Juventus - Napoli
2 - 1

Historien återupprepade sig, återigen

För vad som kan tyckas vara den femtioelfte gången så sköt de vitsvarta ned det hopp som man som ljusblå innan mötet jobbat upp. Juventus gick ännu en gång segrande ur striden, varpå jag tar en djup suck och konstaterar det dystra faktumet att historien alltid återupprepar sig.

Primo tempo
Den första halveken kan egentligen delas upp i två stycken halvlekar i sig. Den första en kortare sådan, på cirka 15 minuter, där lagen spelade på lika villkor och var ungefär lika nervösa som farliga. Denna andra halvlek var dock inte en jämn historia, där det egentligen bara var juventus som hade något att komma med.

Nästan direkt i matchen märkte man en slags nervositet i de båda lagen. En nervositet som nog återspeglade sig i de ovissa förutsättningarna inför matchen samt betydelsen av de tre poäng som låg där vid matchens ände. Några felpassningar hit, några felplaceringar dit. Den första kvarten kunde ha gett både ett och två mål, och om matchen fortsatt på detta spåret hade vi nog suttit på nålar betydligt längre än vad vi kom att göra. Denna första, ovissa, kvart kom dock att få ett ganska abrupt slut. Juventus hade fått nog, och nu var resterande halvlek deras.

Napoli hade redan från första minut ställt sig väldigt högt upp med laget, eller snarare, mittfält och anfall. För vad som i den första kvarten fungerade ganska bra, det vill säga Napolis höga press som låste fast juventus långt nere i banan, kom sedan att släppa rejält. Ruiz och Demme kunde inte täcka av de stora centrala ytorna framme, och Hysajs kvicksands-promenad, som ditintills bara varit ett doft tecken, kom sedan att visa hela sitt ansikte. En Insigne som dessutom befann sig på samma kant som Hysaj var inte direkt till hjälp det heller, och det var minst sagt tydligt på vilken kant som juventus kom att styra sina anfall via. En ordentligt bakfull högerkant alltså, som en viss Federico Chiesa bara kunde tacka och omfamna, när den unge italienaren fick Elseid Hysaj att glömma skillnaden mellan höger och vänster, uppåt och neråt.

Och ungefär så fortlöpte denna halvlek. De tillstymmelser till målchanser som Napoli hade haft de första femton minuterna var ett minne blott, och juventus kom att bli väldigt bekväma då de utan problem rullade runt bollen från de ljusblå. Egentligen var det varken en total dominans, eller för den delen ständigt farliga målchanser, som kom att utspela sig i juventus regi. Utan det var snarare, likt det såg ut under Massimiliano Allegris dagar, ett väldigt kontrollerande, juventus-eskt spel som höll Napoli på en god armlängds avstånd.

Secondo tempo
Vad som får tros vara en hårtork á la Ferguson, signerad Gattuso, väckte Napoli ur deras dagdrömmande när den andra halvleken kom att starta. Eller? Juventus kom att, likt under Allegris dagar men olikt dess under Pirlo, att sjunka ned och satsa på kontringarna. Ett drag som med lite logik och faktan framför sig kunde tyckas vara ett smart drag. Chiesa hade visat både en och två gånger under den första halvleken att med bollen vid sina fötter och lite ytor att springa på så kunde han få de flesta napolitanares hjärtan att fastna i halsgropen. Vilket även kom att bli fallet under några enstaka kontringsförsök, men som aldrig kom att bli ett riktigt hot. För om det var Napoli som vaknat till liv eller en konsekvens av juventus tillbakadragande taktik lämnar jag osagt, men faktum var att det nu var Napoli som satt vid rodret i denna andra halvlek.

Zielinski fick, likt undertecknad bönat och bett om i första halvlek, komma ner lite längre ned i banan för att få mer boll. Tillsammans med vapendragare Ruiz kom de två att styra spelet på motståndarnas planhalva. Politano och Osimhen kom in och den sistnämnde kom, likt han gjort så många gånger denna säsong, att stärka hotbilden i den sista tredjedelen med sin blotta närvaro. Något som efter denna match får mig att undra om inte Gattuso bör återgå till ett 4-4-2 med Mertens och Osimhen på topp…

Nåväl, Napoli styrde spelet och hade några halvchanser, men kom aldrig direkt nära. Momentumet som de skapat kom sedan sakta men säkert att dö ut, tills en vänsterfotad argentinare slutligen kom in och satte stopp för det hela. Kostnaden av att inte ta vara på momentum och göra något av de möjligheter som uppträdde gjorde sig påmint, och ungefär där var matchen död. Osimhen kom att fixa ett sista dödsryck i form av den straff som denne fick, och som kapten Insigne sedan kom att sätta, men ärligt talat så var det aldrig nära. Klass i form av spelarkvalitet kom, som så otaligt många gånger tidigare inom fotbollshistorien, att visa sig vara tungan på vågen.

Juventus vann inte klart. De var varken förtjänta eller oförtjänta av denna vinst, och när slutsignalen väl ljöd kom jag att fyllas med en viss likgiltighet. Detta hade ju hänt förut. Sagan hade återigen upprepat sig. Till syvende och sist kan fotbollen i stunder som dessa nästan alltid tyckas koka ned i samma sak om och om igen. Nämligen i pengarna. Vissa lag har mer, andra mindre, och därigenom har vissa lag förmågan att ha spelare som andra lag inte har råd att bekosta.

Därför är fotbollen oftast inte heller rättvis. Ibland vinner man matcher på förmågan att spela bra fotboll, ibland så vinner man på förmågan av att enskilda spelare är bra på att spela just det, fotboll. Och i dessa fall, i dessa privilegier som vissa lag åtnjuter, så är ibland allt som behöver göras att byta in en kortvuxen och otränad argentinare.