Inget nytt från fronten
Giorgio Sandri: ”Gabrieles död har inte förändrat något.” En bittert uttalande om en bitter verklighet från en pappa som förlorat sin son till det ”fotbollsrelaterade våldet”. Jag finner det samtidigt logiskt sett till ur vilken utgångspunkt ”arbetet” har skett.
Giorgio Sandri intervjuades i samband med händelserna kring den italienska cupfinalen och han riktade skarp kritik mot hur myndigheterna har agerat sedan hans son gick bort. Han slår fast att det inte enbart är en supporterfråga utan en fråga om allmän ordning.
Han fortsätter med: ”Varje gång det sker något liknande är de första som får betala supportrarna. Att rikta kritik mot grabbarna i curvorna tycks mig vara ett smart sätt att inte medge att du inte har kunnat säkerställa ordningen. Men det händer liknande saker varje dag som inte har med fotboll att göra.” Giorgio avslutar med att han vill överlåta säkerhetsarbetet kring arenan till företag då han inte hyser något högre förtroende för att myndigheter kan garantera säkerheten framöver.
Vad polisen och förbundet har gjort känner vi ju till: krafttag mot supportrar, tomma läktare, avstängningar och rörelsebegränsningar. Alla är de populära paroller för att hantera bråkstakar och skall sända ett kraftigt budskap. Italienske idrottsbasen Giovanni Malagò anser efter händelserna i helgen att Italien bör följa Thatchers England som exempel för att bekämpa huliganism. Mer av samma är att vänta alltså.
Alla tycks tro att kontroll och disciplin är botemedlet för allt. Problemet är att åtgärderna hittills har slagit mot allt och alla utan urskiljning. Samtidigt är åtgärderna löjeväckande organiserade och avstängningar har knappt någon betydelse.
Jag finner som de flesta andra arena- och säkerhetsfrågorna som viktiga i sammanhanget, men främst för att upprätthålla och säkerställa det som har bestämts. Men jag tycker det är än mer viktigt att nå hela vägen fram till de personer det hela berör.
Som socionom kan jag se likheter mellan de problem som finns inom supporterkulturen och när unga människor glider in i missbruk, kriminalitet eller annat destruktivt beteende. Om jag som socialarbetare enbart skulle arbeta utifrån kontroll och disciplin skulle jag inte komma särskilt långt och jag skulle till och med kanske förvärra situationen. Jag skulle bara bekräfta det myndighetsförakt och utanförskap som redan finns inom dessa grupper.
Just denna bekräftelse tycks polis och förbund dock ha lyckats med i Italien och på sätt och vis bidragit till den tilltagande otrygghet som omger fotbollen i Italien och som Giorgio Sandri och flera andra ger uttryck för. Om man vill komma till rätta med sociala problem, vilket supportervåld just är, måste det finnas alternativ att erbjuda till den destruktiva livsstil och vardag dessa människor befinner sig i.
Vissa känner nog nu att den typen av resonemang blir att förklara bort det personliga ansvaret, men min ståndpunkt är att en del av samhället också härrör från dess helhet. Att be folk att skärpa till sig räcker inte, problemet är långt större än så. Människor behöver något att bottna i, om det så är en ståplatsläktare eller en möjlighet att försörja sig själva.
Många gånger får klubbar skulden för att de inte gör tillräckligt. De får tillsammans med supportrar bära ansvar för ett haltande socialt och samhälleligt förändringssarbete som det här egentligen handlar om. Uppifrån och ner.
Samtidigt finns det en politisk verklighet i Italien där korruption och svågerpolitik är kutym vilket gör det än svårare att slå från höga hästar och prata om moral och ansvar. Det hjälper heller inte till när den ”moraliska övermakten” själva gör sig skyldiga till brott och övergrepp som gällande exempelvis Gabriele Sandri eller Federico Aldrovandi. Förövarna blir knappt ens bestraffade. Polisens ”Al Capone”-taktik med att punktmarkera ultras väcker bara samma avsky och förakt som det gör i våra förorter.
Ultras ser curvan som sin enda arena att nå ut med sin protest mot etablissemanget. Samtidigt finns där även kriminella krafter som inte är sena med att kunna rekrytera fler till ”sin sak”, när de övertygat sin omgivning om vem som är ”fienden” och vem som egentligen kan ge unga människor vad de vill ha. En inträdesbiljett som inte kräver bra betyg eller ett välskrivet CV.
För inom desa grupperingar får de vad de behöver: gemenskap, trygghet och något att fylla sin tid och mening med. Att försöka slå sönder dessa sammanhang kommer bara att mötas av motstånd och är oftast en kamp myndigheter inte kan vinna. Jag skulle istället vilja efterlysa en mer organiserad exitrörelse och ett uppsökande arbete som vänder sig till de supportrar som befinner sig i gränslandet. Det behöver samtidigt ordnas plattformar som dessa unga människor kan ordna sina liv kring bortom våld och kriminalitet.
Men det krävs också ett moraliskt uppvaknande i Italien som land där exempel behöver statueras inte bara mot dem som står i curvan utan också mot dem med större fallhöjd. Först då kan hela diskussionen bli trovärdig i folks ögon igen.
