I skuggan av Pazza Inter
2014 ersätts snart av 2015. Sassuolo startade året med att infinna sig på en sista plats i Serie A-tabellen och 536 minuter utan mål. När solnedgången lägger sig över året ligger klubben på tionde plats i samma serie och har en forward i det italienska landslaget. Vad mod kan vara vackert.
Nuförtiden brukar klimatet i Sassuolo underprestera jämfört med stadens förening. Från läktarhåll ter sig spelarna små och påminner nästintill om gnomer. Med en bra kameravinkel i ett hushåll på andra sidan jordklotet är det möjligt att få bättre syn på aktörerna mellan de två målburarna på Mapei Stadium. Ägare Giorgio Squinzi är dock ett undantag. Utan att överdriva tror jag att 71-åringen skulle kunna färdas 10 000 meter ovanför markhöjd med ett flygplan och såväl urskilja sina spelare från motståndarlaget som identifiera deras ansikten. Det är, trots allt, ett unikt och utstickande truppbygge som är konstruerat efter speciella ritningar, en grupp som utgör en såpass kontrast i Serie A att den är bländande.
I en tid då de tyngre pengasäckarna har begravt förtroendet för de unga samt lokala förmågorna och hetsat till investering av mer beprövade och exotiskt klingande namn har Squinzi valt att bryta mot normen. Med sina miljarder från kemiindustrin är hans fickor djupa, och visst har även företagaren gjort sin beskärda del av investeringar. På (italienska) talanger. När andra provinslag turnerar riket runt med redan etablerade och bekräftade spelare bjuder Sassuolo publiken på mer spontanitet, med mer okända och knappt målbrottspasserade ynglingar. Ett Parma med en äldre centrallinje bestående av Lucarelli-Lodi-Cassano har svikt besökarna, ett Hellas Verona med den rutinerade trion Márquez-Moras-Saviola motsvarar inte åskådarnas förväntningar och ett Atalanta lett av mogna spelare som Giuseppe Biava, Carlos Carmona och Germán Denis bjöd på bättre konserter förra året.
Sassuolo? Tja, vi kan väl utan att gå till överdrift säga att deras ungdomliga entusiasm har visat sig vara väl värt biljettpriset. Den offensiva tridenten med Nicola Sansone, Simone Zaza och Domenico Berardi har under året dansat sig genom olika försvarskonstellationer till den snabba takt att den sistnämnde nätat fyra mål i en match mot både Fiorentina och Milan och den skallige anfallaren hittat hem till landslagstruppen. Och succén har inte isolerat sig till den sista tredjedelen av planen. Lika abrupt som Saphir Taïders tid i Southampton avslutades har hans arbetskapacitet varit oklanderlig. Med en cocktailblandning av kopiöst slit, taktiskt tvåvägsspel och intensiva löpningar har han dels underlättat tillvaron för de övriga mittfältarna, dels svettat bort misslyckandet i England. Algeriern må inte ha italienska som modersmål men samarbetet i mitten med Francesco Magnanelli och Simone Missiroli tyder på bortsprängda språkbarriärer.
Där Missirolis och Taïders tillkortakommanden synas av motståndarna brukar de undsättas av rivjärnet Magnanelli, och där kreatören Missiroli söker spelalternativ tenderar Taïder att göra honom följeslag på den offensiva planhalvan och vara en av dem. Därigenom inristas en viss sorts taktisk grundtrygghet. Mår mittfältet bra – lagets hjärta – borde även resterande delen av fotbollskroppen göra det. Sassuolo är inget undantag. Andrea Consigli flyttade visserligen från Atalanta men han lämnade inte kvar den form som genom åren intensifierat större klubbars intresse för honom. Räddningarna och pondusen tyder på en målvakt som är redo för större scener, i framtiden är de grönsvarta från Emilia-Romagna kanske representativt för hans kvalitéer om Squinzi fortsätter att spendera och visa samma passion.
Det sägs att Juventus var inblandade i Šime Vrsaljkos övergång till Sassuolo, att de placerade honom där för att det gav större möjligheter till utveckling än hemma i Turin. Jag kan förstå ryktet. Kroaten visade redan förra året i Genoa lovande tendenser. I sann Gian Piero Gasperini-anda krävdes löpstarka ytterbackar till hans 3-5-2-formation, Vrsaljkos fick ansvaret över högerkanten och stimulerade därifrån sin egen utveckling i ork, intensitet och tvåvägsspel. I Eusebio Di Francescos hyperoffensiva 4-3-3, med förväntningar på att kantspelarna ska erbjuda regissören Missiroli fler spelbara anfallsalternativ, har Vrsaljkos lärdomar från fjolåret hjälpt honom att snabbare anpassa sig till sin nya tillvaro.
Ibland tror jag att Luca Anteis pass ljuger om hans egentliga ålder. Att mittbacken är 22 år kan vara svårt att tro när han dikterar och dirigerar sina äldre försvarskompanjoner. Utanför planen hade han ansetts vara stöddig, på den för den unge italienaren tankarna till yngre version av Alessandro Nesta. Galen och en jämförelse i överdrift kan diskuteras, men att ledordet för Sassuolo just är häpnadsväckande bör vara desto mer vedertaget. Det är inte bara en förening med en ägare som har valt att satsa på inhemskt och ungt, utan även en förening som förra säsongen värvade nästintill ett helt nytt lag under pågående nedflyttningsstrid. För varje spelare som anlände, desto längre inskolningsperiod krävdes. De grönsvartas livlina blev mindre synlig för varje vecka startelva var osynkroniserat under våren. Pazza Inter? Poi più pazza Sassuolo.
Men Squinzi har bevisligen ständigt valt den oortodoxa vägen. Där andra provinsklubbar förlitar sig på rutinerade alternativ i jakten på överlevnad i Serie A, predikar hans klubb att ungdomar är minst lika pålitliga. När klubbar börjar inse att nedflyttningens knogar knackar allt hårdare på dörren byts i regel oftast tränaren ut istället för hela laget. Fjolårssäsongen valde dock Squinzi att bestrida även den normen och ersätta bägge parter. Elva nyförvärv anlände i januari och Di Francesco lämnade visserligen lika snabbt som han fick återvända för att ersätta den tränare som ersatte honom, Alberto Malesani, men handlingarna visar hur osedvanlig ägarens handlingar är. Kemiföretagaren tar inte bara allt ett steg längre – allt tas minst ett trestegshopp ett längre.
Det här är Sassuolos andra säsong i högsta divisionen och i dagsläget ligger dem på en tionde plats, precis i mitten av tabellen. Stabilt. Säkert. Harmoniskt. Men likväl en motsägelse av klubbens attityd. Jag kan ana en viss ambivalens hos klubben från Emilia-Romagna. En utmanande förening kommer alltid att antingen höjas till nya nivåer av hybrisen som dess Babels Torn är konstruerat av eller sänkas av byggnadens tunga pelare. Att ligga på den första eller sista platsen hade nog varit mer beskrivande och talande för att definiera dagens Sassuolo. Men egentligen är det av mindre värde. Även om de skulle kämpa i toppen, mitten eller botten av tabellen, spela i de mest banbrytande matchställen eller befinna sig 10 000 meter under Giorgio Squinzi kommer han alltid att kunna identifiera sin klubb. Det är ju trots allt en unik förening.
