I kaosets efterdyningar

I kaosets efterdyningar

Så var vi där igen. Storklubbarna i europa kände sig ännu en gång inte så stora längre, UEFA kände sig trampade på och maktkampen mynnade ut i ännu ett slag. Och när dammen nu lagt sig är det UEFA som tycks stå där som vinnare, eller?

Att nu komma ut med proklamationen att man minsann såg detta komma innan veckans debacle kan nog ses på både det ena och det andra sättet av många. Förvisso trodde jag aldrig att The Super League skulle agera som det så pass svaga korthus det visade sig vara. Jag hade förväntat mig att åtminstone hela denna vecka, och eventuellt kommande, skulle vigas åt diverse moraliska texter och inslag i utvecklingen om denna giriga utbrytarliga. The Super League och dess “Founding Members” verkar dock behöva gå både en och två kurser i poker och strategi, när deras försök till att bluffa i efterhand ter sig så amatörmässigt. För det här var aldrig mer än en bluff, det var aldrig mer än ett försök att flytta fram positionerna gentemot UEFA.

Visst, chansen att utbrytarklubbarna den här gången verkligen var seriösa med sitt förslag kan mycket väl vara riktigt, det kan vara så att jag befinner mig i en minoritet som tror att detta egentligen aldrig var menat att gå igenom. Så, varför tror jag det då? Jo, bland argumenten återfinner jag bland annat en totalt undermålig webbsida, faktumet att ligans “Founding members”, som skulle vara en skara på 15 lag, inte ens var klargjord, att man inte verkar ha informerat någon av spelarna eller ledarna i berörda lag samt kanske det allra tydligaste argumentet av dom alla, nämligen timingen av det. Sedan finns dessutom faktumet att det bara var ett “letter of intent” och alltså inget juridiskt bindande avtal, vilket tydligt demonstrerade sig i veckan som gick (även om Florentino Perez menar annorlunda). Nej, jag anar både en och två hundar begravda här.

Givet att det isåfall bara var en förhandlingsteknik, var den djärv? definitivt. Men pandemier och kriser kan, bevisligen, locka fram det värsta inom folk. Och för klubbar som redan varit herrarna på täppan ett bra tag, så högt upp och så länge att de kan tyckas ha tappat fotfästet med marken och snarare befinner sig uppe i stratosfären, undrar jag om det verkligen var ett så stort drag för dom att göra.


En gradvis förskjutning
Ända sedan Champions Leagues nuvarande format tillkom, det som Lennart Johansson var med och skapade, har fotbollsmakten blivit allt mer koncentrerad. Sedan Champions League infördes 1992 är det bara tre klubbar som kan sägas vara “udda” vinnare. Marseille 93, Ajax 95 och Porto 2004. Samtliga resterande vinnare kan sägas tillhöra “The usual suspects”. På ett sätt har vi redan vår superliga, och har så haft de senaste 29 åren. Självklart, möjligheten har alltid funnits där, möjligheten att kvalificera sig eller ta sig långt i fotbollens finrum. Det har inte behövt mynna ut i en seger för säsongens lillebror som kommit upp och gjort storlagen lite obekväma, utan snarare har det oftast slutat i en kvartsfinalplats, på sin höjd en semifinal. Och gott så.

Men utvecklingen från 1992 och framåt följer också en röd tråd. Vid turneringens skapande var sannerligen inte makten så pass koncentrerad som den idag är. Förutom ovan nämnda, udda, vinnare så hade du på ett tidigt 2000-tal lag som Deportivo La Coruña och Monaco som kunde utmana långt in i slutspelet. Vid en snabb blick på tidigare slutspelsträd så skymtar du även lag som Auxerre, Rosenborg och Panathinaikos, bland många andra, spelandes i kvartsfinaler och semifinaler. Ju längre bort du rör dig från den tiden och ju närmre du kommer nutid desto vanligare ser också det där trädet ut. Det har slutat växa. Det är Real Madrid, det är Manchester United och det är Bayern München, bland andra, som prenumererar på samma platser på grenarna. Storklubbar har genom fotbollshistorien kommit och gått. Vissa har hängt kvar och befäst sig i toppen, andra har fallit ur och glömts bort i historien. När vi om 30 år blickar tillbaka på denna tids slutsspelsträd, kommer vi då se dagens PSG, Atletico Madrid och Leipzig som vi idag ser på dåtidens Auxerre? I beg to differ...


