Inter är Supercupmästare 2022 efter avgörande på matchens sista spark
Under onsdagskvällen bärgades Inters 32:a inhemska titel efter finalseger med succéinhopparen Alexis Sanchez som segerorganisatör. Därmed befäste Inter sin status som bäst i Italien för ett tag till i matchen mot sin värsta rival.
Första halvlek
Dags för supercupfinal, en möjlighet för Inter att ta en andra raka inhemsk pokal och detta mot värsta rivalen av alla. Efter en ovanligt dåligt framförd nationalsång startade matchen inför en reducerad men högljudd publik. Det var svartblått som visade rätt inställning från minut ett och Edin Dzeko hade kunnat ge hemmalaget ledningen efter cirka 50 sekunder men nicken lurade inte ens mig hemma i soffan. Slöseri av en bra möjlighet, men de fick min förlåtelse ganska snabbt då det var tydligt att pressen bet och att man var det klart bättre laget. Ingen var väl överraskad över den initiala matchbilden, men Juventus såg lätt skakade ut. De svartrandiga hade det riktigt svårt, låt vara att det är ett decimerat lag som de tvingades ställa ut på plan.
Det är inget som hört till vanligheterna det senaste decenniet att Inter spelat ut Juventus, men efter ett par bra matcher i Derby d’Italia de senaste åren har en ny verklighet gestaltat sig. Ur skuggan har Simone Inzaghis herrar tagit sig, samtidigt som den niofaldiga regerande mästaren innan föregående säsongen, tagit flera kliv tillbaka. Dominansen var total i inledningen och efter drygt tio minuter borde Nicoló Barella nog ha blivit tilldelad en straff, detta efter att Giorgio Chiellini blivit totalt bortgjord och fällt mittfältsgeniet. Men kontakten bedömdes nog ha varit relativt liten, eller kan det ha varit andra faktorer som spelade in? För mig är det straff. Hur som helst, Juventus såg inledningsvis ut som ett mittenlag och hade svårt med Inzaghis höga spelmässiga ambitioner.
Men det skulle ändras och trots allt skulle Juventus ta ledningen i den 25:e minuten. Weston McKennie stötte in ett Alvaro Moratas inlägg, ett mål som var orättvist. Inter lyckades bränna några farliga målchanser i början och fick inte den klara straffen med sig, efter drygt 17-18 minuter kom också en förändring av matchbilden där Juventus blev mer och mer bekväma i matchen. Men sett över hela matchen var det tungt för Inter och det var nu dags att vända ett underläge.
Tunga psykologiska lägen mot Juventus är standard, nu var det dags för Italiens bästa lag att visa karaktär. Till en början var det lite tveksamt om man skulle få till det, men sedan började man spela igen. När man började etablera lite tryck fick man till slut en straff. Mattia De Sciglio gjorde ner Edin Dzeko innanför straffområdet och sparken från elvameterspunkten förvaltades på ett perfekt sätt från Lautaro Martinez som hittade krysset och kvitteringen var ett faktum. Federico Bernardeschi var den första spelaren som fick se det gula kortet, så sent som i den 44:e minuten och det var det sista av intresse som skedde i den första halvleken.
Andra halvlek
Det tog sedan inte lång tid av den andra halvleken innan samma spelare hotade Inter rejält med ett farligt avslut, men bollen ville inte leta sig in vid det tillfället. Denzel Dumfries var närmast av alla Interspelare att ge ledningen till Nerazzurri i inledningen av andra efter drygt 13 minuter. Detta på en kross som han tvingade Mattia Perin till en superfin räddning på. Minuten senare blev Edin Dzeko varnad för en dåligt tajmad tackling mot Mattia De Sciglio.
I den 68:e minuten nekade Mattia Perin Lautaro Martinez med en fin räddning och reservkeepern i svartvitt gjorde en bra match på den centralt belägna potatisåkern som Giuseppe Meazza har blivit nu i vintertider. Detta trots att det är hybridgräs, något som tycks vara lösningen på gräsproblemen som de flesta har under vinterhalvåret. Men jag ser ingen ljusning i horisonten och ser framför mig att det kan sätta käppar i hjulet för Inter framöver. Med 16 minuter kvar byttes Paulo Dybala in istället för Dejan Kulusevski som gjorde en hyfsat bra match.
Minuten senare kom Inters två första byten. Edin Dzeko och Lautaro Martinez ersattes av Alexis Sanchez och Joaquin Correa vilket var välbehövliga byten. Martinez var fortfarande ganska het i matchen men bosniern hade varit ganska svag matchen igenom och hade dessutom ett gult kort som hängde över honom. Med tio minuter kvar var det en annan spelare som riskerade utvisning som fick se sig själv bli utbytt. Federico Bernardeschi, en av planens huvudfigurer för dagen, ersattes av Arthur. Detta efter en insats där han lade ner ett oerhört stort jobb defensivt som offensivt och anföll allra mest av alla spelare i Juventus.
När det endast var två minuter kvar att spela fick Arturo Vidal och Matteo Darmian komma in, detta istället för Nicoló Barella och Denzel Dumfries. Den sistnämnde mer lyckad för dagen än den förstnämnde. Men tempot var lågt i matchen och lite mer energi var nog det Inter behövde i det läget. Det väntade som det såg ut då 30 minuters förlängning. Och så skulle det bli.
Till förlängningens start valde Juventus att byta ut Manuel Locatelli och ersätta honom med Rodrigo Bentancur, detta efter känningar för europamästaren. Alexis Sanchez nickade millimeter utanför i den sjätte förlängningsminuten, något som han garanterat är missnöjd kring.
I den 100:e minuten fick Federico Dimarco ersätta Ivan Perisic, det sista bytet i matchen för Inter. Paulo Dybala blev varnad för hands i slutet av första förlängningskvarten efter att ha stoppat en kontring med handen. När den väl blåstes av kunde det konstateras att Inter var bättre, men inte bra nog för att avgöra finalen. Under den andra halvleken fortsatte frekvensen med varningar att hottas upp. Joaquin Correa och Daniele Rugani fick syna det gula kortet och det var smågrinigt och många trötta spelare på plan.
Men sagan som verkade vilja fortsätta hela kvällen och natten skulle få ett lyckligt slut, för fotbollen. Inter “vann” matchen på alla möjliga statistiska plan ganska stort och spelövertaget var i perioder stort. Men när Alexis Sanchez avgjorde i den 121:a minuten var det inget annat än eufori som infann sig. Matteo Darmian offrade sig för att ge chilenaren chansen att raka in segermålet som skulle bli matchens sista spark.
Inhopparna skulle avgöra matchen för Inter, en match som man styrde och ställde i.
Det man kan säga om startspelarna är för det första att Stefan de Vrij hade en ganska svag match, även om han spelade upp sig efter sitt misstag vid 1-0. En annan målvakt en Samir Handanovic hade kanske också gått upp och utmanat om den bollen. Övriga backkollegor stod för en riktigt bra match och flankspelarna var riktigt bra och aktiva i spelet längs kanterna. Erbjöd alltid ett alternativ i offensiven och avslutslägen. Sämst i elvan var nog Edin Dzeko, det var ingen katastrofmatch på något sätt men han såg inte hungrig ut och när han byttes av blev offensiven bättre.
Segern innebär en ny titel för Inter, den första av sitt slag sedan 2010 och den sjätte Supercuptiteln i klubbens historia.