Juventus-Bologna, matchen som startade raset
För nästan exakt två år sedan gjorde Bologna 1-1 på tilläggstid i Turin. Sedan dess har inget varit sig likt.
Juventus post-calciopoli-era började bra:
2006/2007: Juventus reser sig ur ruinerna och kvalificerar sig för spel i Serie A
2007/2008: Juventus svarar för en överraskande stark säsong, kommer trea i ligan och kvalificerar sig för spel i Champions League.
2008-2009: Juventus kommer tvåa i ligan. I Champions League vinner vi dubbelt mot Real Madrid och utmanar sedan mäktiga Chelsea i åttondelen. Mot slutet av säsongen tappar Juventus visserligen stilen. Clauio Ranieri får sparken och ersätts av Ferrara. Men med tanke på förutsättningarna har klubben gjort vad man kan begära.
Inför säsongen 2009-2010 förstärker Juventus med brassarna Diego och Melo. Båda briljerar under de inledande matcherna. Juventus tar 13 poäng under de fem första omgångarna, som inkluderar två besök i Rom och ett i Genua. Vi ser ut som en klar Scudettokandidat.
Den 16 september 2009 publiceras Juve Talk på Svenska Fans med rubriken "Felipe Melo är vår nye favorit". Bara elva dagar senare drullar Melo klumpigt bort bollen på tilläggstid hemma mot Bologna, som kvitterar till 1-1. Den bräcklige mittfältaren kritiseras hårt och tappar självförtroendet totalt. Han osar av disharmoni, slår bort de enklaste passningar och blir långsammare för varje dag som går. Hans omgivning tycks följa honom i fallet. Plötsligt presterar ingen på topp, laget är stillastående, spelarna tycks sakna handlingskraft och ingen tar ansvar.
Veckan efter Bolognamatchen förlorar vi utan tillstymmelse till kamp mot Palermo. Sedan tappar vi ledning till oavgjort hemma mot Fiorentina och förlorar trots ledning 2-0 hemma mot Napoli. Sedan förlorar vi under mindre än fyra veckor mot i tur och ordning Cagliari, Bari och Catania. Bayern krossar oss hämningslöst i Champions League med 4-1, trots att vi har hemmaplan och tar ledningen. Senare slår Fulham ut oss ur Europa League trots att vi leder med 4-1 under inledningen av returmötet. Listan över bedrövliga resultat och håglösa insatser kan göras nästan hur lång som helst. Våra två succébrassar förvandlas till fiaskovärvningar, vi tappar ledningar och sparkar tränare lite hursomhelst, och våra spelare ser desillusionerade ut och tycks vänja sig vid att förlora.
Felipe Melo tar sig samman och gör en klart godkänd säsong 2010-2011, men laget i övrigt fotsätter på den inslagna vägen. Juventus radar upp svaga resultat och tar till exempel inte en enda seger i Europa League mot Lech Poznan, Salzburg och Manchester City. Ligaspelet avslutas på sjunde plats och vi missar spel i Europa.
Fotboll handlar till stor del om psykologi, och bättre spelare utan självförtroende tenderar att förlora mot sämre spelare som tror på sig själva. Vad som hade hänt om vi sluppit det där löjliga övertidsmålet mot Bologna får vi aldrig veta, men utan tvekan tycks det som att den matchen sådde ett frö av tvivel i Juventustruppen som vår oerfarna tränare och vårt turbulenta lagbygge inte klarade att hantera. Det tvivlet växte sedan okontrollerat för varje felpass och varje baklängesmål. I nästan två års tid har Juventus, med få undantag, varit impotent, passivt och kraftlöst.
Den här säsongen känns som en nystart med en ny arena, ny tränare och många nya tongivande spelare. Det har börjat bra. Den optimism och beslutsamhet som visats upp hittills inger förtroende. Det skulle kännas symboliskt om vi kunde slå Bologna ikväll och lägga de två senaste årens bedrövelser bakom oss. Håll i bollen under tilläggstiden!