Napoli - Lazio
Inför Napoli-Lazio: Un altro ritorno di Sarri
De ljusblå örnarna från Rom, med sin nya och för alla napolitani allt för bekanta härförare, kommer ner till Stadio Diego Armando Maradona. Det är Napoli mot Lazio, men framförallt är det Spalletti mot Sarri.
Så var det dags igen. Även om tillfällena inte varit så där värst många hittills i historien, så känns det återigen som att det är första gången som han återvänder. Fast i fel lags sedvanliga träningsställ, med den sedvanliga cigg-fimpen. Den allt annat än sedvanliga Maurizio Sarri.
Även om synen av Maurizio sittandes på bortalagets avbytarbänk aldrig är en trevlig sådan, så känner jag dock en lugnare slags tillförsikt nu. Dels är inte det träningsställ som han kommer bära ikväll svartvitt, och dels så möts han numera av en tränare som hittills gjort den där saknaden av il sarrismo, som varit så ständig sedan han lämnade, betydligt mindre. Jag må ha varit, och må fortfarande vara, en Sarri-extremist ut i fingerspetsarna. Ränderna går aldrig ur, och så vidare, men även om ränderna kanske aldrig kommer försvinna så börjar de sakta falna.
Och vem hade trott att anledningen till det skulle stavas Luciano Spalletti? Den gamle toscanska tränar-räven, som om jag fått frågan under Sarris tid i Napoli nog hade gissat skulle vara en av de sista att bota den ofrånkomliga Sarri-baksmällan. Och då har ändå en (före detta?) mästartränare i Carlo Ancelotti passerat, samt en Gennaro Gattuso med allt vad det innebär. Nä, att det till slut var Spalletti som skulle få den där baksmällan att åtminstone börja lindras hade jag nog aldrig gissat på.
Gällande matchen ikväll så är det också svårt att se att matchen inte skulle avgöras dessa tränarhjärnor emellan. Pragmatikern möter filosofen, och jag tar för givet att ni som läser detta vet vem som är vem av dessa två… Sarri kommer ställa upp med sin sedvanliga taktik, vilket alltid är fallet oavsett motstånd, och min gissning är att Spalletti kommer anpassa sig. Det Napoli vi såg i de första matcherna av säsongen var ett Napoli spelandes nästan lika bra fotboll som under Maurizios haydays, och det Napoli som sedan kommit att bli är ett mycket stabilare sådant. Det man tappade i flärd från början av säsongen har ersatts med en stabilitet som så här långt hållit sig uppe väldigt bra. Ja, konstigt vore det ju att säga något annat, givet tabellplaceringen.
Förvisso kommer Sarri till spel med ett tacksamt handikapp i form av frånvaro på både Victor Osimhen och Andre Anguissa. Ett handikapp som är ett väldigt stort sådant, men som förhoppningsvis inte blir det. Diego Demme och Dries Mertens är trots allt i teorin fullvärdiga ersättare till de två afrikanska stjärnskotten, och även om de inhopp som hittills kommit från de två den här säsongen lämnat mycket i övrigt att önska, så får man hoppas och tro att en regelbunden speltid får tysken och belgaren på rätt form igen.
Napolis spelschema framöver är inte ett tacksamt sådant, med både Sassuolo och Atalanta som står på tur. Förra omgångens förlust mot Inter var inte en bedrövlig sådan, långt ifrån, och faktum är att det kanske var bra att få den där förlustsviten bruten. Det skulle ändå hända någon gång, “might as well get it over with”. Men om man vill behålla den där förstaplatssviten som fortfarande är intakt så är det verkligen ett passande läge att vinna ikväll, eller åtminstone inte att förlora. Juventus förlorade mot nämnda Atalanta igår, och i skrivande stund ligger Milan under mot Sassuolo.
Numera sätter jag inte min tilltro till Maurizio Sarri i att fixa sådana utmaningar, utan den återfinns istället hos en annan toscanare. En föga märkvärdig man vid en första anblick, men det var å andra sidan Maurizio också...
