Is this all we've got Mister?

Is this all we've got Mister?

Alla vi supportrar som villkorslöst följer vår "andra" fruga/man, kan nog relatera till mycket av det jag kommer att skriva. Jag pratar naturligtvis om vår villkorslösa kärlek för klubben vi brinner för, Juventus. Vi vet att säsongen på många sätt och vis väcker känslor som ilska, nervositet och eufori. Alla dessa tankar från att säsongen började hösten 2018, har jag lagt på hög, i högen "jag tänker på det sen". Well, tiden är kommen. Pandoras ask är öppnad & här är budorden.

Jag har länge gått i tankarna om att beskriva min syn av den ”första halvan” av säsongen, vi kan kalla det för en slags kvartalsrapport eller en årsredovisning, det kvittar egentligen för nu har jag till slut kommit till skott och just därför så läser du denna rappakalja som inledning. Jag tror pricken över i:et blev gårdagens totala nederlag mot Atalanta, & innan dess så fick jag mardrömmar av Laziomatchen där vi som en skänk från ovan tog med oss tre poäng till Turin, jag funderar fortfarande på hur det egentligen gick till.

Till att börja med, vi får ta den här förlusten som män och gratulera Atalanta till en magnifikt genomförd match, där det för dagen var en tydlig klasskillnad. Det var närmre 4-0 än 3-1 och jag tycker det belyser allt vi behöver veta. Jag kan tycka att det är fascinerande att lag som helt uppenbart inte besitter den ”rena kvalitén” truppmässigt som vi gör, kan få oss att se ut som ett juniorlag. I mina ögon så är svaret solklart, det kallas enegri, laganda, grinta men framförallt en tydlig spelidé. Och när just idén hos våra motståndare inte är att parkera bussen mot oss, jo då har vi alltid stött på problem och jag finner det ytterst märkligt med tanke på vilket lag Allegri förfogar över. Jag tycker att det är bra att vi förlorade om vi nu ska prata om gårdagens match. Vi har haft turen på vår sida större delen av säsongen där vår överlägsenhet på varje position till slut avgjort med något sketet självmål eller liknande. För mig är det nog med dessa ”alibivinster” där kritiken kring vårt spel tystas ned med den faktiska faktan om att vi trots allt vann matchen endå så ”varför gnäller du”? De två sista matcherna, gårdagens match i "coppan" samt den senaste ligamatchen mot Lazio i Rom blir vi totalt utspelade. Och nej det handlar inte om att vi har gått ned oss, där vi kämpar för att ta oss ur någon tillfällig svacka. Såklart så har Pjanic saknats den senaste tiden, men att skylla det på hans frånvaro är likamed att leta efter alibin, ursäkter till varför vi förlorar. Vi blev helt enkelt utspelade av dessa två lag för att dom är två utomordentliga fotbollslag. Jag ser det mer som att vi är i en permanent svacka, där vi inte tror på våra egna förmågor vilket leder till att vi får se detta lag som liknar ett lag på dekis. 

Då ska jag inte ens tala om de matcher vi faktiskt vunnit mot stora lag som små, där vi som per automatik tar med oss 3 poäng i tabellen. Många av dessa matcher jag talar om, kring hälften om jag ska försöka vara konkret, så hade matcherna mycket väl slutat med ett oavgjort eller till och med en förlust. Det som avgjort till vår fördel i dessa matcher är små detaljer, men främst om hur överlägsna vi är i Serie A. Tappar någon back i Sassuolo fokuset för 1 sekund så kan det vara 1 sekund för mycket, den sekunden kan skänka oss ett mål pga kvaliteérna våra individuellt starka spelare besitter. Och här är matematiken tämligen enkel, det gäller inte åt andra hållet. De flesta lag lyckas inte såra oss trots våra misstag, trots vårt dåliga spel. Detta säger jag inte för att klanka ner på övriga lag i ligan, men även en dövstum samt blind människa vet att Juventus spelar i en egen liga i Serie A.

Och när det kommer till just Serie A så kan folk tycka vad de vill. Sanningen är att detta rekord angående antalet poäng i ligan hittills inte säger mig ett snyft. Jag låter mig inte luras av den tesen, om att vi skulle vara ”de bästa någonsin”. De må så vara, men ha i åtanke att lagen kring oss aldrig vart så långt ifrån heller. Serie A är under en slags pånyttfödelse, där det kommer ta tid för de övriga topplagen att nå ikapp. Jag tänker främst på Milan samt Inter som bägge de senaste åren, främst Inter försökt hålla sig inom ramarna FFP där deras vision är mer långsiktig om vi nu bortser från Kineserna som tog över Milan och deras ”instant-satsning” som sällan mynnar ut väl, inte heller i detta fall.

