Juventus i vardagen
Trots att jag passerat 30, gift mig och fått barn så finns Juventus med mig en stor del av min vakna tid. Märkligt men sant.
Det är en snöig måndag, dagen efter Juventus sköna seger mot Catania. För min del är det stressigt värre. Jag kämpar med att få min 14 månader gamle son påklädd och redo för avfärd mot dagis. Ingen rolig sysselsättning vintertid (vänta bara). Under tiden dyker tankar om Quagliarella upp, killen har övrträffat alla förväntningar! Stressen övergår till en något mer rofylld tillvaro. Vi är klara och promenerar (med sonen placerad i en pulka) mot den närbelägna förskolan. Väl framme tas vi emot av en trevlig personal. Mitt i pratet om extrakläder och blöjor landar mina tankar återigen på svartvit mark, fan om vi haft lite bättre ytterbackar ändå.
Efter pratstunden med sonens personal lämnar jag den högljudda förskolan. Jag beger mig mot närmsta busshållplats, klockan närmar sig sakta 8. Kliver på den halvfulla bussen, tar plats framför en ung tjej som högt och utan blygsel pratar om sin före detta killes brister i sängen. Försöker koppla av och luter mig tillbaks i sätet, långt bak hörs ett hest fyllo som väser några strofer av Eddie Meduza. Börjar fokusera på arbetsdagen. När jag närmar mig City dyker återigen några sekvenser från gårdagens match upp, vilket försvarspel vi har nu - skönt att Bonucci och Chiellini hittat varandra.
Jag kliver av bussen, promenerar den korta biten till mitt kontor. Äntrar min arbetsplats, nickar sömndrucket åt några kollegor och tar plats vid mitt skrivbord. Jag startar datorn, går igenom min mejl samt lägger upp arbetsdagen. Därefter passar jag på att hämta kaffe i automaten, går sedan tillbaks till datorn för att se vad nätet har att berätta om gårdagsmatchen. Juventus spel lovordas så smått och Quamire hyllas stort. Med ett leende på läpparna återgår jag till jobbets vedermödor. Juventus sköna seger ger min arbetsdag luft under vingarna. Den, i vanliga fall, slentrianmässiga måndagen rullar på utan större tristess.
Klockan har passerat 16 och det är dags att sluta. Jag smågnabbas lite i hissen med min kollega Matte (tilika fotbollsintresserad, fast av engelsk sådan). Han säger:"Juve vann, vad hade de mutat domarn med nu? En ny fiat?" Jag kontrar: "Hur många milimeter regn fick England den här helgen?" Våra vägar skiljs, Matte tar sikte på sin bil, jag på min busshållplats. Det har mörknat och lätt snö faller åter från himlen. Bussen kommer och är denna gång fullsatt. Mestadels fylls platserna av gymnasieungdomar. I bakgrunden hörs sorl om Idol-Jay, en film vid namn Devil samt någon kemilärare som tydligen är "pervo".
Jag kliver av och går med frusna steg mot förskolan för att hämta sonen. Under promenaden når tankar om Milos Krasic mitt huvud. Han var bra, men missarna grämer mig, ett mål borde han gjort åtminstone. Jag går in genom dörren till dagis och möts av en liten kille i Spiderman-utstyrsel. Han säger: "min pappa är mycket starkare än dig!" En lätt generad förskollärare hälsar skrattande. Hon bär min lille grabb i famnen. Vi pratar om hur dagen gått för honom, tydligen utan några som helst problem. Sonen och jag lämnar den nu inte så högljudda, men lätt bajsdoftande avdelningen och traskar hemåt.
Min fru ringer och undrar om jag kan laga Korv Stroganoff så hon slipper handla på hemvägen. Jag lovar att gå henne till mötes. Hemma i radhuset så sätter jag lillgrabben framför teletubbies och börjar förbereda maten. Är dock tvungen att sätta på den lilla tv:n som hänger på väggen i köket först. Slår på Text-Tv, sidan 338; är tvungen att se tabelläget i Serie a. Konstaterar att vi är 6 pinnar bakom Milan. Ett knappast ointagligt försprång att hämta in för vår dam. Börjar skära korv och lök, TV 4 rullar i bakgrunden. Min fru kommer hem, vi pratar om våra respektive dagar. Maten är klar vi hjälps åt att duka fram.
Efter maten tar jag på mig att diska, min fru lägger den lille. Medan jag skrubbar rent en tallrik funderar jag på kommande helg och det viktiga mötet med Lazio. Spelet mot Catania har gjort mig optimistisk, på hemmaplan tror jag Juve knäpper Lazio. Tiden går och det börjar bli sent. I sängen läser jag Offside och lägger ett halvt öga på Napoli-Palermo som TV 4 sport visar. En aning irriterat häver min fru ur sig: "Måste du både läsa om fotboll och se det på TV samtidigt?" "Hur trevligt är det?" Känner hur tröttheten gör sig påmind, Napoli avgör i matchens sista spark så jag släcker ned och önskar min fru godnatt.
Till sist: Så ser det ut, du blir äldre, rentav en Svensson. Men passionen för Juventus finns kvar. På gott och ont.
