Grazie Capitano!
Ett kapitel tar slut. Ett annat påbörjas. Vi tackar vår evigt legendariske kapten och blickar framåt med försiktig optimism.
Jag var tre år gammal när Zanetti värvades till Inter. Nu, 19 år senare, står jag som ung man på ett välfyllt Giuseppe Meazza och inser att det Inter jag växt upp med aldrig blir detsamma igen. Det är som om jag precis kommit underfund med att jorden är rund. Min världsbild är omkullkastad.
För så självklart har det alltid varit. Zanetti spelar i Inter. Punkt. Men nu tackar han för sig och tar sannolikt med sig en duo vars närvaro de senaste åren har varit lika självklar som kaptenens. Zanetti, Samuel och Milito, sammanflätade genom nationalitet, öde och ett gemensamt kraftfullt blåsvart hjärta..
Länge har vi vetat att denna dag skulle komma. Ändå känns det smått overkligt nu när den är här. Det är svårt att inse ögonblickets storhet och betydelse. Moratti pratar, Zanetti pratar, de kramas om och tårarna rinner. Och allt annat vore konstigt.
Det har varit en nitton år lång kamp. Nitton år av traktorkliv över Italiens grönaste matta. Nitton år av glädje, smärta och sorg. Nitton år som har präglat inte bara vår kaptens liv, utan även våra egna.
Kärleken för kaptenen är evig. Det har under min livstid aldrig funnits en spelare som Zanetti. Ingen så trogen, ingen så nobel, ingen så ödmjukt respektingivande. Han har varit en anakronism i en tid då fotbollen bara verkar handla om pengar. En riddare klädd i svartblå skrud, inte alltid segrande, men alltid redo att ge allt.
Men alla sagor har ett slut. Att avtackas inför 70 000 tårögda supportrar vid sidan av fru, barn och vänner måste betraktas som ett vackert sådant. Men om det är slutet på sagan Zanetti, så är det bara slutet på ett kapitel i den svartblåa historian. Inte vilket som helst, utan ett kapitel som har innehållit galna matcher med oväntade tvister, ärofyllda segrar och snöpliga förluster. Sexton titlar i alla olika kategorier, däribland Champions League, UEFA-cupen och ett världsmästerskap för klubblag.
Nu inleds ett nytt kapitel. Den stora frågan är vad som finns kvar? Kan någon axla ansvaret att bära kaptensbindeln efter hjältar som Bergomi och Zanetti? Cambiasso har alltid varit den naturliga arvingen till kaptensbindeln, men frågan är hur länge vi får behålla honom. Även han är till åren kommen och det har ryktats om att även han kan vara på väg att lägga skorna på hyllan.
Det glädjer mig att spelare som Icardi och Palacio kan föra den argentinska traditionen vidare. Det sydamerikanska inslaget har alltid varit stort och som traditionalist i fotbollssammanhanget ser jag med glädje på en trupp med spelare som Guarín, Hernanes och Juan Jesus. Men frågan är om vi bland dessa hittar en värdig kapten?
Jag lägger min röst på Ranocchia. Elegans, ståtlighet och hjärta är receptet till en fulländad kapten och italienaren har alla ingredienser.
Det har varit en tung säsong men matchen mot Lazio gav hopp om en ljus framtid. Med en slovensk superhjälte i målburen, två kliniska argentinska strikers och en kroatisk playmaker i världsklass känns allting möjligt. Kanske kommer tiden då vi talar om Ranocchias era som en tid av stora framgångar. Jag låter det stå osagt.
Jag har alltid varit noggrann med att poängtera vår numera före detta kaptens storhet i bokstavligen alla sociala sammanhang. Oftast inför döva öron. Det spelar ingen roll. Jag har gjort det och jag kommer att fortsätta göra det. Zanetti kommer alltid att vara störst, låt världen få veta det.