Nu är det så att vi alla vet att ligatiteln inte är the big target, det är inte ligatiteln vi värvat in Ronaldo för att vinna, och det är just kring detta mina farhågor bottnar i. Ni kanske förstår vart jag försöker komma, och ni tänker rätt. Det handlar givetvis om Champions League, aka ”den där jävla champions”. Frågan jag och många juventussupportrar ställer sig, kommer det här spelet räcka? Jag tycker att Juventus under Allegri mer och mer börjar likna Mourinhos United. Det har aldrig någonsin varit så tråkigt att se på Juventus matcher. Vi spelar så otroligt cyniskt och kalkyrerande, det är tamefan mig jämförbart med att titta på en djävla fyrkant när man kollar på detta ”damage-control Juventus”. Min stora fråga är, behövs detta säkerhetstänk samt riskminimeringen verkligen? För visst är det bra om man utgår från det, men inte när man gör det till hela sin spelidé och förväntar sig framgång utav det. Om man ser till hela spelartruppen så är vi odiskutabelt bland de top 5 bästa lagen i världen. Och just av den anledningen så har jag oerhört svårt att förstå varför vi spelar med ”vi får inte förlora”-mentaliteten mot provinslagen, hur blev rädslan för att förlora större än driften av att vinna?

Jag har stått bakom Allegri enda sen han kom. Jag älskar honom för en del av det cyniska Juventus han gett oss, men jag tycker det började spåra ur alldeles för mycket förra säsongen. För jag tycker nämligen att det är otroligt tydligt att det är Allegri som bromsar ned oss. För att hjälpa er att förstå mitt resonemang så väljer jag att ge två av de mest tydliga exemplen av detta ”fenomen”, två konkreta exempel.


Dubbelmötet mot Bayern München i CL våren 2016

Första matchen i Turin
Vi började detta dubbelmöte hemma i Turin. I första halvlek så blir vi totalt utspelade, det var helt ärligt pinsamt att beskåda. Det skall tilläggas att vi spelade det där försiktiga och till synes de skrämda pojkarnas fotboll under hela denna halvlek som slutar 0-2. I andra halvlek kommer vi ut o LIRAR BOLL, jag kan inte minnas att jag i en och samma match sett två vitt skilda skepnader, om två raka motsatser till matchbilder. Vi ger inte Bayern en cm och tar med oss 2-2 inför borta mötet.

Returen i München
Väl i munchen så börjar vi där vi slutade i Turin, med att vi spela ut Bayern fullständigt och ledde med 2-0 efter första halvlek. Det skall tilläggas att vi blev rånade på ett mål för någon påhittad offside samt att vi mycket väl kunde stänkt dit en till. Så det var alltså 0-2 med MERSMAK efter första halvlek. I andra halvlek kommer vi ut som ett helt nytt lag. Jag hörde kommentators-rösten i mitt huvud eka ”Juventus gör hela 11 byten i halvlek där alltså samtliga spelare utgår i halvtid, där de ersätts med startelvan från Degerfors istället!” för det är precis så jag skulle vilja beskriva kontrasterna. Jag tänkte "men vad är det jag ser????" så fort domarn blåst i pipan för att spela av de sista 45 i denna åttondel. Bayern som inte haft en enda målchans tilläts nu att spela handboll runt vårt straffområde och mata ca 1789 inlägg, varav två av dem under de 10 sista minuterna ledde till 2-2, som därmed slutade i en förlängning vi inte hade kraften om att ”ställa om” igen. 


Dubbelmötet mot Real Madrid våren 2018

Första matchen i Turin

Detta möte är säkert färskt i många utav era minnen gissar jag, för det är det hos mig. Vi blir totalt utspelade av Real över hela matchen. Och det är återigen det otroligt rädda och försiktiga Juventus som spelar detta första möte av två. Ronaldo gjorde ett av tidernas vackraste mål mot oss, den svider. Den kommer visas av generationer på YouTube med häpnad som följd, ”kolla det här sjuka målet”. Borsett från ett läge där Cuadrado faktiskt bör ha reducerat så hade vi inget att sätta emot.

