Juventus-Carpi 2-0: Matchrapport med hjärtat i Leicester
Juventus i all ära, det är Cladio Ranieris tur att stå i centrum!
Juventus möter lilla Carpi som redan klara mästare. Intressant? Nja. Juventus gjorde sin plikt, uppträdde fokuserat och professionellt och gjorde ett mål per halvlek, vilket väl egentligen speglar styrkeförhållandena lagen emellan ganska väl. Med det sagt, Carpi gjorde en helt OK match - försvarade lågt och anföll när tillfälle gavs. Med lite tur hade det kunnat fungera. Vare sig Hernanes långskott eller Zazas nick såg otagbar ut, samtidigt som Buffon fick stila med en riktigt fin fotparad i första halvlek. Hade lagen bytt målvakt skulle de röda mycket väl ha kunnat rest hem till byn med en poäng.
Juventus har nu spelat 26 raka ligamatcher utan förlust (25 segrar och en oavgjord!). Hemma i Turin har man 15 raka ligasegrar, varav de tio senaste spelats hem utan insläppta mål. Kanske var det statistiken som var det mest intressanta med den här matchen, sett med svartvita ögon. I övrigt var det ligalunk, vare sig mer eller mindre.
Kommentarer i övrigt:
* Mot de svagare lagen i Serie A blir Pogba nästan overkligt dominant på mittfältet. Kanske lekfull i överkant stundtals, men nog är det vackert att se en riktig artist!
* I Chiellinis frånvaro får unge Rugani en fantastisk skolning under lagom pressade former. Någon färdig storspelare är det inte, men han har både potential och yttre förutsättningar för att bli det.
* Carpis inhoppare Lasagna renderade bara någon enstaka kommentar av Henrik Strömblad. Hade Arne Hegerfors skött kommenterandet hade han kommit till matchen med ett helt batteri av vitsar och ordlekar. Just i den här matchen hade det faktiskt piggat upp.
FORZA LEICESTER!
Det här var inte den mest passionerade matchrapport jag författat. Det finns orsaker till det. Juventus är helt enkelt inte det som är mest intressant just nu. Inte Champions League, den superjämna uppgörelsen i Spanien, allsvenska upptakten eller något annat heller för den delen. Det är Leicester!
Ikväll gör jag undantag från en av mina principer och hejar på Chelsea (vilket jag normalt endast gör om de spelar mot Real Madrid och aldrig annars). Tar Chelsea poäng blir Leicester Premier League-mästare, och det är bara så stort och fantastiskt att det knappt går att beskriva. Och i centrum för denna århundradets fotbollssaga står gentlemannen Claudio Ranieri, lika lugn, sympatisk och väluppfostrad som alltid.
Ranieri förde "Serie A-nykomlingen" Juventus till en tredje- och en andraplats i Serie A 2008 och 2009. Under den andra säsongen kom José Mourinho till Inter, och han tröttnade aldrig på att prata om sin gamla Chelsea-företrädare, om vem som var en vinnare och inte, vem som vann titlar och inte. Ranieri valde i allt väsentligt att låta Mourinhos mobbning fortgå obesvarad. Om han väntade in rätt tillfälle att ge igen, så var jag nog inte ensam om att tro att den stunden aldrig skulle komma. Det kändes som ett Pelle Svanslös-äventyr där den elake Måns kammar hem segern.
Men Ranieri fick sin revansch. Hans skrotbygge till fotbollslag besegrade Mourinhos miljardprojekt och den retsamme portugisen blev av med jobbet innan ens halva säsongen spelats. Det var den mest fullkomliga hämnd man kan tänka sig - allt som fattades var att Ranieri hade glidit på knä framför Mourinho och sedan sparkat honom i arslet. Men det gjorde han inte. Ranieri såg så godmodig ut som han brukar, och även om han kanske var på väg att självantända av skadeglädje så uppträdde han lika värdigt som alltid.
Juventus har en tradition med tempramentsfulla hårdingar på tränarbänken, såna som Trapattoni, Capello, Deschamps och Conte. Även Marcello Lippi hörde till den kategorin, även om han hade en lite mer nyanserad personlighet. "Mjukisar" som exempelvis Ancelotti och Ranieri har vanligtvis inte pasat lika naturligt in i klubben - och kanske också blivit lite orättvist bedömda. Minns att Ranieris tränarperiod följdes av två direkt deprimerande sjundeplatser och bortåt ett halvdussin lika deprimerande tränarbyten.
När Leicester vinner Premier League - oavsett om det sker ikväll eller lite senare - tänker jag glädja mig som man gör när det går väl för en gammal vän. Jag kan inte komma på någon som förtjänar det mer. Och till skillnad från Mourinho tror jag inte att Claudio Ranieri behöver påpeka för någon att han är speciell. Det kan jag inte tänka mig att någon har missat vid det här laget.