I elfte timmen - en taktisk analys
Är analyser onödiga efter den sensationella säsongsinledningen? Tvärtom. För att segertåget ska tuffa vidare mot sköldarnas rike måste vi bena ut vad Rudi gör rätt och vad Rudi måste rätta.
När Luciano Spalletti byggde sitt underliga, underbara Roma var riktlinjerna klara. Sätt upp bollen på en droppande Totti. Få med det offensiva mittfältet i alla möjliga löpvägar. Rulla rakt och rappt. En framgångsera senare var taktiken sönderläst, och då fanns ingen annan reservplan än att hitta Tottis trollerifötter. Det funkade ibland. Andra gånger såg det stelt och svajigt ut. Roma blev idéfattigt och initativlöst. Några år senare vill Rudi Garcia att samme Totti orkestrerar offensiven, men när spelet går i baklås fattar han en annan nyckel till framgång. Han hittar omvägen till trepoängaren. I handen håller han taktiktavlan, förvandlad till en skattkarta med destination Scudetto. Jag sneglade över axeln på vår tränare och fann små svar på stora frågor innan jag ställde mina egna.
Mellan stolparna tornar Morgan De Sanctis upp sig som en personifiering av pondus. Tack vare sitt fina positionsspel bjuder han sällan på paradräddningar, och med en strupe i brand styr han försvaret med järnhand. Fjolårsmålvakten Maarten Stekelenburgs höga förväntningar och låga prestationer är redan glömda och förträngda – i De Sanctis har vi en inhemsk målvakt som känner till Serie A. Han höll nyligen nollan i 744 minuter och har på elva omgångar släppt in två mål. Att han verkar växa med passionen och pressen påverkar mittlåset Leandro Castan och Mehdi Benatia. De känner tillräcklig tilltro till sin målvakt för att kunna koncentrera sig på sitt eget spel. Tillsammans och i symbios har de vuxit fram till ligans just nu bästa backpar. Varken Castan eller Benatia är några speedkulor, men placeringsförmågan och markeringsspelet snuddar perfektionshimlen.
När Daniele De Rossi – pånyttfödd och prickfri såhär långt – faller ner för att hämta boll breder mittbackarna naturligt nog ut sig. Det ger utrymme för Federico Balzaretti och Maicon att ta fler kliv uppåt i banan. Och då har vi inte ens nämnt deras psykiska klättring efter att ha legat utslagna i dödsskuggans dal det senaste året. Balzarettis bedrövliga början? Nu är han derbyhjälte och en duglig, ibland duktig, vänsterback som bara ser virrig ut när understödet brister. Maicon har Brasilien-VM i sikte och flänger fram på högerkanten med utstrålning, tyngd och teknik i en liga där han hör hemma. Redan i premiären mot Livorno syntes det hur Totti älskade dimensionen Maicon erbjöd då han ständigt på språng ropade efter passning och bröt in i boxen. Vi har alltså en försvarsfyra som håller måttet – men det är vårt trehövdade mittfältsmonster som vrålar högst i Europa.
Kevin Strootman valde bort Manchester United för spel i Roma. Han kom med ryktet om att vara en vänsterfotad Steven Gerrard, han gjorde anspråk på ett pensionerat tröjnummer och fick det. Sen gick han ut på planen och spelade fotboll med orubbligt självförtroende. Ju mer jag ser av Strootman, desto större växer min övertygelse om att han är den ultimata pusselbiten vårt mittfält saknat. För att Daniele De Rossi ska kunna fokusera fullt ut på att vara defensiv sköld krävs en box-till-box-löpande Kevin Strootman. För att Miralem Pjanic ska ägna sig åt att dra kaninen ur hatten krävs en bollvinnande Kevin Strootman. För att en klubb med förlorarmentalitet ska stå som slutsegrare i skitmatcher krävs vinnarskallen Kevin Strootman. Han tar upp alla lösar trådar och knyter ihop dem, och han oljar mittfältsmaskineriet som får hela laget att producera poäng.
Med Strootman överallt vet Miralem Pjanic precis var han ska vara. Efter två säsongers famlande i mörker är vår bosniska bollbegåvning äntligen i sitt rätta element. Små tekniska glimmer varvas med matchavgörande prestationer, och med nyfunnet självförtroende vågar han oftare slå den avgörande passningen. Jag oroade mig över att Pjanic och Totti skulle krocka i kreatörrummet mellan mittfält och anfall, men har istället njutit av hur de går in i varandra som en dragkedja. När Totti söker sig mer till vänster vet Pjanic att högerytan är hans. När Totti droppar djupt ner i banan tar Pjanic en ny position. När Totti blivit skadat? Då tycker jag att Pjanic blottar en brist. Han är ännu ingen fullfjädrad världsspelare, han har inte det lilla extra för att kontinuerligt bryta mönstret i tröga matcher. Visst, han avgjorde mot Napoli, men det säger mer om hans tillslag på fasta situationer. Å andra sidan är jag en stor beundrare av Pjanic. Inom honom skiner en stjärna som bara väntar på att bli placerad på fotbollens finaste himmel. Den är faktiskt på rätt väg nu.
