Inter-Roma 5-3 Amo il calcio
Inter vann rallarslagsmålet mot Roma efter vackra mål, dåligt försvar, målvaktsspel i världsklass, en förlorad son som kom hem som en förlorare och mycket, mycket mer i årets hittills mest underhållande match.
Oh... My... God... Vilken fantastisk fotbollsunderhållning vi bjöds på ikväll när Inter tog emot Roma hemma på San Siro. När folk brukar fråga varför jag älskar italiensk fotboll brukar jag svara att jag uppskattar den taktiska finessen, det böljande spelet, furbon och när Inter-Roma möts. Jag hatar förlora/älskar att vinna mer mot Milan och Juve. Men rent underhållningsmässigt så är det sällan någon match i Italien kan jämföras med Inter-Roma. Att den de senaste åren också har varit tungan på vågen till vilket lag som vinner ligan gör ju bara matchen kryddigare.
Nåväl. Vi får börja från början då och det är rimligtvis startelvan: Julio Cesar i mål. Zanetti och Maicon på flankerna och Ranocchia och Cordoba i mittlåset. Tremannamittfältet bestod av Cambiasso, Motta och nye Kharja. Och bakom Eto'o och Pazzini på topp spelade världens bästa Sneijder. Ingen Nagatomo på vänsterkanten som det spekulerats om men förutom japanen så tre januarivärvningar i XI:an.
Tagliavento blåser i pipan och 22 gladiatorer startar bataljen. Att Wesley Sneijder varit skadad i någon månad kan ingen Interist ha missat. Nu, tillbaka i startelvan och allt, behöver han 2 minuter och 14 sekunder på att spräcka Julio Sergios nolla. Från sin mittfältsposition skickar han ut bollen till Maicon som avancerar några meter, viker in i banan och spelar tillbaka till holländaren som befinner sig i den där viktiga ytan mellan backlinje och mittfält. Av någon underlig anledning så har Roma helt glömt att Wesley Sneijder är världens bäste spelare just på den ytan och ingen stöter. Wes har bara att sikta och skjuta med vänstern i Sergios bortre stolpe. 1-0 och tysta applåder från mitt vardagsrum (lillan sover i rummet bredvid).
Efter denna drömstart så är det Inter för hela slanten och det är knappt att Roma får känna bollen. Wesley är som en sockerkickad fyraåring som springer överallt och vill ha bollen. Till skillnad från de flesta fyraåringar så vet han däremot precis vad han vill göra med den. Antingen skickar han ut den till höger på ångloket a.k.a Maicon eller så spelar han den till den påfyllande mittfältstridenten eller så sätter han den till vänster på kobran Eto'o. I mittens rike plockar Motta och Kharja bort varenda antydelse till Roma-anfall och framför allt vår nye marockan imponerar med tufft spel men också tekniska finesser och framför allt ett enkelt spel som får spelet i helhet att bara flyta på. Inter ser farligt ut och därför är det ju så sjukt ologiskt logiskt att det är Roma som gör mål och det är en riktigt vackert sådant. Vucinic (den romanista jag mest fruktar) kommer med fart centralt i banan och utmanar Cordoba och gör det bra men istället för skott passar han ut till Cassetti som slår ett inlägg längst med marken och vid bortre stolpen vinner Simplicio brasseduellen med Maicon och glider in kvitteringen 1-1.
Och nu är det Roma som tar över och börjar skapa chanser. Och man gör det väldigt bra. Jag skrev häromdagen att jag tyckte att Napoli, Milan och Inter hade de vassaste offensiva triona i Serie A (i den ordningen) men Romas (och även Palermos och Udineses) kommer fan inte långt efter. Menez och Vucinic känns livsfarliga varje gång de kommer med bollen vid fötterna och murbräckan Borriello visar att han är mer än en flickfavorit. Gång på gång bufflar han bort Cordoba och Ranocchia, gång på gång låser han bollen högt uppe och spelar sina kamrater till bra lägen. Tack och lov för oss så spelar världens bäste målvakt, Julio Cesar, i svartochblått. Vid ett par tillfällen tvingas han göra ett par riktiga idioträddningar där han är långt, långt ute. Bland annat täcker han ut Simplicio riktigt bra och plockar bort bollen framför fötterna på brassen på ett sett som de flesta målvakter bara kan orsaka straff på. Men det riktiga konstverket står han för när Borriello passar ner bollen till Menez som drar till för president och fosterland (han är ju fransk) och tvingar Cesar till en räddning han inte kan hålla. På returer kastar sig Borriello fram och nickar i vad som ser ut att vara öppet mål men då är han uppe igen och stöter den mot sidan där Menez nu tagit ny position och får med sig bollen med handen från Cordobas ränsning och skjuter en tredje skott mot Cesar som åter är på fötterna och stöter ut bollen samtidigt som han blir stämplad. Magiskt.
Ja – och vad har vi lärt oss om fotboll? Att den sällan är logisk så därför är det Inter som åter tar ledningen när Eto'o får bollen till höger om straffområdet. Kameruanen trampar in i straffområdet viker kroppen åt ena hållet och skjuter med vänstern vid Sergios bortre stolpe och får det att se så jävla lätt ut. 2-1 och mästarna har åter tagit greppet om matchen. De sista tio minuterna av första halvlek fortsätter i samma makalösa tempo – fast utan mål.
