Juventus - Lazio
3 - 1

Juventus Lazio 3-1

Lördagens kvällsmatch i turin slutade med en 3-1 förlust. En stark matchinledning vägde inte upp för en svag defensiv insats. Frågan är var vi befinner oss - i fritt fall eller i mitten av en formsvacka?

Säsongen har varit den största sportsliga prövningen under Inzaghi. Hård matchning, längre resande och spel mot bättre motstånd. Det har gjort att glädjen varit större i medgång, men fallhöjden längre i motgång. Kvällens match slutade i fritt fall. Håller vi på att falla ner mot marken eller kommer vi att landa nära toppen trots allt?

Matchen i korthet
Lazio inledde matchen bäst. Redan i tredje matchminuten vek Fares in från vänsterkanten, mot mitten av planen som såg väldigt gles ut med få Juventusförsvarare. Han avlossade ett skott som såg ut att kunna besvära Szczesny, men bollen gick över ribban. Kanske att han skulle spelat en nästintill fri Correa till vänster. Lazio fortsatte att ligga högt med laget och skapade flertalet chanser. I åttonde minuten fick Lazio en frispark som Milinkovic-Savic sånär fick på mål. Då kändes det som om Lazio kanske lyckats vända senaste tidens motgångar och återigen skulle kunna göra Turinlaget svettigt. Kort därefter kom nämligen ledningsmålet. Kulusevskis fatala felpass in i banan mötte Correas som förvaltade situationen genom att dribbla bort Demiral och lura Szczesny att gå åt fel håll. 0-1.

Matchens följande två farliga situationer kom även från Lazio, men i takt med första halvlekens fortgång letade sig Juventus in i matchen. Trots att Lazio klarade sig ur en straffsituation med en till synes soklar handsituaion på Hoedt lyckades laget inte att hålla nollan halvleken ut. I vad som först såg ut att vara en situation till inlägg tog istället den irrationelle Rabiot chansen att gå på eget avslut. Jag hann inte ens att reagera innan hans stenhårda skott mötte nättaket, bakom en paralyserad Reina.

I andra halvleken var det mer eller mindre som om luften gått ur Lazio. Under ett par minuters spel hade Juventus tagit ledningen med 3-1 innan matchminut sextio. Därfefter var Lazio inte ens nära att hota Juventus. Laget såg trött ut och drabbades återigen av en paralysering som kännetecknat matcherna mot både Bayern och Inter. Istället för att ilskna till, organisera sig och trycka på hände just ingenting.

Analys
Jag har sällat mig till skaran som valt att se ljuset när det stundtals sett mörkt ut. Det var lättare när merparten av säsongen låg framför oss och tid fortfarande fanns för åtskilliga spelare att både acklimatiseras och visa på större styrka. Just på grund av att denna säsong inneburit Lazio hårdaste sportsliga prövning på väldigt länge krävs en sportslig bredd. På papperet tycker jag att den finns, men inte i praktiken.

Radus frånvaro är smärtsamt tydlig. Att Inzaghi väljer att spela Marusic istället för Patric och Musacchio är väl tecken nog. Inte för att Hoedt just nu gör det bättre. Ett par av hans misstag såg sämre ut än insatser i Division 4. Ja, Lazio befinner sig som så många andra klubbar i Europa i en väldigt svår ekonomisk situation. Däremot är misslyckade mittbacksvärvningar en lång trend som man kan hävda bottnar i en naivitet. Instabila mittbackar som Bisevac, Novaretti, Ciani, Cana, Wallace, Muaricio och Gentiletti - för att inte nämna Patric, Hoedt och (vad det verkar) Musacchio - är många fler än exempelvis Acerbi, De Vrij, Biava och Dias. Jämför man med lagets andra delar är mittbackslinjen den solklart sämsta och vore det inte för Acerbi - det vill jag inte ens tänka på. Detta är lagdelen som måste stärkas och förbättras. Om särskilda skäl inte finns undrar jag varför Inzaghi inte ger Armini chansen, eller varför minst en kvalitetsback inte värvats in. För detta håller inte.

Nu är frågan var vi är - i fritt fall eller i mitten av en formsvacka? Oavsett känns det just nu oerhört bittert, en bra bit från den glädje som behöver känneteckna ett lag i medgång.