Il Tridente: Säsongsavslutning

Il Tridente: Säsongsavslutning

Il Tridente summerar säsongen som gått och väljer årets tränare samt spelare. Panelen funderar även på vilken händelse som de särskilt kommer minnas efter säsongen.

Vilken spelare skulle du vilja lyfta fram som utmärkt sig starkast den här säsongen? Vem är anno 2010-2011 bästa spelare?

Nicole Fältlöv: Spelaren som under varje match varit i princip felfri, räddat laget ett flertal gånger och aldrig gett upp är enligt mig Thiago Silva. Brassen har verkligen alla egenskaper en mittback ska ha, samt lite mer utöver det. Det tog inte lång tid förrän han anpassade sig till Milan och han har verkligen utvecklats enormt på kort tid. Positions- och brytningssäker, snabb och teknisk - det är Europas bästa mittback, Thiago Silva.


Gustaf Sjöstedt: Det är ganska många spelare som jag tycker haft imponerande bra säsonger. Men skall det väljas en (och det ska det förstås, det är ju själva meningen) blir det Zlatan Ibrahimovic. Ibra var den mest tongivande spelaren i säsongens mästarlag och var den som under hösten drog resten av laget upp på en nivå som möjliggjorde segern. Det fanns en slags latent vinnarmentalitet i Milan men det behövdes en Zlatan för att väcka det där till liv igen och det gjorde han.


Magnus Sundberg: Matadoren från Salto med fastsittande tandställning – Edison Cavani – har spelat en nyckelroll i Napolis återtåg till fotbollens finrum. Cavani gjorde två mål mot Elfsborg i sin debut i Europa League, och fortsatte att kontinuerligt producera mål för sin nya klubb. Cavani växte snabbt ut till den naturliga referenspunkten i anfallsspelet för Napoli och utvecklade snabbt ett utmärkt samarbete med Lavezzi och Hamsik.
 
Anfallarens självuppoffrande spelstil, flexibilitet och koncentration har gjort honom till en ny publikfavorit hos Napoli-fansen. Det blev slutligen 26 mål och 6 assist på 35 matcher för sommarens förmodligen bästa nyförvärv. Cavani kom, tog ett sjumilakliv i sin utveckling och fick Neapelborna att se CL-drömmen i horisonten. Nu är man i mål. Mycket tack vare Edison Cavani.   


Vem är årets tränare? Varför?

Nicole Fältlöv: Allegri, som tilldelats priset som årets bästa tränare två gånger tidigare, har gjort tillräckligt mycket för att förtjäna priset även denna säsong. Det tog inte lång tid innan han fann ett fungerande spelsätt och jag beundrar honom för de modiga besluten han tagit. Han vet vilka spelare han behöver och de han inte behöver. Det är alltid beundransvärt när en ny tränare vinner en titel med laget efter endast en säsong. Jag är även oerhört imponerad av Mazzarri för sitt jobb med Napoli. Glädjande att höra att Mazzarri stannar, då jag definitivt tror att han kan bygga på något ännu större med laget.


Gustaf Sjöstedt: För mig står det mellan två livornesi och utan att ta något ifrån Allegris arbete med Milan och följande ligaseger väljer jag Mazzarri. Mazzarri har presterat på en imponerande hög nivå (sportsligt menar jag förstås då, verbalt kanske man kan vara mer tveksam) och med ett ändå relativt begränsat spelarmaterial tagit Napoli till CL tidigare än någon egentligen kan ha vågat hoppas. Man skall komma ihåg att det inte heller funnits vissa begränsningar bara rent kvalitativt, under hösten såg truppen dessutom oroväckande tunn ut. Trots det, och trots att man hörde till de Italienska lag som spelade Europafotboll längst, kunde Mazzarri alltså lotsa fram laget till en tredjeplats. Han fixade ett bra försvar av spelare som papperet inte imponerar framför en målvakt som ger ett lätt nervöst intryck. Han gjorde det utan att kompromissa med offensiven, som många gånger var seriens rörligaste och mest spännande. Så gått som alltid den mest löpvilliga. Det enda som saknade var den där riktiga vinnarmentaliteten när man väl hade chansen att på allvar blanda sig i titelstriden.

