Il Tridente: "Utan ultras dör italiensk fotboll"
Vår trio hoppar friskt mellan ämnen från det kontroversiella "Tessera del tifoso" till en ny stjärna i Serie A som liknats vid Kaká. Dessutom får vi veta vilken flyktad spelare de saknar mest.
Läsarfrågan: Vilken spelare som lämnat Serie A den senaste tiden saknar du mest och varför? /Oleg Kosovic
Nielsen: Det är alltid tråkigt att talangfulla spelare som Kjær, Balotelli eller Cigarini lämnar italiensk fotboll. Men jag skulle nog vilja säga att jag saknar Kaká mest. Inte för att det är en av mina favoritspelare, utan jag saknar honom bara av den anledningen att han är ett stort namn och det är tråkigt att Serie A tappat en sådan profil. Som tur är så har det dock värvats en hel del stora namn till Serie A också som Sneijder, Eto’o, 
Robinho och Krasic. Sen alla talanger som blivit stora i Serie A där kanske Javier Pastore är det tydligaste exemplet. Det jämnar ut sig ändå, men om jag måste välja en spelare som jag saknar mest så är det Kaká.
Sjöstedt: Jag tänker spontant på två spelare, på två helt olika sätt. Det uppenbara valet är Diego, som, det tror jag de flesta är överens om, har tillräckliga kvaliteter för att spela i vilken liga och klubb som helst. Juventus hade dock inte tålamod att låta honom växa in i ligan och klubben utan förväntade sig omedelbara stordåd.
Den andra jag saknar är Fabio Galante, som dock gärna hade fått lira Serie B nu. Galante var förstås ingen superstjärna, men en grymt skön karaktär som inte lät talangen stå i vägen för krogen. Skön utstrålning på planen och viktig i omklädningsrummet. I dagsläget verkar ingen intresserad av att kontraktera Fabio och karriären är därmed med största sannolikhet över.
Sundberg: Kaká. När den sympatiske brasilianaren med pojkbandsutseendet äntrade Serie A-scenen så kunde jag knappt tro mina ögon. Hans fart, kontroll, teknik, driv och kanske framförallt – mognad – var tveklöst något utöver det vanliga. Pojkspolingen överglänste självaste Rui Costa under sin debutsäsong och cementerade direkt sin betydelse för laget. Kaká fortsatte att utveckla alla aspekter av sitt spel tills han slutligen förde Milan till segern i Champions League 2007. Milan och Serie A miste inte bara en fantastisk fotbollspelare i Kaká, utan också en sällsynt godhjärtad människa. Kaká för tankarna till barntidningarnas värld, där humanismen alltid är den lilla blinkande ledstjärnan.
I övrigt så saknar jag Simon Kjaer. Hans pondus, hårdhet och säkra mittbacksspel fick mig att tro att tro att han var ämnad för en storklubb i norr. Nu tog som bekant danskens Serie A-äventyr slut för den här gången. Istället får Wolfsburg i Tyskland en spelare som har potentialen att utvecklas till Skandinaviens svar på Ricardo Carvalho.
Fiorentinas Adem Ljajic har fått en flygande start på säsongen och i Italien jämförs han med en ung Kaká. Hur ser ni på den jämförelsen?
Nielsen: Det är knappast rättvist med en sådan jämförelse då Ljajic egentligen inte har bevisat något. Det är klart att det är en talangfull mittfältare med potential att bli en spelare av mycket hög klass. Men han är bara 18 år och mycket kan fortfarande gå fel. Jag tycker det är alldeles för tidigt att jämföra Ljajic med en fuoriclasse som Kaká.
Sett till spelstilen så tycker jag heller inte att serben påminner om Kaka. Ljajic har en helt annan spelstil och rör sig på ett helt annat vis. Den enda likheten jag egentligen ser är att de båda är tekniska trequartisti och sådana finns det många av.
Låt Ljajic utvecklas i lugn och ro och låt honom skapa sin egen stil. Som 18-åring behöver han ingen press på sig i form av jämförelser med andra spelare eller uppgifter som att vara straffsparksläggare.
Sjöstedt: Det är alltid svårt att jämföra två spelare på det sättet tycker jag. För mig är Kakás signum hans fart med boll över längre sträckor och hur duktig han är på att utnyttja den farten. Hans teknik är snarast ett sätt att accentuera speeden. Ljajic tycker inte jag har samma förmåga att transportera boll över långa sträckor, men han är kanske vassare på små ytor. Han känns som en trixigare spelare.
Det man dock måste imponeras av med Ljajic tycker jag är sättet han blivit fokuspunkt för Violas anfallsspel efter bara ett halvår i Italien och någon månad som ordinarie. Kaká, som visserligen hamnade i en tyngre klubb, var äldre när han kom och behövde inte dra ett så tungt lass så tidigt.
Sundberg: Förra säsongen så spådde jag att Partizanfostrade Ljajic skulle få chansen att visa sin potential, och det har han gjort. Men en ny Kaká? Det är alldeles för tidigt att göra sådana jämförelser, precis som jämförelsen mellan Zidane och Palermos mittfältselegant Pastore. Mihajlovic menar att Ljajic är en helt annan spelartyp än Kaká, och jag är beredd att hålla med honom. Kaká kännetecknar för mig fart, funktionell teknik och ett rörelsemönster som handlar om att hitta snabba lösningar – inte sällan genom att driva mot mål eller hitta en medspelare med en välplacerad djupledsboll. Ljajic känns mer som en bollkär dribbler.
