Grazie bella Roma
Var ska vi börja när ord inte längre räcker till? Det känns som allt redan har sagts och mina ord är svåra att få ner på papper men jag börjar helt enkelt med; Grazie Roma e Grazie Capitano!!
Ni vet en sådan där kväll när stjärnorna står rätt och man känner att ingenting är omöjligt? Det var just det som skedde i Rom igår. Vi var totalt uträknande och från flera håll kom det att Roma hade noll procents chans att gå vidare från detta dubbelmöte och rösterna blev inte mindre höga efter 4-1 på Camp Nou. Jag däremot har sagt från att lottningen föll att det var en lott som jag var hyfsat nöjd med (se Barcelonas sida på Svenska Fans och mina svar på frågorna) och på förhand kände jag att detta absolut inte var omöjligt. Jag visste att det skulle krävas en perfekt insats och att vi var tvungna att kanske spela en fotboll som aldrig hade levereras från Roma innan. Visst att jag var försiktig optimistisk som man alltid är när det kommer till Roma men någonstans fanns det en magkänsla som sa att det är vår tur att lyckas nu.
Sen kom matchen på Camp Nou. 4-1 speglade verkligen inte matchbilden i första matchen men det var det resultatet vi skulle få med oss hem till Rom. Vem förutom laget trodde verkligen på det här till 100 procent? Jag var en av få som faktiskt sa innan matchen att vi fortfarande hade en chans och även detta kan jag få styrkt när jag sa till min närmsta vän igår: ”jag har en känsla och det är att vi går vidare ikväll”. Denna känsla byggde jag upp under hela dagen och jag tänkte att det inte var omöjligt. Vi har varit som bäst när det verkligen gäller denna säsong och spelade ut Chelsea över två matcher och även gjorde en fläckfri insats borta mot Napoli. Mina tankar gick tillbaka för en vecka sen och Roma stod på Camp Nou efter 90 minuter och jag kände att jag var stolt. Det var ett Roma som hade gjort en riktigt bra match men fyra misstag straffade sig rejält - framförallt mot ett offensivt skickligt Barca. Men just igår kände jag att jag kunde ta den känslan och ta det vidare in till gårdagens match. Vi såg ett Roma på Camp Nou som skulle ha två straffar och vi såg ett Roma som anföll och skapade heta lägen utan att få in bollen, tills Dzeko - som så många gånger förr - gjorde det där målet. Det så avgörande målet som det skulle visa sig i slutändan. Jag kan bara ställa mig i raden och erkänna hur många gånger jag har svurit åt Edin Dzeko och sagt att vi lika gärna kan ge bort honom för att han är obotligt dålig. Men sen kom matchen mot Barcelona och datumet 10:e april 2018 och karln spelade fotboll som aldrig förr och hade man inte sett honom innan den här matchen skulle man kunna tro att han var en av världens bästa fotbollsspelare. Det var inte bara han som visade att vi rättvist slog ut Barcelona igår, för vi var det bättre fotbollslaget. Inget snack om saken. När Daniele De Rossi som så många gånger har varit som sämst när det gäller som mest, tagit röda kort som är helt ofattbara och gjort självmål i en kvartsfinal i Champions League. Han spelade igår som han vore på toppen av sin karriär, inte ett enda misstag kom från vår kapten. Han spelar fram Dzeko till 1-0, han slår passningen till Dzeko som fixar straff och sedan sätter han den själv fram till 2-0. De Rossi spelade igår som den härförare han ska vara och han gjorde det även framför Capitano Eterno. Francé fick sitta där på läktaren och se historia skrivas, en historia tifoso romanisti aldrig har bevittnat förut, för första gången är vi i semifinal i Champions League. På ett sätt är det väldigt sorgset att se honom sitta på läktaren och inte få vara med och uppleva detta på planen men jag tror också att det kan vara en del till att De Rossi har tagit klivet som den ledare han var igår, just för att Totti sitter där uppe på läktaren. Det är De Rossi som ska bära oss nu och ska vara den ledare som för sitt och stadens Roma till nya höjder och som han gjorde det igår när har klev ut ur Francescos skugga och borrade sig in ännu djupare i hjärtat hos samtliga romanisti.
Även om jag var nykter igår blev det en liten blackout när slutvisslan gick, jag trodde inte det var sant och jag trodde aldrig att jag skulle stå och gråta som ett litet barn av lycka i mitt eget vardagsrum. Men jag stod där och grät och skakade i hela kroppen när lyckoruset sköljdes fram genom hela kroppen för någonstans försvann förlorarstämpeln som vi levt med så länge och vi fick äntligen vara vinnare. Vi gjorde något som hela världen inte trodde skulle gå och känslorna svallade över. Daniele stod och skrek på innerplanen som en gladiator, Manolas grät när Grazie Roma ekade över Stadio Olimpico, Cengiz Ünder trodde inte det var sant och hela bänken bara sprang ut på innerplanen i ren eurfori. Det var en kväll som jag aldrig ville skulle ta slut och när jag vaknade imorse var jag tvungen att nypa mig själv i armen för att jag trodde jag hade drömt.
Det var en sådan kväll när stjärnorna stod rätt på himlen och Gud log över Rom, det var en kväll när det omöjliga var möjligt och det var en kväll som jag aldrig kommer att glömma!
VOGLIO SOLO STAR CON TE!!!