 

Magnus Sundberg: Allegri. Eller ”filmstjärnan” som Berlusconi kallar honom. 43-åringen gick via Cagliari till Italiens största klubb och följde upp sina fina prestationer på Sardinien med en scudetto. Det är snudd på makalöst. Allegri förstod vad Milan behövde – ett mer löpvilligt mittfält, och en tydlighet i anfallsspelet. Han gjorde sig av med en omotiverad Ronaldinho, såg tidigt potentialen i Genoa-lånet Boateng och flyttade ner Abate som högerback. Dessutom har försvarsspelet varit i det närmaste oklanderligt under Allegris ledning. Men framförallt fick han hela laget att tro, och den nya optimismen bidrog säkerligen till att nyförvärven levererade omgående – i synnerhet van Bommel och Robinho.
 
Det ska bli spännande att se vad Milan kan göra nästa säsong – då är det Champions League som gäller för de rödsvarta. Mazzarri och Guidolin förtjänar också applåder för sina prestationer med Napoli respektive Udinese. Men Allegri lyckades bryta Inters dominans i ligaspelet, och förde Milan till sin första ligatitel sen 2003-säsongen 2004. Därför är han säsongens främsta tränare.

 

Vilken händelse eller vilket skeende kommer ni minnas speciellt från säsongen 2010/11?


Nicole Fältlöv: Som milanista kommer jag givetvis minnas scudetton allra mest. Laget i mitt hjärta är italienska mästare efter sju långa och jobbiga år, så det känns helt fantastiskt. Jag var dessutom nere i Milano och firade tillsammans med Milan-redaktionen, vilket var bland det allra bästa jag någonsin varit med om. Allt från firandet på Piazza Duomo till ceremonin efter matchen var perfekt. 

 

En annan händelse jag särskilt kommer minnas från denna säsong är när Leonardo blev klar som tränare för Inter. Även om han krossade många Milan-supportrars hjärtan var det trots allt ett oerhört modigt beslut att ta. Jag beundrar honom även för det han har gjort för Inter. Efter en usel höst kom laget igång på riktigt och var till och med nära på att vinna scudetton - och det mycket tack vare Leonardo. 


Gustaf Sjöstedt: Det har förstås varit ett ganska händelserikt år. Som vanligt kanske. Vad jag skulle vilja lyfta fram ur den är Bolognas otroligt vansinniga säsong. Först får man under sommaren en ny ägare i Porcedda och det skall satsas. Det skall byggas vidare på förra säsongens överlevnad. Pengar skall investeras och på sikt skall man kunna utmana om en plats i Europa. Istället blir det cirkus. Nye ägaren visar sig saknade pengar alternativt all form av verklighetsförankring. Drömmen om att vara på väg att bli en utmanarklubb vänds till en mardröm där spelarna inte får lön och laget drabbas av poängavdrag. Mitt i allt ihop levererar Malesani och laget en fotboll som om inga problem fanns i världen. När ägarskapet går över på kaffeZanetti tror många att det skall lösa sig ändå. Men inte heller Zanetti är där för att bygga något. Pavignani tar över, men i april heter presidenten Guaraldi. Den femte på ett år.

Bologna blir en bild av toppfotbollens absurditet, där det på något sätt krävs en engagerad och pengastinn ägare för att lyckas. Det är inte självklart att ha en sån och det är inte självklart att alla som ger sig in i fotbollen varken kan eller vill vara en sådan. Men Bologna visar också en hoppfull bild där en extrem turbulens i styrelserummet inte behöver få konsekvenser på planen.

 

Magnus Sundberg: Sampdoria hade fått sin själ skadeskjuten – man hade åkt ner i Serie B. Där stod han – lagets kapten Palombo – gråtandes och böjde med huvudet i en förlåtande gest inför en förkrossad hemmapublik. Fotboll blir inte större än så här. 
 
Miccolis reaktion efter målet mot Lecce (han var helt förkrossad och kom inte ut i andra halvlek) var också ett starkt ögonblick. Två händelser som bevittnar hur fotbollen vidrör vid hjärtats strängar i en melodi som kantas av idel lycka idel sorg.



Panelen tar gärna emot läsarfrågor. Har du en fråga du vill se besvaras i "Il Tridente" mejlar du den till Italien@svenskafans.com

Redaktionenmagnus.sundberg@yahoo.se2011-05-26 20:24:00
Author

Fler artiklar om La Curva

Goals of the week (omgång 11)