I halvlekspausen får man koncentrera sig på att pusta ut för det tog verkligen på krafterna att se första 45. Jag kan inte minnas att ha sett en bättre halvlek italiensk fotboll denna säsong. Fast visst ser jag sprickor i Inter-rustningen. Cambiasso tappade en massa boll i första, mycket mer än vad vi är vana vid. Ranocchia och Cordoba känns väl inte som mittbacksparet man skulle vilja spela mot Barcelona (där vill man ju starta med Samuel och Lucio som ju äter Barca-spelare till frukost) och försvarsspelet i allmänhet ser vid flera tillfällen ut att svaja rejält.
Det finns två slags andra halvlek i italiensk fotboll. Den då ena laget leder och bara vill rulla runt och spela klart matchen och backar hem – och den då båda lagen går all in för tre poäng. Jag väntade mig en Mourinho (dvs. alt. 1) men ack så fel jag hade. Andra halvlek kom aldrig upp i första halvleks fantastiska spel men var fan så mycket mer dramatisk.
När Roma förra säsongen lånade Burdisso från Inter kunde jag inte låta bli att hånle lite för mig själv. Burdisso som stabil mittback i ett topplag? Jo, ellerhur. Men argentinaren visade sig från sin bästa sida och lyckades peta överskattade Mexes och imponerade så pass mycket att Roma köpte loss honom. I år har det varit mer den Burdisso vi lärt känna i Inter. En duktig mittback med alldeles för mycket vilja och alldeles för lite fotboll inom sig. I år har han redan blivit utvisad två gånger och Burdisso hade inte varit Burdisso om han inte blir utvisad mot sitt gamla lag också. Efter en dryg kvart av andra halvlek slår Wesley Sneijder en sån pass som bara han kan och Pazzini som hittills varit helt osynlig (eller nåja, minuterna innan hade han gjort mål men blåsts av för en hårfin – men korrekt – offside) lurar den romerska backlinjen, tar ner bollen på bröstet och... blir hakad och fälld av Anarthosis-Nicó. Straff och frilägesutvisning. Eto'o gör en carbonkopia av sitt straffmål på Sirigu mot Palermo och matchen känns punkterad. Att Roma byter ut farliga Menez mot hefaklumpen Loría förstärker bara den känslan.
Det dröjer inte länge förrän Inter sätter spiken i kistan då Sneijder slår en kort hörna till Kharja som spelar tillbaka den till Wes som ser att Eto'o är fri vid bortre stolpen och crossar bollen till nummer nio som väldigt osjälviskt sätter den på pannan på framåtrusande Motta som från en meter får göra 4-1.
Men som sagt, är det EN (och TVÅ) matcher du ska se av Serie A på hela säsongen så är det Inter-Roma (och om man måste, måste välja en utav de två så väljer man den på Giuseppe Meazza där Roma allt som oftast visar sig från sin absolut bästa sida mot både Inter och Milan). Roma, med bara 10 man lyckas reducera på ett väldigt turligt/skickligt sett när De Rossi skottpassar (?) Vucinic i straffområdet på en frispark som montenegrinen turligt/skickligt styr in i mål. 4-2. Lever matchen? Nää, för inte gör Roma två till...
...och så gör Loría (!!!) mål på en tilltrasslad situation i straffområdet där bollen först går i stolpen innan grottmannen bredsidar in den och Roma gör 4-3 med knappa tio minuter kvar att spela.
Samtidigt har Leonardo bytt ut Sneijder mot Namatogo (då han flyttar upp Zanetti på mittfältet) och den lille japanen får göra debut i svartochblått. Och han visar att med lite regelbunden speltid kan han komma att bli en riktig favorit på Meazza. Vilken speed och framför allt vilken acceleration han ligger inne med. Det var nästan så att lagkamraterna fick bromsa honom så anfallssugen kamikazeen var. Och faktiskt var han så när på att assistera Pazzini till ett mål – som Sergio dessvärre räddade.
Även Milito byts in istället för Pazzo och får chansen att (återigen) punktera matchen men han visar att självfötroendet från förra året är helt borta då han från 8 meter missar målet helt. Istället får landsmannen Cambiasso sätta femman efter ytterligare en sån där tilltrasslad situation i straffområdet. 5-3 och matchen var – äntligen – slut.
***
Första hemmasegern mot Roma sen 2005!!! Kan det vara möjligt, tänker du och det kan det om man räknar till ligan. Vi har ju en hel delfina cup- och supercupminnen från San Siro och kanske kändes denna match som en segermatch men det var faktiskt bara ett kryss som vi jublade över då.
Bäst i Inter? Eto'o med två mål och ett assist? Wesley med ett mål och regissör till tre andra? Jag väljer ändå att lyfta fram Julio Cesar som dagens bäste - trots tre insläppta mål. Hans första halvlek var makalös. Julio Sergio på andra sidan var också väldigt duktig och den spelare jag skulle vilja lyfta fram tillsammans med Borriello idag - men det är ändå klass-skillnad brassemålvakterna emellan (no disrespect).
Vinner vi vår hängmatch så är vi alltså två poäng bakom Zlatans Milan (som de numera heter) och då får vi inte glömma att vi har vårens madonnina att spela om. Scudetton är i våra händer alltså - men då kommer du få träna lite försvarsspel med grabbarna, Leo.
Nej, det här med tyst jubel höll ju bara i första halvlek. Lillan vaknade av pappas jubel i andra. Jag får fortsätta träna på det här...
Slutligen... vad kan man mer säga. Grazie Roma, ni bjöd verkligen upp till dans :)
FORZA INTER!!!
