La Settimana Scorsa: Napoli imponerar
Välkommen till La Settimana Scorsa - Veckan som gick. En artikelserie vi kommer köra veckovis där vi sammanfattar det viktigaste som hände veckan som gick sett ur Inters, Serie A:s och Europas perspektiv.
Vilken mardrömsvecka det har varit för Inter. Matchen som vi alla trodde skulle vara den perfekta matchen att studsa tillbaka på blev istället en mardröm för de svartblå när Trabzonspor, CL-gruppens på pappret svagaste lag, lyckades hålla nollan mot Inter trots en massivt spelövertag av Milano-laget och dessutom göra mål på sitt enda skott. Sista chansen för Gasperini att rädda veckan var mot Roma, på San Siro, i ett tidigt "krismöte". Jag ska erkänna att jag inte kunnat se mer än highlightsen från Trabz-matchen men det dagens ämne är ändå något som många Interisti kliat sig på huvudet över: Sneijders position.
I Gasperinis 3-4-3 finns det som bekant inte plats för en trequartista. I Sneijder har Inter en av världens absolut bästa trequartistas. På något sätt måste Gasperini få plats med Sneijder i sin taktik, men hittills har det bara blivit fel. Mot Palermo fick han börja på den sämsta av alla platser, nämligen på bänken, för att sedan komma in - som vänsterytter i anfallet. På en kant gjorde inte Sneijder bort sig, han har trots allt spelat en hel del till vänster både på anfallet och på mittfältet under tiden i Ajax, men han försvinner en hel del på en kant och försöker hela tiden söka sig in för att hitta skott och instick vilket lämnar en stor lucka till vänster, något som skär sig helt i en 3-4-3-lag där kanterna är livsviktiga i spelet.
I dagens match mot Roma såg Inter ut att spela en 3-4-1-2 där Zanetti, Cambiasso och Sneijder skulle spela centralt i mittfältet och där de flesta trodde att Sneijder äntligen skulle få spela i trequartista-rollen han är så grym på, men i realiteten blev det snarare en 3-5-2 med ett rakt mittfält och med en alldeles för djupt liggande Sneijder. Precis som Jarelind i rutan sade så får man inte ut särskilt mycket av Sneijders spetsegenskaper, så som första touch och de snabba vändningarna, när han befinner sig strax utanför eget straffområde med 7-8 motståndare framför sig. (Tvärtom blir han en liten risk då Sneijder brukar spela med små marginaler och tappa svåra passningar. Det gör inte så mycket 20 meter från mål, det gör det däremot 20 meter från eget mål.) Istället blev det så att Zanetti blev den som fick fylla på i anfallen. Vi vet alla vilken Superman får Capitano är, men någon trequartista eller avslutare är han tyvärr inte.
I slytet av matchen så bytte Gasperini ut Milito mot Zárate och fick igång spelet på ett annat sätt - men när Inter börjar trycka på bra så väljer han att ta ut Forlán, den enda kvarvarande strikern på plan och ta in Muntari (!). Med bara Zárate kvar i anfallet väljer Gasperini att ta upp Sneijder som anfallare. Alltså, en kantspelare/seconda punta och en trequartista som centrala anfallare, uppbakade av en spelare som inte lirat en minut i Serie A på närmare 18 månader (rätta mig gärna om jag har fel).
Sneijder är kvick men han är inte snabb och han har ett bra skott men han är ingen killer, något vi fick se när han lurade offsidefällan och kom ensam mot Lobont. Sneijder skapade visserligen en hel del uppe i anfallet men det är inte därifrån han brukar vara avgörande för Inter utan snarare ett steg längre bak. Frågan Gasperini måste ställa sig är om det är rätt att ställa till det helt i sin taktiska upplägg för att få ut max av en av världens bästa spelare eller inte spela honom alls. Och Moratti borde samtidigt fråga sig om Gasperini verkligen är rätt man att leda Inter när han är så taktiskt oflexibel.
