Gästkrönika:
Diego Milito - den odödlige Prinsen

Att de bästa spelarna för stunden ska vara på planen är självklart. Likaså att ett lag aldrig kan bli sentimentala och låta gamla stjärnor spela enbart på grund av tidigare prestationer. Att Pazzini införskaffades och i dagsläget håller platsen bredvid den stekhete Etoo är givetvis bara bra för Inter. Alla kan se skillnaden. Men det som gör mig besviken är kommentarer på forumet om att Milito borde säljas, att han är slut, att man inte orkar se honom på plan, att han borde sluta spela fotboll osv.

För mindre än två år sedan var det inte många Inter-fans som höjde på ögonbrynen när Militos namn nämndes. Ett år senare var han vår klarast lysande stjärna och helt fundamental i jakten på trippeln. Han avgjorde cupen med ett drömmål, ligan mot Siena och veckan efteråt de två odödliga målen i Madrid. På vägen till finalen hade han även hunnit med att passa fram till de två första målen i semin mot Barcelona och sedan nickat in vad som kom att bli det avgörande 3-1-målet. Tillsammans med framför allt Lucio och Sneijder var han de nyförvärven som såg till att Inter kunde bärga den mest åtråvärda titeln i Europa. Jag skulle nog våga påstå att ingen Inter-spelare i historien har hunnit lämna ett så starkt avtryck så snabbt som Diego Milito.

Nu verkar han på grund av höstens skador och nuvarande måltorka inte längre vara vatten värd hos vissa blåsvarta supportrar. Det är beklämmande. Det är smärtande att läsa. Glöm aldrig vad Diego gjort för oss. När ni sitter framför datorn och söker upp den ena guldvideon efter den andra från förra året på nätet så titta noga vem som såg till att sagan fick det lyckliga slut som den fick. Visst var det laget Inter med Mourinho i ryggen som gjorde det – jag skulle aldrig påstå något annat. Men att Milito gick från att vara känd som en kille som bara lyckades i de små lagen till att avgöra ligan, cupen och den största klubblagsfinalen av dem alla för oss – inom loppet av ett par veckor – är något utöver det vanliga.

Att Etoo, som underordnade sig för kollektivet och mer eller mindre spelade ytterback två semifinaler och halva finalen förra året, är den stora stjärnan i år är på ett sätt rättvist. Kameruniern är en målgörare av rang och förtjänar den rollen han har nu som lagets skyttekung. Att han fått en het och målfarlig lekkamrat i form av Pazzini bredvid sig är fantastiskt för Inter. Men visa för f-n respekt för Milito. Mannen som var tungan på vågen i fiol. Han som klev in när det gällde som mest och som visade sig vara de stora matchernas man. Till skillnad från personen som spelade längst fram innan kan ju tilläggas, som alltid vek ner sig när det gällde och som bytte lag i hopp om att lagkamraterna skulle fixa titeln åt honom men som istället blev utbytt mot en vänsterback i semifinalen…

När vi om 50 år kommer att läsa om Inters tredje Champions League-titel (jag vet att den hette Europacupen tidigare) så kommer det stå att en argentinare vid namn Diego Alberto Milito gjorde båda målen i finalen. En spelare som kommit till klubben mindre än ett år tidigare och som anpassat sig snabbare än någon kunnat föreställa sig och som gjorde det avgörande målet i alla tre turneringar som gav Inter trippeln.

Ära de som äras bör. Att skälla på Milito är som att spotta på fiolårets pokaler. Att sedan andra spelare är bättre i dagsläget och ska spela istället förändrar inte vad Milito gjorde för oss förra året. Respekt är ett ord som ofta missburkas men här är det på sin plats. I min värld är Milito odödlig och en av de mest älskade spelarna som burit vår blåsvarta tröja. Hur många målchanser han än missar i framtiden kommer inte ändra det. Segraren skriver historien och Milito gav oss segern vi alla drömde om.