Inter - Roma
1 - 2

Inter - Roma 1 - 2 och förbannelsen är bruten

På ett utsålt San Siro skulle vi möta ett Inter som vi inte lyckats besegra på över på fem hela år, men det fanns vissa förhoppningar, dels för att vi fick flertalet skadade spelare tillbaka, men även att Brozovic som är den givna speldirigentern, var avstängd/skadad. Intressant var även att Abraham var placerad på bänken tillsammans med bl.a. Belotti och Shomudorov vilket fick de flesta bortafans att fundera kring vilket spelsystem utan renodlad anfallare som vi skulle få se. 3-7-0, 5-5-0, 3-4-

Roma inledde mest lojt, passivt och lite håglöst. Ute på planen såg det mest ut som om vi spelade 5-5-0, kanske mest för att ”känna lite” på hemmalaget. Denna strategin har vi sett förut och det brukar sluta med ett mål i nacken. Mycket riktigt så placerade Dzeko in ett snyggt skott längs backen i den 10:e minuten, efter att vi haft i stort sett hela laget på rätt plats runt eget straffområde. Roma signalerade för en foul mot Ibanez, men den verkade domare Massa inte bry sig om. Dock blandade sig personalen i VAR-rummet in och precis innan bosniern vann duellen mot Ibanez var han aningen offside. Denna väckarklocka fick dock inte bortalaget att lösgöra sig från sin från sin slummer, utan vi fortsatte mest att försöka täcka ytor, vilket vi märkligt nog inte lyckades göra trots vår låga utgångsposition. Tydligt var att Celik och Spinazzola skulle pressa högt upp när hemmalagets ytterbackar klev fram vilket gjorde att våra yttre innebackar fick agera ”ytterbackar” och kliva ut när bollen spelades vidare längs kanten. Ett ofta säkert sätt att försvara, men Inter lyckades skickligt hitta dessa ytor även om de aldrig riktigt fick till några riktiga inspel.

Framåt då? Det skulle i inledningen av matchen mest vara omställningar, även om vi inte riktigt hade/har de spelarna som är direkt pilsnabba. I den 22:a minuten stod Inter för ett slarvigt bolltapp och vi fick ett fint läge djupt ner mot Inters straffområde, men tyvärr blev Zaniolos passning till Dybala allt för dålig och så var den chansen borta. I stället var det hemmalaget som tog ledningen efter en halvtimme när Dimarco efter ett sidledsinspel ute vid straffområdesgränsen lyckades placera in ett skott med ”fel ben” för honom. Det så verkligen billigt ut, men på reprisen såg man att bollträffen var allt annat än ren och att skottet rimligen borde gått i andra hörnet vilket Rui Patricio också läste ut. I det hala gräset var det dock inte mycket vår målvakt kunde göra då han redan från början hade tyngden på fel fot vilket gjorde att han inte hann ner för att parera skottet. Mourinho, som avstängd satt ute i spelarbussen och såg matchen på tv måste varit allt annat än nöjd med vår uppställning och vårt utförande av den uttänkta spelstrategin. Vårt spel fungerade inte alls och det blev hela tiden allt för passivt och med oceaner av ytor ute på våra respektive defensiva kanter.

Vi fick nu kliva ut ur våra skyttegravar och nio minuter efter Inters ledningsmål fick vi så läget efter att hemmalaget slagit en väldigt osmart och allt för hårt passning i sidled på defensiv planhalva som Barella misslyckades med att ta emot. Spinazzola snodde bollen och rusade fram längs kanten och slog ett inlägg som först kändes som både för löst, men också för långt, men längst bort av alla spelare i boxen stod Dybala som med bländande teknik smällde på ett volleyskott som via marken susade upp i Handanovic nättak utan att en sprattlande hemmamålvakt orkade styra undan skottet trots att han hade händerna på bollen. Från att ha lullat runt i en ”Törnrosa-sömn” satte helt plötsligt bortalaget fart på bollen och med snabba passningar och få tillslag på bollen var det vi som tog över initiativet de sista minuterna av den första halvleken.

Roma inledde den andra halvleken som man avslutade den första, vilket ingav visst hopp, tröttsamt sparkade dock Zaniolo bort bollen långt efter en avblåsning vilket rättmätigt renderade ett gult kort. Inte förrän i den 57:e minuten hände det något anmärkningsvärt och det var något som rörde upp känslorna hos de gulröda (vitröda för kvällen), när Inter först fick en frispark ute vid tränarbänkarna och domare Massa sedvanligt skulle ha det där snacket med alla runt omkring sig. Denna gången accepterade han dock att Inter spelade en snabb frispark som i sin tur ledde fram till ännu en frispark efter att Lautaro gått i backen. Nästan aldrig godkänner domarna i Italien snabba frisparkar när det först ska divideras, men så alltså nu. Det är bara att konstatera att domarna är konsekvent inkonsekventa i detta fotbollsland. Roma passade samtidigt på att byta ut Dybala mot Abraham och då var klockan framme vid minut 57. Frisparken dunkades rakt i muren, men hemmalaget inledde en press nu som dock aldrig ledde till något direkt hot mot Rui Patricio.

