Irland - Italien 2-0
Ett dominerande men ineffektivt Italien förlorade mot sin motsats, ett effektivt Irland, i Liege. En förlust är alltid tråkigt, men träningslandskamper ska man ta med inte alltför stort allvar på. Det viktigaste var att Prandelli fick en del svar i matchen. Eller?
Italien gjorde några ändringar till skillnad från matchen i EM-kvalet mot Estland i fredags. I mål stod Viviano och framför sig hade han en backlinje bestående av Cassani, Gamberini, Chiellini och Criscito, mittfältet formerades med Marchisio, Pirlo och Nocerino där Montolivo tog trequartista-rollen. Längst fram utgjorde Pazzini och Rossi anfall. I Buffons frånvaro tar Pirlo hand om kaptensbindeln.
Italien startar matchen väldigt bra och man fortsätter på den inslagna vägen med ett snabbt passningsspel och en oerhörd idérikedom i anfallsspelet. Ett välorganiserat Italien släppte inte till många chanser till Irland, som ska sägas spelade utan sina största stjärnor Keane och Given. Den förre italienske förbundskaptenen Trapattoni såg till att hela tiden ha ett samlat irländskt landslag som väntade ut Italien tålmodigt.
Italien hittar många bra lösningar, man fyller på bra med ytterbackarna, testar skott utifrån, slår bra inlägg och har en energi och kreativitet i anfallsspelet som var längesedan jag såg ett italienskt landslag ha. Hela Italiens spel är väldigt oförutsägbart och det märks att Prandelli börjar få in rätt mentalitet i spelarna.
Medan jag kommer på mig själv med att verkligen berömma det italienska spelet högt för mig själv, tänker jag att 1-0 hänger i luften, det är bara en tidsfråga. Då, såklart, från ingenstans får Irland en frispark efter en onödig knuff på en höjdboll av Gamberini. Strax till vänster om straffområdet, ca 25 meter får Irland frispark. Irland petar igång frisparken, Andrews tillåts avancera och klipper till ett otagbart skott intill Vivianos högra stolprot. 1-0 Irland. Otroligt onödigt och passivt försvarsspel av en uppställd italiensk mur, som inte alls håller på den här nivån. Slarvigt Italien, slarvigt.
Ledningen håller i sig halvleken ut och känslan är att det motsatta resultatet hade speglat matchbilden. Rossi är bra, Pirlo likaså. Försvarsspelet känns stabilt även om det stundtals darrar till. Mittfältet grintar vidare, man styr och äger mittfältet. Anfallsspelet är det allra bästa, det är dock ineffektivt och saknaden av en kreativ trequartista är uppenbar.
I paus byts Pirlo ut till förmån för Palombo, Matri kommer in istället för Rossi.
Andra halvlek är en seg saga som förstörs mycket pga alla byten. Det blir lite bättre fart när Giovinco kommer in istället för Nocerino, Montolivo flyttar tack och lov ner till mittfältet och en äkta trequartista tar sin rätta plats. All heder åt Montolivo, men trequartistarollen ska han inte spela på, där har vi andra mycket bättre alternativ. Pazzini har även han gjort sitt och byts ut mot Gilardino. Någon minut dessförinnan byttes Balzaretti in mot Criscito.
Italien får mer energi och man ökar tempot en aning i ett försök att kvittera ledningen. Tyvärr håller sig samma visa intakt och Italien dominerar spelet men kommer ingen vart och farligheterna stannar vid någon enstaka frispark eller inlägg. I ett sista försök att flytta fram spelarna lyckas Irland kontra in 2-0 efter en underbar framspelning signerad Hunt till Cox som får öppet mål.
Prandelli får ändå glädja sig åt en del svar han fått denna match. Balzaretti håller helt klart en bättre nivå än Criscito på vänsterkanten. Montolivo har inget att göra längre fram än en mittfältsplats. Rossi ska spela varje match från start, han är vår stjärna just nu. Viviano är en duglig reservmålvakt. Gamberini bör inte vara med och slåss om en mittbacksplats. Marchisio är ovärderlig på mittfältet. Pirlo ser förvånansvärt ung ut, grattis Juventus? Om inte annat var det svar jag fick från denna match. Nu tar spelarna semester och det känns otroligt skönt att vi gör det som gruppledare med fem poäng och en EM-biljett inom räckhåll. Forza Gli Azzurri!