Juventus - Napoli
4 - 3

Juventus 4-3 Napoli: Total Koulibalik

Napoli åkte upp till Turin för att hävda sig som titelkandidater. Istället bjöd man på säsongens kanske svängigaste match i en förlust som smakade otroligt bittert.

Det var för en gångs skull en någorlunda väntad startelva från Ancelotti. Di Lorenzo fick återigen chansen på högerbacken samtidigt som Ghoulam ersatte Rui till vänster. Fabbe Ruiz, Zielinski och Allan bossade mittfältet med firma Insigne - Mertens - Callejon framför sig.

Hos de svartvita var det en startelva som osade erfarenhet och tyngd. De Ligt startade i backlinjen istället för den skadade Chiellini men i övrigt ställde Juve upp med det gamla gardet, kryddat med Ronaldo på topp bredvid higuain.

Tyngden på Juves mittfält med Matuidi och Khedira skulle snabbt visa sig i matchbilden. Napoli skapade en tidig chans där Allan fick iväg ett bra skott som räddades av Szczesny, men i övrigt var det hemmalaget som styrde. Napoliförsvaret såg vilset ut och man hamnade flera gånger fel när Juve kom i kontring. Framförallt saknades det täckning från mittfältet, vilket kanske inte är så konstigt när man spelar med Zielinski centralt.

Den tidiga dominansen betalade av sig redan efter en kvart. Napoli drällde med bollen i offensiven och Juve befann sig plötsligt i ett 3-mot-1-läge. Douglas Costa serverade nyss inbytte Danilo som skyfflade in bollen bakom Meret i mål.
Värre skulle det bli, för bara fem minuter senare stod försvaret och sov igen. Matuidi tilläts jogga mellan Di Lorenzo och Manolas innan han passade in till higuain som, på ett helt ofattbart sätt, trollade bort Koulibaly och bombade upp bollen i krysset. Totalt mörker.

Resten av halvleken var ett enda långt lidande. 3-0 var klart närmre än 2-1. När pausvisslan ljöd kändes det som en befrielse. “Det här är över” mumlade jag för mig själv innan jag pallrade mig till Hemköp.

När jag kom tillbaka, med en påse chips redo som dopaminsubstitut, hade andra halvlek redan börjat. Resultattavlan visade hånfullt “3-0”. En snabbtitt på livescore bekräftade att Ronaldo satt trean. Chipstuggandet ökade i takt.

Ett Napoli i totalkollaps försökte jobba sig tillbaka in i matchen. En frispark fixades på offensiv planhalva. Nyinbytte Mario Rui svarvade in den till Manolas, som stångade bollen in i mål bakom Szczesny. Ett par höjda ögonbryn var egentligen det enda svar man pallade med. Samma sak verkar Manolas ha känt då han inte firade målet.

Mario Rui var inte den enda som bytts in i paus. Även nyförvärvet Hirving Lozano hade kommit in istället för Insigne. Bara två minuter efter Manolas reducering presenterade han sig på allra bästa sätt. Ett pånyttfött Napoli spelade sig igenom på vänsterkanten och Zielinski måttade ett inlägg, som möttes perfekt av Lozano. En styrning var allt som behövdes för att ge Napoli 3-2 och en väg tillbaka in i matchen.

Efter den andra reduceringen tog Napoli över matchbilden. Spelarna reste sig mentalt och Juve trycktes tillbaka allt djupare in på egen planhalva. Kvitteringen hängde i luften och skulle komma genom ännu en fast situation. En frispark skruvades in av Callejon och vid bortre stolpen fanns Di Lorenzo, som lyckades ta sig förbi De Ligt och knäa in bollen i mål. 3-3 och vid det här laget firades det rejält både på planen och framför TVn. “Oje vita, oje vita mia” ekade från bortasektionen på Juventus Stadium medans il popolo bianconero satt tysta i chock.

I den storyline som är SSC Napoli är ögonblicken av genuint hopp och glädje sällsynta. Samtidigt som kraven för oss supportrar undermedvetet blivit högre så har klubbens ekonomi inte kunnat tävla med Juventus. En endaste gång under de senaste fem åren har vi varit nära: den tjugoandra april 2018. Sarris Napoli lyckades slå Juventus på bortaplan efter ett nickmål i nittionde av Koulibaly och vägen mot scudetton låg öppen. Vi vet alla hur det slutade den gången, men minnet av den matchen har ändå levt vidare hos mig och många andra Napolisupportrar. Känslan av hur storylinen om SSC Napoli, om än för bara en vecka, såg ut att sluta lyckligt.

Skälet till att jag berättar om detta är att samma känsla, samma hopp, tändes i mig när Di Lorenzo kvitterade. Vi hade precis kvitterat borta mot Juventus efter att ha legat under med tre mål. Vi hade dominerat matchbilden senaste kvarten.
Nu fanns bara en sak kvar att göra - fullborda vändningen, vinna matchen och cementera:

a) Oss själva som titelfavoriter,
b) Förrädaren Sarris Juventus som en megaflopp.

Självklart har jag lärt mig läxan av tidigare besvikelser, så till större del var jag fortsatt pessimistisk. Vår backlinje hade sett katastrofal ut hela matchen och 4-3 kunde komma när som helst. Men det lilla hoppet fanns fortfarande där. Tyvärr.

Matchklockan tickade upp mot 92 och Napoli hade inte kopplat greppet om matchen. Istället var det Juventus som hotade och nu hade man en frispark, inte helt olik det läge Napoli hade vid sin kvittering. Pjanic slog inlägget lågt och först på bollen var Koulibaly, hjälten från den 22a april 2018, som försökte karaterensa men misslyckades helt. Bollen tog snett och seglade rakt in i mål bakom en chanslös Meret.

Poesi, jinx, kalla det vad ni vill. Jag kallar det livet som Napolisupporter sammanfattat på 90 minuter.