Han slogs ihjäl på en grusplan i Rom
Pier Paolo Pasolini älskade fotboll - och unga män. Han mördades av sin dejt på en sandig fotbollsplan i Roms utkanter. Eller var det ett fascistiskt hatbrott?
I år är det hundra år sen han föddes, en av Italiens främsta filmregissörer. Han var också författare, poet - och fotbollsälskare. "Fotbollen är vår tids sista heliga ritual". När han 1963 fick intervjua sin favoritspelare, Bologna-kaptenen Bulgarelli, beskrev han det som att få träffa Jesus. 1975 bars Pasolini till den sista vilan, 53 år gammal, med en matchtröja knuten vid kistan.
DEN OFFICIELLA SANNINGEN
Den officiella sanningen om hans död är att den ynglig han haft en tillfällig relation med slog ihjäl honom, och körde över kroppen med en Alfa Romeo. Det var en impulsiv reaktion efter ett oönskat närmande, sent en kväll på en skum grusplan i den italienska huvudstaden. Polisen grep snart gärningsmannen, en 17-årig prostituerad, men 30 år efter mordet tog han tillbaka sitt erkännande och hävdade att en grupp män från ett fascistparti haft ihjäl Pasolini, de hade kallat honom "queer" och krossat hans testiklar med järnrör.
Hot och våld mot HBTQ-personer är inget ovanligt i Italien, varken nu eller då. Bara 50 % av landets befolkning accepterar idag homosexuella personer, enligt en färsk undersökning. När svenska Dagens Nyheter häromåret skickade ut en reporter på Roms gator för att fråga människor vad de ansåg om partnerskap för samkönade relationer fick man svar som: "Homosexuella är inte lämpliga som föräldrar" (Omar, 32 år, målare) och "Jag är tveksam till att homosexuella ska få skaffa sig barn" (Raffaela, 61 år, lärare).
KATOLSKA KYRKANS MAKT
Dessa konservativa värderingar har onekligen sin grund i den katolska kyrkans propaganda. Pasolini ifrågasatte denna maktinstitution, och den svarade med att se till att få honom rättsligt dömd för filmen Matteusevangeliet 1964 (men 2015 ändrade sig Vatikanen och kallade samma film "den bästa som någonsin gjorts om Jesus"; ungefär som när romarna först dömde Jesus till döden, för att sen anta kristendomen som statsreligion).
Den katolska kyrkans makt är alltjämt stor. Man har ännu idag, två tusen år efter att det hela började, fortfarande inte ändrat sin syn på abort, homosexualitet eller skilsmässa. (Även om man alltså ibland vänder kappan efter vinden.)
I höstas, oktober 2021, beslutade den italienska senaten att säga nej till ett lagförslag om att våld mot HBTQ-personer ska klassas som hatbrott, med motiveringen att homosexuell propaganda ska inte få spridas ostraffat. Man kan ana att Vatikanen hade ett finger med i spelet, på samma sätt som lagförslaget om ett totalförbud mot abort i Spanien drevs fram av statskyrkan.
DET TAR TID
Kampen för jämlikhet och rättvisa går långsamt. Så fungerar det i konservativa länder som Italien. Försöker man förändra för snabbt får man vara beredd på bakslag - se på sångerskan Sinéad O'Connor, från det katolska Irland, som 1992 rev sönder en bild på påven i direktsändningen av Saturday Night Live på amerikansk TV. Det blev spiken i kistan för hennes karriär, trots att hon så sent som året innan nominerats till fyra Grammy Awards.
I Pasolinis dokumentärfilm Comizi d'Amore från 1964 (Love Meetings på engelska) intervjuar han bland andra några Serie A-spelare om deras syn på kärlek och moral. "Tror du att den katolska kyrkans undervisning om samliv har en påverkan på människors uppfattning?" frågar han Bolognas tuffe mittback Pavinato. "Nej, det tror jag inte". Mittfältsstjärnan Bulgarelli tillstår dock: "De flesta av oss gick i söndagsskolan, så var och en av oss har de här undertryckta känslorna djupt inombords".
Pasolini fick aldrig njuta av ålderns höst, fick aldrig se Baggio eller Signori i favoritlagets tröja, inte heller Kennet Andersson eller Klas Ingesson. Kvällen efter ett Sverige-besök attackerades han sannolikt av medlemmar i nyfascistiska Movimento Sociale Italiano. En snickare hittade morgonen därpå den brända kroppen.
Pasolini berättade en gång i en intervju att eftermiddagarna då han som barn spelade fotboll med kompisarna utomhus - de kunde spela i sju, åtta timmar i sträck - var utan tvekan de bästa stunderna i livet. "Det får mig nästan att gråta, när jag tänker på det".