När kommer det definitiva uppbrottet?
Det här var inte första gången vi var med om ett maktspel inför, mer eller mindre, öppna ridåer. The Super Leagues crash and burn kan givetvis sägas vara den mest spektakulära vi sett, någonsin, men det är sannerligen inget nytt fenomen. Maktdansen mellan UEFA och den grupp av fotbollsklubbar som kommit att bli så stora har pågått ett bra tag, och förskjutningen har hela tiden följt samma spår. UEFA tappar inflytande, storklubbarna tar. 

Makten förskjuts i takt med att den koncentreras. Vad som tidigare var ett paraply av olika klubbar, som kom och gick, blev till ett ihopfällt sådant. Självklart var det enklare för ett UEFA att behålla kontrollen över turneringen när den var utspridd över så pass många klubbar, så pass många intressenter. Men när nu turneringen kommit att bli en handfull av dessa klubbar kan både de inblandade och gemene man ställa sig frågande till var makten egentligen ligger. Om du frågar mig är det ganska uppenbart att UEFA må ha makten de jure, men storklubbarna är de som har makten de facto.

Maktförflyttningen är något som blir väldigt uppenbart i de senaste årens reformer, både inom Champions League men också på andra håll, exempelvis inom det juridiska. Storklubbar som bryter mot ekonomiska och diverse andra regler blir inte bestraffade, då det skulle vara ett för tungt slag själva för UEFA. Vi alla vet att det också har blivit allt svårare för mindre klubbar att ta sig in i turneringen, Europas storligor och dess klubbar utgör redan idag hälften av lagen från start och med den senaste reformen, den som klubbades igenom nu i veckan, blir den ännu mer koncentrerad och svårgenomtränglig. UEFA har ingen egentlig makt, och i deras försök att ständigt hålla kvar vid den måste de släppa till i storklubbarnas favör.


Appeasement politics
De senaste dagarna har däremot visat att det också finns en annan stor spelare som ej är att förglömma, supportrarna. Storklubbarnas makt grundar sig trots allt på dig och mig, som supportrar och framförallt konsumenter, och dit vi går har The Super League visat, med all önskvärd tydlighet, att de följer. 

Den här veckans kalabalik var ännu ett steg i storklubbarnas marsch mot maktövertagande. Mycket tyder på att de, den här gången, förlorade kampen gentemot UEFA. Alla detaljer har fortfarande inte kommit fram, och när dammen inom de kommande veckorna definitivt lagt sig kommer vi veta hur det egentligen står till, hur maktförhållandena för närvarande ser ut. 

Men oavsett hur utgången den här gången än blir kan jag som den historienörd jag är inte undgå ifrån att se likheterna mellan 30-talets eftergiftspolitik, de så kallade appeasement politics, och det som nu pågår i fotbollsvärlden. För den historiskt oinvigde kom den politik som England och dåvarande premiärminister Neville Chamberlain bedrev att kallas just appeasement politics, då Hitler och Nazityskland tilläts expandera sitt rike utan att man satte ned foten, i hopp om att undvika ett andra världskrig. Rhenlandet, Österrike, och Tjeckoslovakien blev lämnade till sitt öde innan tålamodet tillslut var färdigt hos de allierade när Polen invaderades. Vad UEFA bedrivit sedan Champions League blev en turnering för de stora är just appeasement politics. Gradvis har man retirerat gentemot storklubbarnas påtryckningar i hopp om att slippa krig, och jag undrar: var den här veckans händelser fotbollens motsvarighet till invasionen av Polen? Eller ligger det riktiga kriget fortfarande där och väntar?

Clarence Thunberg2021-04-23 16:46:34
Author

Fler artiklar om Napoli