Många fina matcher i helgen. Juve imponerar inte alls - men vinner i alla fall - och det känns som att turinarna har något stort på gång. Giovinco har nu gjort tre mål på två matcher och börjat formidabelt när hans Parma besegrade Chievo. Genoa besegrade svårspelade Lazio på Olimpico! Och nerflyttningstippade Cagliari har 6/6 poäng. Men helgens Big Match var utan tvekan Napoli-Milan på San Paolo i Neapel. I veckan blev jag imponerad hur ett råstarkt Milan tog poäng av Barcelona på Camp Nou (mer om det sen) men igårkväll fick de smaka på sin egen medicin då Napoli kontrade sönder dem trots mindre bollinnehav och vann komfortabelt med 3-1 efter ett hat-trick av den uruguayanske bisonoxen Edinson Cavani.
Det händer med jämna mellanrum att man får se en hel del trollsländor inom fotbollen. Spelare som gör en fantastisk säsong för att sedan försvinna igen och bli en grå breddspelare. Vi frågar oss fortfarande om Zárate är en av dessa eller om han kan bli så grym som han var 2008/09. Att påstå att Luca Toni skulle vara en "trollslända" kanske är å ta i - men efter hans fantastiska capocanioneri-säsong i Viola och förstaår i Bayern så har han snarare blivit back-up än ledstjärna i de klubbar han spelar. Till denna säsong frågade jag mig själv om Edinson Cavani var en av dessa trollsländor. Visst var han duktig i Palermo, men inte fuoriclasse - för att sedan explodera i landslaget och Napoli förra säsongen. Men Edinson visar att han inte är någon tomtebloss utan Serie A:s blivande storstjärna. I början av 2000-talet hade vi Ronaldo. I mitten Kaká. Nu är det Zlatan. Men nästa säsong så kommer mannen som säljer ligan att heta Cavani. Jag tror verkligen det.
OT: Många som talar om kris i Roma och Inter, men båda lagen har lika många poäng som Lazio och Milan. Krisen är stor hos många nu i början av säsongen.
Veckans grej i Europa är utan tvekan att UEFA Champions League dragit igång igen. Inters misär har vi redan gått igenom - men trots det så har den italienska fanan svajat högt över Europa.
Efter att ha sett Barcelona-Milan hade jag gjort en första skiss på vad jag skulle skriva på Veckans Europa: hur ett Milan utan sin store anfallsstjärna utnyttjat Barcelonas svagheter till max och visat att med lite organisation, kämpaglöd och stolthet kan skaka om även världens bästa lag på sin egen hemmaplan. Jag tar av mig hatten för Milans insats på Camp Nou...
...men tänkte inte skriva om den efter att ha sett Napoli spela mot Manchester City. Ja, jag vet, det blir lite tjatigt med Napoli igen men jag kan faktiskt inte låta bli. Milans insats mot Barcelona var toppklass - men vi får inte glömma vilka Milan är, sjufaldiga Europamästare, laget med europeiskt DNA. Att de skulle göra en toppmatch mot Barcelona var ändå inte så överraskande. Att Napoli däremot, som gjorde debut i Champions League (tidigare deltagit i Europacupen), skulle komma ut och spela så respektlöst mot Man City, det trodde jag aldrig. Man City är i och för sig också debutanter - men de är världens rikaste klubb med spelare (Tévez, Agüero, Nasri, Dzeko bl.a) och en tränare (Mancini under Inter-tiden) som redan testat på att spela Champions (och i Tévez fall även vinna).
Manchester City spelade sin fartfyllda och intensiva fotboll med mycket boll och många man i anfallet och kom i våg efter våg mot den napoletanska försvarsmuren. Men som klipporna på stranden så stod Cannavaro, "pizzabagaren" Aronica och Campagnaro och krossade dessa vågor. Och när man väl fick bollen så var man smart och kontrade kvick genom genom Inlers känsliga fötter till den livsfarliga tridenten på topp. City hade mest boll men Napoli de farligaste chanserna och välförtjänt tog man också ledningen efter Cavanis tunnel på Hart för att sedan tappa den när Agüero äldigt furbo (men snyggt, det gillar vi italofiler) flyttat bollen över en meter när Kolarov slog in kvitteringen.
Det var en match som mer påminde om en barslagsmål i en vilda västern-rulle där ena gänget först utdelar ett slag och sen nästa och båda står på vippen att falla men fortsätter att svinga. Och när krutröken hade lagt sig så stod det "bara" 1-1 efter bl.a. tre ribbträff, en ränsning på mållinjen och flera sista sekunderbrytningar åt båda hållen och jag hade fått se 2011:s roligaste fotbollmatch som hade allt (utom domarskandaler).
