Juventus - Hellas Verona
2 - 1

Juventus 2 - 1 Hellas Verona : Tack för allt Gigi!

Lördagen den 19 maj år 2018 kommer för alltid vara ett känslosamt minne för alla bianconeris världen över. Att vi faktiskt spelade en match denna dag är något vi alla redan glömt, detta var mer än en match. Detta var Buffons avskedsfest, en av hjältarna som följde med oss ner i Serie B och den av alla som stannade som tveklöst gjorde den största uppoffringen.

Det kändes som en film, inte en match. Varje räddning, de var den sista av ”den typen av räddning” på Juventus Stadium för Buffon. Den där insparken som hamna lite snett, det var den sista misslyckade insparken i Juvetröjan. Ni förstår vad jag menar. Och efter alla dessa situationer, vid varje given möjlighet tog han sig tiden att känna in atmosfären, hälsa glatt på fansen, vinka till någon. Det var som en mingelfest, där alla log och hade det trevligt, men även grät, även Buffon. Det kändes som han på riktigt hunnit landa i den förbjudna tanken om att denna sagan nu gick mot sitt slut.

Som en stor hemmafest, eller dagsfest där alla bara minglade och var i en slags dimma. Jag kunde nästan ta på stämningen genom TV-rutan. Som att fotbollen inte var i fokus, det var liksom något som vi spontant bara gjorde som en del av denna fest. Fotbollen var inte primär, utan en slags symbol för vad det är som gjort att vi tagit in honom i våra hjärtan. För vad det är som har sammankopplat oss.

Det kanske inte är många som håller med mig, vad vet jag…. Men detta avsked var nog det som väckte mest känslor hos mig. Jag har hållt på Juventus sen 2001, samma säsong Buffon kom till Juventus. Jag och han har delat dessa 17 år tillsammans, där han står på en fotbollsplan i Italien, och jag här hemma i Sverige framför TV:n och hejar. Varenda steg han tagit i TV-rutan har jag sett. Ibland har jag haft lyxen att få bevittna honom live, jag glömmer ALDRIG första gången. Känslan var så overklig för mig, att den man jag sett på TV sen min barndom plötsligt stod några meter från mig. Jag drabbades av så starka overklighetskänslor, i den grad så jag knappt minns något från min första match jag såg live. Så stor inverkan har du haft på mig i 17 år, och du vet inte ens vem jag är. Jag vet dock att du älskar mig, och alla oss i Juventusfamiljen, för det är precis vad vi är, en familj. Du ska bara veta hur mycket jag älskar dig Gigi, hur mycket VI älskar dig.

Att få se dig gå runt planen och tacka av fansen en sista gång, på det där genuina sättet som kännetecknar dig som person, det var oerhört rörande. Jag satt och grät som en lipsill, men innanför bröstet var jag full av kärlek. Märklig känsla. Och bilden, där du sitter på avbytarbänken och blundar samtidigt som du ler, den bilden kommer jag rama in och hänga upp hemma hos mig.

Vi önskar dig all lycka framöver oavsett vad du bestämmer dig för att göra, men må gud förbjuda att vi stöter på varandra där vi ska göra mål på dig, det skulle jag inte klara av. Sedan måste vi även tacka Asamoah och Lichtsteiner som har gjort sitt för oss, ni kommer vara saknade. Oerhört viktiga truppspelare, som har anammat lo stilo juve.

Och juste, jag höll på att glömma att det faktiskt var en match som spelades, den vann vi med 2-1.