att Romagnoli med stor sannolikhet kommer att få se en del speltid under säsongen då den sista av bohemer i sitt slag verkar tro på honom. Och detta mina damer och herrar är nyheter som jag personligen har längtat efter.
Romagnoli. Försvarare. 17 år? Kanske 18. Ung försvarare. Väldigt ung även för andra unga försvarare i Serie A. Skakigt? Antagligen. Kul? WOHOOOOOO!!!! Taggad? Ja fatta det alltså. Så känns det nog för både Romagnoli och oss som hjälplöst förälskat oss i Roma, i dess färger, stad och atmosfär. Kul för honom, kul för Roma och kul för oss. Och alla vi hoppas att det ska gå bra och att han visar sig vara riktigt bra. Och vi alla är medvetna om att det kan komma att skita sig så att säga för den gode romasonen Romagnoli, mer eller mindre ett par gånger. Lite här och där. Då och då. Och då är det viktigt att ha tålamod med pojken och låta honom växa upp ibland startelvan i Roms enda klubb. I de gulröda färgerna. I staden som älskar honom. Även om han klantar sig och man ibland känner att han är en sopa.
Det är mer än dags att släppa fram nästa bandiera i Roma och dra mig baklänges över mjuka gröna äng under behaglig sol och uppfriskande bris om det inte var den gode bohemen som gav oss vår nuvarande bandiera. Totti. Francesco. Er pupone. Prinsen av Rom. Guldgossen. Ja ni vet. Den enda sanna Bandieran i Rom. Det är väldigt surt för Lazio anhängarna det sistnämnda. De vet innerst inne att det är sant. Även om de aldrig kommer att erkänna det. Och det är mer än förståeligt. Jag hade gjort likadant.
Och apropå bandiera och Francesco Totti. Sin klubb trogen livet ut. Den sista av sitt slag. Den sista av sitt slag? Kanske inte. Mycket möjligt att det kan vara som så att det inte alls är så som det ger sken av att verka. Kanske är det möjligt att Zeman har hittat vår nästa kapten. Vår nästa bandiera. Capitano futuro. Ja efter De Rossi förstås, killen är trots allt bara 17. Eller var det 18? Hur det än är med åldern så är det en spännande tanke. En Romagnoli som leder Roma ifrån backlinjen. Som kapten. Som en tvättäkta bandiera. Man kan bara hoppas att han blir en back av Totti klass. Ja fast defensivt då. Men till dess gör man nog bäst i att lägga upp benen på bordet, luta sig tillbaka, vänta, och kolla på matchen. Matcherna. Kan bli bra det här.
2022 – 04 - 17
Italien. Rom. Romderby. Lazio 0 - 1 Roma. Romagnoli kapten och målskytt i 73:e minuten. Otagbar nick i vänstra hörnet efter att ha kutat med upp på en kontring. Framspelad av Florenzi som slår in krossen från kanten långt ut till höger. Publiken i extas. Rökbomber. Färger av rött och gult sprider sig upp i himlen. Sånger. Nidremsor. Hyllningsramsor. Er pupone sitter på läktaren och ler. Myser. Där är De Rossi också. Han står i curvan och firar som om det var han som gjorde målet. Knytnävarna i luften och ådror i halsen som ser ut att hoppa ut när som helst. Det är mycket som har förändrats. Men det är mycket som är detsamma. Roma nu. Roma imorgon. Roma 2022 och bortom det. Tills mamma natur tar tillbaka mig och jag återkommer 200 miljoner år senare i en annan kropp. I ett annat land. Med ett hjärta färgat rött och gult. Färgat Roma. Alltid Roma.