En spelare som kan förändra matchbilden på ett helt annat sätt heter Adem Ljajic. Tränare Garcia gillar att ha honom på bänken som sparkapital, och tanken är lika god som givande. Med Ljajic som inhoppare finns någon som kan röra om den sega grytan. Utrustad med bländande teknik är det stundtals en fröjd att beskåda hans slingriga spelstil. Till vänster i ett tremannaanfall trivs han bäst. Därifrån får han skära in, utmana och ge plats för Balzaretti att komma flygande på kanten. Till höger? Det beror på. I Alessandro Florenzi har vi en Roma-son som inte bara börjat hitta nät, utan som springer tills benen ger vika. Sen springer han lite till. Hans hjärta bultar för klubben. Med en irrationell Florenzi som surrar runt försvarsspelarna får Roma en smakrik ingrediens i sin anfallssoppa: presspel. Likadant men ändå helt annorlunda fungerar Gervinho. Beundrad i Lille, bespottad i Arsenal och betvivlad när han landade i Rom. Elva omgångar in i säsongen ser han så bekväm ut.
Under sin gamle tränare Rudi Garcias vingar har Gervinho svävat högre än på många år. Viktigast är hans femtielva löpningar per match. När han är på planen vet motståndarna att trots underläge kan de inte flytta upp för långt i banan – i vassen lurar hela tiden en ivoriansk krokodil som väntar på att kontringshugga. Matcherna har en annan klang när Marco Borriello spelar och är den som står kvar på offensiv planhalva. Den professionelle Napoli-sonen tillför styrka och huvudspel, men Romas taktik är fattig på inlägg och rik på fart. Det är så Rudi Garcia vill ha det. Därför är Totti livsviktig som nia, med sina one-touch-passningar och tvåfotsgenialitet. På den positionen är Borriello för trubbig, enfotad och långsam. Trots sin beundransvärda inställning till utebliven speltid och trots att han skallade in avgörandet mot Chievo är han ingenting annat än en hygglig Serie A-anfallare som hör hemma i ett mittenlag. Han håller inte i ett lag som utvecklat ett fungerande anfallsspel med raka passningar, snabb bollerövring och en förmåga att både föra matchen och kontra ut motståndet.
Vad vill jag se framöver, då? I första hand en förlust. Jag har skrivit om hur Roma har ett sista prov att klara av innan säsongen kan byta om från drömtröjan till verklighetskavajen. Jag vill se hur Rudi Garcias mannar studsar upp efter att ha fallit. Taktiskt undrar jag om Francesco Totti ska spela nia säsongen ut, eller om Garcia har tänkt placera honom på vänsterkanten för att hitta spelvändningar till Maicon och ge Pjanic ännu mer yta att offensivoperera på. För mig är försvarspusslet och mittfältsgåtan lösta – det är anfallet som avgör hur långt Roma går och når. Hur ska vi formera trion därframme? Finns plats för en Destro fram mot vårkanten? Accepterar Ljajic rollen som inhoppare när slutstrider och stormatcher vankas? Hur blir det med Borriello? Väljer vi en glimrande Gervinho eller en forsande Florenzi? Kanske båda? Ju snabbare Rudi Garcia knäcker anfallsnöten, desto snabbare vet vi om årets Roma kan bygga vidare på sin bedårande begynnelse.
På vägen vi vandrar vädras morgonluft, men truppens bredd riskerar att sätta krokben för allt. Skador på nyckelpositioner kan omkullkasta ordningen och rubba ryggraden. Bakom mittbackarna Benatia och Castan vet vi inte riktigt var Nicolas Burdisso står. Vi vet hur unga Alessio Romagnoli och Tin Jedvaj är, att ett för tidigt stort ansvar kan knäcka karriärerna. Vi känner till begränsningen hos Michael Bradley och brassen Marquinho, men vi är också medvetna om att ett lag utan Europaspel inte kunde kräva mycket mer än såhär under en sommar då helvetet bröt ut varannan dag på Trigoria. I januari får vi hoppas på mer. En hysterisk höst har katapultskickat upp Roma i rankingen när kvalitetsspelare väljer klubbar, och för att strida om scudetton behövs en mittbacksreserv, en till vänsterback och en vice-Pjanic. Kanske behövs också en nummer nio som öser in mål. Eller så kommer Francesco Totti tillbaka och får kröna sina sista kapitel med en ligatitel. När Luciano Spalletti byggde sitt underliga, underbara Roma runt honom var han problemlösaren och reservplanen. När Rudi Garcia skapar harmoni, personkemi och eufori är Totti en i mängden, men ändå vore vi ingenting utan hans trollerifötter.