"Ingen i Italien vill se Juventus i final"

"Ingen i Italien vill se Juventus i final"

...men man tar också det goda med det onda.

-Che schiffo, jag hatar fotboll!

Frugans reaktion efter att hört att det är Champions League på TV i kväll är direkt. Inte nog med elände - hennes tv-program för kvällen, RAI:s succe "The Voice", är flyttat till fredag i stället. Fotboll styr, även om det är på konkurrerande Mediaset som matchen sänds.

Efter att hon varit ute på balkongen och njutit av sommarvärmen och katternas halsbrytande lek på balkongräcket så tittar hon in en halvtimma in i matchen med ett småflin:
 -Har Ronaldo gjort mål än?
- Hmm...
svarar jag mumlande. Eriksson hade bara minuten innan visat på mittpunkten.

En halvtimme senare:
-Blev det mål igen? piper det ute på balkongen.
- Ja, Juve kvitterade!
skriks det i soffan.

Med tio minuter kvar sitter hon och skriker "Dai, dai" med mig soffan, efter att ha lämnat katterna till dess öde då Morata kvitterat, när Pogba älgar fram med bollen. Sommarvärmen får vänta och katterna har ju nio liv. Det är Buffons enda och han är på väg till Berlin. När slutsignaler ljuder och hon ser Buffon stäcka armarna luften och ska intervjuas i TV så hysschar hon mig när jag är på väg att säga något. "Jag vill höra vad han säger" svara hon irriterat.

Som en vän här nere sa till mig - Ingen i Italien vill att Juventus ska gå till final (ja, förutom juventini då). Det är sant, men med en viss modifikation. För alla (nåja) vill att ett italienskt lag ska gå till finalen. Italienare tar, som i det dagliga livet, det goda med det onda också i fotboll.

Suget efter en titel för italienare är inte så stor men suget efter att bli sedda är desto större. Hungern efter att visa upp annat än flyktingar, politiskt kaos och brinnande sopor i allmänhet och ligastrul, köpta matcher och galna presidenter i synnerhet är tydlig i om man går till vilken bar som helst i Italien.

Juventus och fotbollen får idag agera det grandiosa, ljuva och det stolta Italien. Det som alla kan relatera till, oavsett ålder och kön.

Det är också en viss skillnad nu när Juventus gått till final och när Inter gjorde det 2010. Juventus nu får ta hela Italiens ära med att gå till final. Inter behövde bara ära de sina. Vilket också, ska sägas, uppskattades av andra supportar också ( i alla fall i provinserna) men mer i ett grattis till själva laget, inte för att det lyfte upp den italienska äran.

Den italiensk fotbollen var bara i recessionstadiet än. Inter hade fotfarande resurserna och Serie A var fortfarande tredje bästa ligan i Europa men laget saknade ändå en italiensk prägel. Portugisisk tränare, visserligen med ett catenacciotänk och spelare som Sneijder, Milito, Samuel och Cambiasso. Visst, härliga spelare men det får inte italienarna att smånynna "Fratelli d´Italia" framför TV:n eller vråla ut som de gjorde på Santiago Bernabeu under onsdagkvällen som Buffon och Pirlo kan göra.

Att det nu är Juventus som får stå för den italienska äran kan man smälta, så länge det inte gör en "brutta figura". Egentligen har inte den äran lyst upp sen Balotelli dundrade in två mål Tyskland i EM 2012. Rädslan över att Juventus ska gå samma ödet ill mötes mot Barcelona i finalen som Italien gjorde mot Spanien 2012, då de blev totalt utspelade och Casillas fick lugna de sina så att det inte förödjmukade sina motståndare, lurar lite bak i huvudet på många.

När jag gick och tog mitt morgonkaffe på den lokala baren, vilket är ett stamhak för många Hellas tifosi, så var det ändå med en annan ton som"Juve merda" harrangerna staplades på hög. Alla ville gnälla på "Juve", alla gjorde det högre och tydligare, men alla gjorde det med ett leende i mjugg.

Det var en sådan morgon då Gazzettan var svår att få tag på, som om när Hellas hade spelat dagen innan. Det var då jag även såg mannen som alltid är där 08.45 -  varje dag, året runt - med sin utveckligstörda pojke lyfta den rosa tidningen för första gången sen jag såg honom för ett par år sedan. Även den mest inbitna, juvehatande Hellassupportern satt fastklistrad till Moratas historia som om det var Luca Toni. Ingen kändes oberörd av händelsen. Det är lite mindre "buongiorno" och mer "ciao, come stai?" idag.

Att uppsnacket inför finalen redan har börjat är tydligt. Chiellini vs Suarez är redan i tidningarnas blickfång och det kommer trissas upp som om det var en VM final ju mer tiden går. Känslan av VM blir än starkare då sommaren har kommit ordentligt och matchen spelas så sent som 6 juni. Det kommer bli ute-TV på många håll och kanter den dagen, precis som när Italien spelar mästerskap.

Tacka Buffon, Pirlo och grabbarna för det.

Det goda mot det onda igen? Men vem är vad? 

Johan Stistrup2015-05-17 08:15:00

Fler artiklar om La Curva

Goals of the week (omgång 12)