Även om det inte var några direkta farligheter mot bortamålet så fanns oron för att vi återigen skulle bli för passiva och bara försöka stänga ytor. Vi hade definitivt tappat det momentum vi tidigare skapat och Mancini drog på sig ett gult kort som dock var helt korrekt. På den efterföljande frisparken drog Calhanoglu bollen likt Zico gjorde mot Skottland i VM 1982, men den skillnaden att brassens skott gick in i krysset, medan turkens skruvade skott smällde i ribban och ut bakom en chanslös Rui Patricio. Till och med vår elegante Chris Smalling blev skickligt bortgjord av Lautaro och fick ett sällsynt gult kort, även det befogat. Nu började det verkligen osa katt nere vid vårt egna mål, men samtidigt funderade jag på varför vi spelade så. ”Orkesterledaren” (Inzaghi) befann sig som vanligt mer utanför sin tekniska zon febrilt viftandes likt en semaforanställd på Chicagos O’hare-flygplats, har gjort Inter till Lazio 2.0 med alla sina importer av gamla spelare. Hemmalagets backlinje gjorde inte precis mig skrämd när de mönstrade Skriniar - Acerbi - Bastoni, snarare en usel sammansättning som vi borde satt under betydligt mer press. Tänk när de hade både Samuel och Lucio där snackar i solid betong! Visserligen stack vi upp lite grann och vid ett tillfälle spelade Celik in bollen mot Abraham som med ryggen mot målet djupt inne i hemmaboxen på ett tillslag tyvärr bara fick bollen mitt på Handanovic. Detta var dock ett skrämskott som hemmalaget inte nämnvärt brydde sig om och minuter senare fick vi en frispark centralt en liten bit in på offensiv planhalva efter en duell mellan Dzeko och Mancini. Det var verkligen inte ett normalt farligt läge, men samtidigt som Pellegrini slog en magiskt placerad frispark kan inte hemmalaget vara precis nöjda med det försvarsspelet när de har så många stora och långa spelare. Nu har ju inte vi precis några småttingar heller, men på reprisen kunde man se Zaniolo, Ibanez och Smalling alla tre vara helt fria och den sistnämnda kunde enkelt bara styra ner bollen förbi en totalt chanslös Handanovic. Jublet visste inga gränser, men som vanligt måste alla mål VAR-granskas, men inga konstigheter, 1 - 2 på tavlan i minut 75.

Inzaghi som kanske snart måste bege sig till arbetsförmedlingen, agerade direkt och gjorde ett snabbt dubbelbyte och sen ett till. Däremellan hade Pellegrini lämnat plats för Camara på vårt mittfält. Hemmalaget var nu allt annat än välbalanserat och som oftast när man mest bara öser in offensiva spelare blir det svårt att skapa de där riktigt farliga chanserna även om de hade typ 7 offensiva spelare på planen. Viss oreda skapades dock i bortaförsvaret som stundtals mest hade en struktur av hönshus, även om spelarna individuellt försvarade sig som sårade tigrar (nåja). Bland annat höll Abraham på att bryta båda benen på Camara efter en våldsam sultackling som definitivt hade gett rött kort om det träffat en motståndare. Belotti hade dessförinnan ersatt Zaniolo och visade klokt sin rutin med att inte slarva bort bollen vid en omställning. Abraham hade innan sin vansinnestackling även fått chansen att utmana Skriniar en mot en och tjecken bara backade längre och längre ner i knät på Handanovic. Vår anfallande engelsmans självförtroende är dock helt som bortblåst och han avslutade en bit utanför stolpen med en teknik som omöjliggjorde ett avslut mot mål. Hur som helst, vid situationen mellan Abraham och Camara blev de senare kvarliggandes och man befarade minst ett benbrott och kanske två när man såg reprisen. Någon signalerade för byte och kanske ännu en central mittfältare med ett brutet Tibia-ben. Spelet hade dock fortgått en stund, men när Inter precis kommit till ett farligt läge i banan blåste Massa av spelet. Rasande hemmaspelare omringade domaren, som egentligen direkt borde blåst av situationen när den hände. Lyckligtvis för oss kunde Camara efter omplåstring spela vidare till publikens ljudliga missnöje. Inter lyckades på slutet i frustration dra på sig fyra gula kort och när till och med Handanovic var uppe på hörnor och frisparkar visste man hur desperata hemmalaget hade blivit. Smalling, som förutom sitt mål var en gigant i försvaret tillsammans med främst Ibanez var outstanding och på mittfältet fanns både Matic och Christine som båda var enormt nyttiga för laget. Offensivt vann Spinazzola sin duell mot Dumfries som sedermera blev utbytt, men man inte blunda för Dybalas briljans vid avgörande situationer. Inte stark, snabb eller uthållig, men makalös vid de tekniska detaljerna att skapa ytor för sig själv att kunna slå avgörande passningar och sin teknik i alla lägen när han ska avsluta.

Forza Roma!