Italien - England4 - 3
Italien-England 1-1 (3-2): Italien är Europamästare!
Matcher som dessa älskar vi alla. Största matchen på 3 år skulle spelas på ett nästan fullsatt Wembley Stadium. Allt var perfekt. En vinnare, en förlorare.
Det är dagar som denna alla fotbollsälskare lever för, spelare som supporter. Dagar som denna som bara sker vartannat år, men denna gången var det tre år sedan sist. Ikväll fick vi se en final, och det kändes både genom TV-rutan och i magen. Det sägs att de stora spelarna kliver fram i de stora matcherna. Ikväll var det det stora laget som klev fram.
Italienare brukar vara svårälskade, isåfall finner jag inte ord hur jag ska beskriva England. Laserpekare på målvakten, buande vid nationalsången och de kanske mest homogena supportrarna. Ja, ni hör. I kvällens final var det ingen skillnad. Men hur mycket man än inte gillar engelsmän så spelade det ingen roll ikväll, för att det var de där nere, spelarna, som sparkade på bollen.
Domaren blåser i pipan och matchen är igång. Spelarna har inte ens hunnit “komma in i matchen” innan 1-0 målet kommer. Ett inlägg som svävar genom luften och på grund av dåligt försvarsspel kunde Luke Shaw göra 1-0. Klockan står på 01:58 när bollen är i nät.
Gli Azzurri försöker skapa chanser som de gjort under hela mästerskapet, men de har svårt att få grepp om matchen. Under perioder är det pingis.
Matchen börjar lida mot sitt slutskede. Ett inlägg kommer från högerkanten, svävar på samma sätt som Englands inlägg, dyker ner där det är många spelare runt bollen. På något sätt hamnar den på Leonardo Bonuccis fot och 1-1 är ett faktum.
Det är vid målet som Gli Azzurri aktiveras på riktigt. Läge efter läge, men inget går hela vägen i nät. Återigen så står Chiesa för en fantastisk insats då han är i princip den enda offensiva kraften de har eftersom Insigne och Immobile helt lagt av.
Förlängningen är igång och Gareth Southgate har först nu börjat fiffla med sina stjärnor på bänken. Poängkungen i Bundesliga, Sancho, publikfavoriten Grealish och den godhjärtade Rashford.
I förlängningen är det dock mer pingis-fotboll, men det blir inget av det och starffar väntar. Ännu en gång skulle Italien ställas inför detta lotteri. Det var mot Spanien då Jorginho avgjorde.
Englands ständiga straff-spöke har vakat över laget under många år. De har förlorat tillräckligt många straffläggningar att man inte minns senast de vann. Tillsut stod de där. Stjärnorna från bänken. Rashford, som precis kommit in, gör en konstig blandning av Zaza och Lukaku när han tar sin ansats och sätter den i stolpen vilket gör att matchen lever då Belotti missade straffen innan.
Bernardeschi sätter nästa straff i mitten. Sedan är det Jadon Sanchos tur. Miss. Jorginho har chans att avgöra när han hoppar upp på klassiskt Jorginho-maner och missar fin räddning av Pickford med lite tur inblandat.
Nästa är Bukayo Saka. Ingen trodde innan att han skulle spela så mycket som han gjort, så bra. 19 år är han och hela England vilar på hans axlar. Donnarumma är för stor och tar den. Italien vinner. Italiens sjätte titel var ett faktum.
Det är bara en EM-trupp och 6000 italienare på läktaren men glädjen och euforin går att ta på genom tv-rutan. Det speciella var att oavsett om Bonucci gjorde mål eller att Donnarumma avgjorde matchen så vann de bara som ett lag. Och det är det finaste med Gli Azzurri. Forza Italia!