Inför Derby della Capitale del 1: Allt är som vanligt
Lazio möter Roma på söndag i ett hett efterlängtat Romderby. Som vanligt ter sig matchresultatet fullständigt omöjligt att spekulera i.
Många säger att Lazio kännetecknas av kaos. Det säger även den evige lagledaren Maurizio Manzini, för övrigt den enda i hans familj som håller på Lazio istället för Roma, och han om någon borde väl veta. Manzini liknade känslan av att hålla på Lazio som att dansa med ögonbindel på ett hustak. Att inte vara säker på något. Att pendla mellan himmel och helvete.
Det finns ett par klubbar vars supportrar gärna vill framhålla sina lag som charmigt ovissa, som aldrig finner harmoni eller stabilitet som håller i sig över tid. Vi har Palermo med den i sanning komiska oreda som Zamparini skapar. Vi har klassiska Pazza Inter. Vi har den unika, hopplösa situationen i Neapel som medverkar till den stolthet och galenskap i partenopei visar upp. Vi har Lazio. Jag vet inte om Lazio är värst - men vi kan tveklöst sägas tillhöra kaoskategorin i Italien. På motsatt sida får vi nog säga att Juventus, Milan och ett gäng stabila tråkklubbar som Chievo och Catania hamnar. De är inte särskilt pazzi. Och vissa av deras supportrar är väl förmodligen väldigt nöjda med det. Detta kan jag som laziale absolut förstå, när mörkret och hopplösheten sänker sig över oss och Lazio gör en horribel skitinsats matchen efter att man vunnit mot Milan på ett väldigt imponerande sätt. Eller då Lotito utlovar finfina nyförvärv och backar upp det med skräp. Eller då våra unga talanger av någon underlig anledning inte behandlas väl och piper iväg till andra klubbar i Italien (De Silvestri, Faraoni), eller England (Macheda).
Den senaste tiden har varit extra mentalt påfrestande för oss som har ett hjärta som klappar för Lazio. En skadeskjuten trupp har gjort vad den kunnat men prestationerna har onekligen skiftat dramatiskt. Att vi faktiskt ligger fyra fortfarande med blott sex poäng upp till Milan, med tanke på hur det sett ut på sistone, är egentligen makalöst. Men tabellen är beundransvärd i den bemärkelsen att den aldrig ljuger. Vi har faktiskt varit bland Italiens fyra bästa lag denna säsong, även fast det inte alls känns så just nu. Vi hade inte en suck mot Atlético Madrid, som ligger sexa i Primera, till exempel. Vi åkte på storstryk och såg ut som ett pojklag, i bästa fall, borta mot Palermo. Man måste dock komma ihåg att Edy Reja ständigt får arbeta i motvind då Claudio Lotito inte tycker om starka karaktärer som vägrar sälla sig till fårskocken och hålla käften. Man ska komma ihåg att Reja fick nöja sig med två ganska medelmåttiga nyförvärv i januari. Man ska även komma ihåg att den samspelta stomme som Lazio behöver på plan för att kunna lyckas i långa loppet för länge sedan slagits sönder och samman av tunga skador.
Derbyt väntar på söndag och varken yttre förutsättningar, skadeläge, formkurva, historik eller något som helst annat spelar någon roll. Lazio har gått upp som en sol och fallit ner som en pannkaka flera gånger om denna säsong, och därmed är allt precis som vanligt. En vän var sugen på att lägga ett bet igår och frågade vad jag trodde om Fiorentinamatchen. - Tja, Lazio är förmodligen världens mest opålitliga lag och det kan sluta precis hur som helst, svarade jag med övertygelse i rösten. Stabilitet och Lazio - det är som Bush och Bin Laden. Det klickar inte.
Det är derbyvecka. Även om man bor i Stockholm, Luleå, Laholm eller Helsingborg så känns det speciellt. Lazio är bäst i Rom just nu, och vi vann också senaste mötet. Det är dags för ännu en hjälte att kliva fram, om inte Klose har lust att göra det igen. Forza Lazio!