Dock har mittfältaren en enorm potential, och kanske, kanske kan han slå igenom på samma sätt som Jovetic i fjol. Då har Fiorentina en spännande uppsättning av offensiva pjäser som både bidrar med teknik, fart och mål, vilka kan leda laget i framtiden. Icke desto mindre måste Ljajic ha tålamod och få utrymme att utvecklas i sin egen takt. Den unge serben bör hålla huvudet kallt, lära sig att hantera ansvaret och lyssna på alla råd och tips han kan få av tränare, spelare och klubbpersonal. Och råden inbegriper att inte äta för mycket choklad, inte spela för mycket datorspel och att klippa håret. Åtminstone om man väljer att lyssna på Mihajlovic.
Serie A försöker motarbeta huliganism genom att låta lagens supportrar utrustas med en ID-handling, kallad Tessera del tifoso, som alltid ska finnas med då man går på fotbollsmatch. Kommer detta att hjälpa? Och vad kan man mer göra för att stävja huliganismen i Italien?
Nielsen: Det har varit mycket snack om tessera del tifoso och visst låter det bra till en början. En ID-handling som gör så att man har koll på vilka som befinner sig på arenan och detta skulle då stoppa huliganismen. Det känns så typiskt Italien att agera utan att tänka, att alltid komma med ogenomtänkta nödlösningar.
Jag tror som så att tessera del tifoso skadar mer än vad den gör nytta. För det första så är sker nästan allt våld utanför arenan. Det vill säga att om något skulle hända så kommer ändå Roberto Maroni och regeringen att ha noll koll på vilka som ligger bakom det.
Sen har försäljningen av säsongskort rasat i nästan hela Italien. Det betyder att klubbarna går miste om pengar och stämningen på arenorna försämras när ultras håller sig borta. Tomma och tysta läktare utan bengaler, flaggor, banderoller och annat hjälper inte precis till att sälja italiensk fotboll.
Maroni har agerat respektlöst mot ultras. Han drar alla över ett och samma streck och ger alla stämpeln som huliganer. Tessera del tifoso tar bort ultras från arenan och utan ultras dör italiensk fotboll. Nu blir det givetvis inte så, men det jag vill ha sagt är att ultras inte ska motarbetas, ultras är inget dåligt utan det är något som gynnar italiensk fotboll. Det är ultras som gör så att ”vår” fotboll är den mest passionerade i världen.
Det man kan göra för att förbättra säkerheten kring arenorna är fler övervakningskameror och modernare arenor. En sak är säker och det är att tessera del tifoso inte kommer lösa några problem.
Sjöstedt: Det enda det kortet verkar ha tjänat till är att fans känner sig kränkta och frustrerade, vilket i sig knappast innebär mindre problem. Vad kan man göra? Ja, det är förstås en enormt stor fråga. Nya arenor säger någon och visst. Men huliganism är ett samhällsproblem inte ett fotbollsproblem. Stora grupper känner ett stort utanförskap, vilket tyvärr tar sig uttryck i våld och skadegörelse. Mäktiga krafter inom samhället och fotbollen har inte varit sena att utnyttja dessa element när det passat de egna syftena, för att sedan lika snabbt låta ultras bära hundhuvudet.
Jag tror ärligt talat inte att makthavarna är särskilt intresserade av att verkligen göra något åt problemet, eftersom det innebär att göra någonting åt den samhällsstruktur som ligger till grund för deras positioner. Däremot är de intresserade av stora gester och av att visa upp beslutsamhet. Det är mot den bakgrunden man måste se kortets införande.
Sundberg: Förbundets enkelriktade och naiva tänk att fotbollsvåldet kan motarbetas genom några enkla regleringar, eller genvägar, kommer inte att lösa problemet. Ty man måste förstå att fotbollsvåldet är ett samhällsproblem – inte någonting som kan inrutas och kategoriseras som ett enkelt fotbollsfenomen. Därför krävs det att förbundet, klubbar myndigheter, polisen och organisationer samarbetar på flera plan för att stävja huliganismen. Samarbetet skulle bland annat kunna resultera i kampanjer, seminarium, demonstrationer och dylikt. På så sätt sammanför man folket och får dem att gemensamt ta ställning och aktivt arbeta mot en sundare supporterkultur.
Fabio Capello hävdar ständigt att ultras har ett för stort inflytande på fotbollen i Italien, och Don Fabio har onekligen en poäng. Ultras inflytande genomsyrar mycket som händer i fotbollsitalien, mycket mer än man tror. Därför gäller det för klubbarna att föra en djupgående dialog med sina ultras, och ta sig tid att lyssna och diskutera. Supporterkulturen får inte dö ut genom marginalisering av fansen och ogenomtänkta regleringar. Men inte heller ska klubbledningar vara livrädda för vad sina ultras kan ställa till med, vare sig på arenan eller utanför.
Våldet är som sagt ett samhällsproblem – ett vidrigt slammhelvete – utspytt ur den italienska folksjälen. Det är den skamfyllda biprodukten av samhället i sig, och måste motarbetas – aktivt och genom samarbete. Men det finns som sagt inga genvägar, inga enkla regleringar, som kan lösa problemet. Desto snabbare man förstår detta, desto bättre.