Inför returen så hade jag nästan tappat all hopp. Jag hade tröttnat på känslan av att vi ”ger bort” vinster utan att ens ha försökt. Hellre förlora en match med känslan av att vi inte har någonting att ångra för att vi gav allt, istället för att vara efterklok och tänka ”vi bör inte ha spelat med taktik X eller Y”

Returen i Madrid
Vi rivstartar, det syns på intensiteten och hungern på spelarna att de har mod men framförallt tron om att detta ska gå vägen efter HÅRT JOBB, 0-2 efter första halvlek. Spelarna i Real var helt panikslagna och vi fortsatte maskineriet fram tills Matiudi gjorde 0-3………. Vad händer sen? Gissa….. Och inte nog med det så fick Real en omdiskuterad straff i matchens sista minut som skickade hem oss. Hade vi bara fortsatt med vårt spel som burit frukt, så vågar jag nästan lova att den där straffen inte hade spelat någon roll i slutändan då t.ex resultatet 1-4 skulle vara likamed avancemang för vår del.


Min poäng är alltså att det är tydligt att det är Allegri som förespråkar denna fega fotboll när det väl gäller. Och det är så synd, för det känns som vi liksom ursäktar oss för att lira me de tuffa grabbarna, liksom ”hej förlåt att störa men här e vi”, men även för att vi alla vet att när Allegri väl riktat in sig på en annan taktik än denne jag kritiserar så är han en mästare på att spela en snabb, offensiv samt effektiv fotboll med en hög press som gör det svårt vilken motståndare som helst. Om jag ska dra en parallel så kan vi tänka tillbaka till bortamatchen mot United i CL. Där tilläts vi spela vårt spel, utan press på våra spelare vilket resulterade att vi gjorde säsongens bästa match. Det är precis samma sak som händer oss, när vi gör desamma som United och låter motståndarna spela utan att bli satta under press, och när det är bra lag vi möter så straffar det sig nästan alltid. Det är helt enkelt så den moderna fotbollen ser ut idag, den har utvecklats till att "anfall är bästa försvar" vilket gör att denna typ av "catenaccio" känns uråldrig, samt att det sistnämda sällan räcker hela vägen.

Vi är bannemig en av världens bästa lag i teorin om man ser till trupp och vad vi faktiskt kan och har levererat, men i praktiken så börjar min åsikt kring det vackla nu på senaste då vi själva inte ens verkar tro på det? För att göra det ännu tråkigare samt mer fyrkantigt så har vi under denna säsong börjat med ”flest inlägg vinner”, vilket resulterar i att vi slår 374 inlägg per match. Och denna taktik funkar bäst med Mandzukic på plan, ha i åtanke om att jag sa bäst och inte bra, MEN… Det funkar helt förfärligt utan honom på planen. Att vi liksom för en spelidé som vår sämste samt mest ensidige anfallare har mest nytta av för mig en gåta. Jag tycker vi är en ren kopia av Milan under den tid Max styrde det skeppet, när ligatiteln stod mellan Allegris Milan & Contes Juventus.

Det handlar inte om Mandzukic, jag älskar karln. Men ilskan kring alla dessa andra bitar har oförtjänt riktat min ilska och s.k ”hat” mot honom. I dessa stunder då jag är lugn och resonabel, inte förbannad över något 1-1 resultat mot Chievo så ser jag tydligt att det handlar om en fråga gällande den övre hierarkin. Gällande Mandzukic så ser jag gärna honom i vår trupp. Det finns absolut ingen bättre spelartyp än mannen i fråga att slänga in i en match som låst sig, eller i en match där vi behöver förändra vårt spel samt förvirra motståndaren genom att "röra om". Han gör det otroligt bra, och kan absolut se han som startman mot lag som Atletico i kommande åttondel. Dock så är han i det stora hela väldigt begränsad som spelare, vilket gör han beroende av sina lagkamrater som i sin tur leder vidare till att det blir pannkaka av alltihop då vårt lag under 90% av denna säsong varit helt dysfunktionellt. En komisk situation som lyfter min tes om våra brister gällande det taktiska upplägget, det var att se Ronaldo brinna av under matchen mot Lazio där han försökte mana på sina lagkamrater om att flytta upp och börja anfalla. Han tröttnade väl på att jaga boll, för att inte tala om misshandeln av Dybala...

