Krönika: Jag gillar dig Jeison
När jag fyllde 28 för drygt ett år sedan fick jag en Intertröja med 24 Murillo på ryggen av min tjej. Hon visade på entreprenörskap och administrativa talanger jag efter flera år tillsammans inte hade en aning om att hon besatt, och hon var framför allt mitt i prick. Framförallt var hon storsint, efter sex månader med Jeison Murillo hade hon fått konkurrens om min kärlek.
Jag började följa Inter efter att ha läst en artikel i Goal 1996 om Roberto Carlos. Jag såg aldrig brassen spela för klubben, utan spelaren som blev min första bestående idol var istället Youri Djorkaeff. Efter det tog en annan spelare, lite oväntat, över som den stora favoriten i många år.
Ivan Cordoba. Colombiansk fighter som sprang ikapp varenda djupledslöpare i Serie A och gärna avslutade med att tackla dem så hårt att den intränade filmningen inte ens behövdes. Cordoba såg ut att vara gjord av järn, och kunde i perioder bära det bitvis lite väl Pazza Inters defensiv på sina axlar, som trots att de inte befann sig särskilt högt över jorden var både starka och pålitliga. Minns så väl när han ensam stod emot Liverpool på Stamford Bridge (Anfield Road, of course, svag korrektur av redaktören) innan han tvingades bryta för skada och Inter föll ihop likt Christian Ansaldi efter en misslyckad dribbling.
Cordoba fasades sakta men säkert ut ur laget. Lucio och Walter Samuel var ytterligare ett steg uppåt kvalitetsmässigt, men Cordoba fanns där alltid redo när han behövdes, och var en av 00-talets riktiga kulturbärare i Inter fram till hans sista säsong 2012. Då hade han spelat 324 matcher för Inter.
Efter Cordoba var det stiltje i mitt idoliserande av Interspelare. Visst kunde jag attraheras av den fantastiske men frustrerat oproduktive Mateo Kovacic, slentriandyrka den evigt unge Javier Zanetti eller till och med i affekt vråla ”NU VÄNDER DET!” efter ett Fredy Guarin-skott i nättaket. Men spelaren som på riktigt fick mig att fastna på ett personligt plan saknades.
Jag fick nys om Jeisons existens genom forumet här på SvenskaFans. Helt plötsligt började namnet Murillo figurera i de oändligt antal publicerade startelvor som blir till när ärrade supportrar redan i februari börjar fantisera om nästa säsong. Ofta känner jag mig som en total rookie i sammanhanget när det börjar pratas spelare och nyförvärv på forumet. Det kan vara alltifrån brasilianska ytterbackar (”Jag svär den här spelaren är bättre än allt som finns i hela Europa”) till defensiva mittfältare i Ligue 1-nykomlingar (”Det är bara att lägga 100m euro på den här killen så vinner vi Champions 10 år i rad, amk”). Själv sitter man där med en tro om att man kan fotboll, men i själva verket är en charterresenär i sammanhanget.
De flesta av forumsspekulationerna når dock inte hela vägen till Appiano Gentile, men Jeison Murillo visade sig vara på riktigt, och bildade redan från start mittbackspar med Miranda (Han hade jag hört talas om) när säsongen 15/16 drog igång.
Det må vara så att Murillo hade en orättvis fördel gentemot de andra spelarna bara genom det faktum att han blev mittbacken som för gott förpassade Andrea Ranocchia utanför startelvan, men jävlar vad jag gillade det jag såg. Murillos grinta, hans snabbhet och atleticism fick mig att på riktigt se en framtid bortom den misär som under många år varit Inters försvarsspel. Jag hoppade tidigt på hype-tåget och proklamerade ofta för mina anglofiler till fotbollskompisar att de just i detta nu missade att titta på världens bästa back de närmsta 10 år genom att vägra annat än Premier League.
1-0-Inter gick som tåget under hela hösten, med Murillo och Miranda som var lika snåla med passage som ett dörrvaktspar inför en grupp 20-åriga killar på Sturecompagniet. Visst anade man tidigt att det kanske inte skulle hålla hela vägen, men problemet låg i den offensiva delen av banan och inte i eget straffområde.
På våren rämnade allt. På samma sätt som man varnar för passiv rökning kanske man i Milano borde varna för passiv Ranocchia, för det var precis vad som hände med Murillo. Det var självmål, det var utvisningar, det var stötbrytningar från helvetet. Opinionen bland fansen vände och snart var en stor majoritet överens om att vi värvat den nye Nelson Rivas snarare än den nya Ivan Cordoba.
Den här oredan fortsatte över sommaren och tränarkarusellen. Murillo såg ut att spela utan självförtroende, pondus och utmärkte sig istället mest genom sina hemska vänsterfotsuppspel som hans plats som vänster mittback tvingade honom till. Interrimtränaren Vecchi petade honom för Ranocchia och jag minns att det var djupgående diskussioner om huruvida Pioli skulle ha tilltro till Murillo.
Då skadade sig Gary Medel. Chilenaren spelades tillslut som mittback (Hans bästa position) av Pioli men olyckan var framme. Eftersom Ranocchia en gång för alla diskvalificerat sig för spel genom sina tragikföreställningar i Europa League tvingades mer eller mindre Pioli spela Murillo i mittförsvaret bredvid givne Miranda.
Pioli valde då, enkelt men genialiskt, att byta plats på M&M. Murillo fick gå till höger och genast såg han mer bekväm ut i sitt spel med bollen. Detta ökade successivt hans självförtroende och för varje minut som gick såg han mer och mer ut som den mittback som hoppade en meter rakt upp i luften och proppade luften ur fete Higuain när Inter slog Juventus på hemmaplan och Murillo, liksom de flesta andra, gjorde årets bästa match.
När Jeison Murillo så gick till väders och cykelsparkade sitt helt sinnessjuka mål mot Bologna var det nästan så jag blev rörd och sentimental. Jag tyckte så mycket om den här spelaren från första gången jag såg honom i Inter, och efter att ha varit nere och vänt djupt i skiten fick han nu kröna sin återkomst med ett av de finaste målen som Giuseppe Meazza sett på år och dagar. Med Gary Medel tillbaka i elvan är det inte alls säkert att Murillo ens blir en startspelare, men med många bra insatser i rad och ett kroppsspråk som signalerar att han trivs med sitt fotbollsliv och att han åter är redo att kriga för tröjan så har Jeison Murillo sett till att ge sig själv en bra chans att fortsätta vara en viktig spelare för Inter.
Jag gillar dig Jeison.
