Inför derby della Capitale del II
Redaktör Lindberg går i likhet med både Lazio- och Romasupportrar igenom ett helt spektrum av känslor, en helt vanlig derbyvecka...
Det är få förunnat att få vistas i Rom under veckan som leder fram till söndagens derby. Journalisten och författaren Mats Lerneby gjorde det hösten 2000, då både Lazio och Roma var solida topplag med trupper i världsklass. Laziosupportern Lerneby minns det som att stämningen i staden var helt fantastisk hela veckan. Det var inga bråk, men folk var ändå som galna, i extas, redan hundratals timmar före matchen. Det måste ha varit en fantastisk upplevelse, som kanske aldrig kommer åter. Varken Lazio eller Roma är topplag på samma sätt, publiken har minskat sedan dess, och fotbollsförbundets uppenbara dröm att ta kål på stämningen ser ut att bli verklighet också i Italien.
För en vanlig svensk Laziosupporter innebär de flesta derbyveckorna långa, dryga dagar här hemma. Ibland kanske vi har lyxen av tid, pengar och möjlighet att flyga ner till Rom, känna av läget på riktigt, och för 90 minuter vara en lika viktig och delaktig bricka i spelet som vilken romersk laziale som helst, men mestadels går vi runt på våra respektive svenska orter och ojar oss inför vad som komma skall. Till vår omgivnings stora förvåning och nästintill förakt vissa gånger. Folk förstår helt enkelt inte, men så är det, och det får man respektera. De flesta av oss kan ju inte alls begripa hur någon med vettet kvar kan vilja titta på Svenska Hollywoodfruar.
Känslor av olust, förhoppning, glädje, nervositet, stolthet, elitism - ja, vi går igenom de allihop. Just nu, när jag läser att Klose kanske missar derbyt på grund av skada, är det mest av det förstnämnda. Som om det inte vore nog med olustkänslor som det är. Lazio måste vinna. Det finns inte på världskartan för oss supportrar att man ska tvingas genomlida ännu en förlust, och det borde inte finnas på spelarnas världskarta heller. Om Lazios ledande spelare bestämmer sig för att vinna, då kommer Lazio att vinna. Men gör man det inte så blir det ännu en torsk, på ett eller annat sätt, som det blivit de senaste fem matcherna.
Att Sveriges landslag möter Holland i afton känns, trots att jag ändå älskar mitt land, som något i periferin. Sverige kan inte förväntas vinna, och vi bör heller inte lyckas vinna, vi får kvala ändå. Med tanke på hur dåligt Sverige spelat den sista tiden känns det inte ens spännande. Allt fokus riktas mot söndag kväll och vad som har alla förutsättningar att bli en så fantastisk match mellan två skickliga lag. Samtidigt undrar jag ibland varför det är värt att gå omkring och må dåligt en vecka innan matchen, när matchen ju faktiskt bara är en match. Och sedan inser jag tvärt vilket stolpskott jag är som ens funderar i de banorna. Lazio - Roma är det största som händer. Vi har all rätt i världen att låta känslorna ta över fullständigt två gånger per år. Och därför har vi rätt att kräva en lämplig taktik från Edy Reja, en 110-procentig inställning från varenda j-vla spelare, en professionell och icke påverkbar domare samt ett sjuhelvetes drag från de lyckliga laziali som är på plats.
Tutto per te - avanti Lazio!