Avslutningsvis så går det inte riktigt att summera säsongen än utan bara det som har varit. Det som varit bidrar naturligtvis till min mänskliga intuition, vilket resulterar i att jag adderar det som varit & det som komma skall. Det är den här tidpunkten på året som formen ska toppas inför kommande CL slutspel, för ”det är i mars säsongen börjar” eller hur var det? Allegri är inte bara skit skit skit, utan en del av de cyniska Juventus han fått till är bra och antagligen ingridiensen som tog oss till "nästa nivå" efter Conte, men vi måste ändra riktning på båten innan vi åker ut på grund. Hur mycket pengar man än har, hur många stjärnor i truppen man än förfogar över så gör de inte någon skillnad ute på grund. Vi ska inte behöva stå där senare i vår, IGEN, med känslan om att ”vi borde valt en annan väg, vi gjorde fel".

För jag vägrar bevittna ännu ett nederlag i CL med känslan om att förlorat utan att egentligen ha förlorat. Förlora för mig innebär att man gav allt, men att det inte räckte till mot för en för dagen vassare motståndare. Sättet vi förlorat de viktiga matcherna i CL på de senaste åren, det har mer känts som välgörenhet, där vi gett bort taktpinnen innan matchen ens har startat. Ska vi lära oss av våra egna misstag så är det hög tid att göra det nu för jag är trött på att behöva vara arg efter en förlust. Den naturliga känslan efter en förlust är sorg, där man är ledsen för att "vi inte räckte till". Och för att veta om man räcker till så kan jag säga att det är väldigt enkelt, man måste helt enkelt bjuda upp till dans. Jag citerar Pjanic text på instagram efter coppaförlusten där skriver följande: "jag tror att först av allt så måste vi gratulera motståndarna, och framförallt omedelbart tänka på vad som kan vara, inte vad som kunde ha varit". För nu står vi här inför säsongens viktigaste period och undrar, vilken väg är det vi kommer att ta? Ändrar vi inte kurs nu och agerar adderat tillsammans med att vi åker ut tidigt i CL med detta spel, så är frågan om inte familjen Agnelli tänker samma sak som mig, rättare sagt ”är Allegri den rätta mannen för oss?”.

Som jag nämnde tidigare i texten, där jag beskrev vårat spel som att Allegri bromsar ned oss. Det är viktigt att göra skillad på vissa saker och poängtera vad den verkliga boven i detta drama är. Ja, han väljer att spela så som vi gör just nu, men han besitter även den där gaspedalen, och när han bara vågar stå på gasen så är vi världens bästa och snabbaste bil. Jag ifrågasätter verkligen inte Allegris kompetens, då han visat att när han väl vill så kan vi prestera på topp. Det är för mig bara otroligt frustrerande att misslyckas pga rädslan för att just misslyckas. Jag är vanligtvis en väldigt bra förlorare, som gratulerar motståndarna för att de helt enkelt var bättre än oss eftersom att detta nästan alltid var anledningen till att vi förlorade då. De sista 2-3 åren har det skiftat åt ett annat håll på den punkten. Det känns så falskt att gratulera ett lag för att de varit bättre, när jag i verkligheten inte ens tycker det och när vi inte ens på riktigt försökt vinna genom blod, svett & tårar.

Självklart så vill jag att vi vinner varenda match, men även jag vet att verkligheten ser anorlunda ut, men frågan är hur vi förlorar? Gör vi med flaggan i topp utan att behöva se tillbaka och ångra saker och ting, så lovar jag att jag personligen känner en minst lika stor stolthet som "juventino". Självklart kan man tappa poäng efter en plattmatch, eller på grund av i en för övrigt sett taktiskt perfekt match med olyckliga omständigheter som till exempel den där matchen mot Lecce våren 2012....  Jag tror att det mer är en fråga om livsåskådning och om hur vi ser på saker och ting. Tänker vi alla på hur vi ska vinna? Och om vi nu förlorar, tänker vi detsamma där & kan vi med ärlighet gentemot oss själva säga att vi gjorde allt som stod i vår makt? 

Jag ser hellre Chiellini efter matchen i en intervju efter en eventuell förlust, på engelska med sin kraftiga italienska brytning säga: " we gave all we had, we couldn't have done anything more than we did & we have no regrets at all". 

Sami Ferchichi2019-01-31 20:12:00
Author

Fler artiklar om Juventus

Spelarbetyg efter Juventus 2-2 Venezia: Det här är pinsamt
Inför Venezia-Juventus: Imorgon är en ny dag på jobbet där gamla meriter inte spelar någon roll
Redaktionen söker nya skribenter