Edsbyn - Broberg
8 - 1

Juventus-Milan 1-0: Sjätte raka mot Milanorivalerna

De svartvita från Turin ser till att hänga på topplagen efter en kontrollerad seger mot Milan.

Jag gillar inte landslagsuppehåll. Inte bara för att någon alltid lyckas dra på sig en skada, men också för att det förstör min rytm som juventino. Helgerna är till för att glädjas eller våndas över det senaste resultatet, och så vill jag att det förblir. Efter en tids Serie A-frånvaro kändes det skönt med en stormatch på schemat. Milan skulle komma på besök och förutsättningarna som den dåliga säsongsinledningen satt var tydliga - vinn eller gräv ner er. Typ.

När El Clasico var över började tankarna och vinet att flöda. Den här säsongen är jag nervös Juventus spelar. Jag välkomnar känslan salongsberusad och med öppna armar - framgångens likgiltighet klär inte en fotbollssupporter alls.

Försnacket handlade mycket om burväktarna. Gigi Buffon på ena sidan, hans 21 år yngre kollega Donnarumma på den andra. Att som 16-åring stå sin första stormatch borta mot Juventus är imponerande på alla sätt och vis. När jag själv var i den åldern... Eller förresten, jag vill inte ens prata om hur jag var i den åldern. Jag var inte startspelare i Milan i alla fall.

När startelvorna rullas upp i bild ser jag till mitt stora förtret att det inte alls blev som jag hade hoppats. Glas-Sami ut mot Sturaro, Morata på bänken till förmån för Inte-så-Super-Mario och Ahhh. Henandes som trequartista. Fan.

Domare Mazzolenis pipa ljöd, trots att jag vädjade om en längre kisspaus, och man såg tidigt att Juventus ville mer det något vingklippta manskapet till trots. Milans anfallsspel var så gott som neutraliserat och Juve hade mycket boll. Mycket boll men få anfall, hur nu det går ihop. Det känns som vi fastnar 15-20 meter utanför motståndarnas straffområde allt för ofta. Spelare längre fram i banan får bollen felvända och vi får svårt att flytta fram positionerna. Vi måste rulla bollen snabbare helt enkelt, inte Hernanes största styrka bevisligen. Efter en halvtimma går Uncle Pat sönder och in kommer istället Alex Sandro - ett byte som senare visade sig avgöra matchen. För att sammanfatta första ronden så stänger Milan till i mitten och vi får inte in knappt ett enda inlägg på hela halvleken. Men det kändes som en tidsfråga innan den stora chansen skulle dyka upp.

I halvtid gör Allegri något som får en Football Manager-knarkare som mig alldeles varm i kroppen - byter i halvtid, Hernanes dessutom! 4-3-1-2 skrotas och blir till en 3-5-2 i och med Bonuccis inträde. Defensivt på pappret, bättre för alla i verkligheten.

Andra halvlek är väldigt lik den första. Milan verkar inte intresserade av mer än en poäng och Juventus förespråkar Allegris tålamod. Men allt eftersom tiden går bjuder gästerna på mer och mer yta på egen planhalva, och hemmalaget kryper närmare. I den 65:e minuten jonglerar Pogbra fram bollen till en framstormande Alex Sandro som tittar upp och förlänger till Dybala i straffområdet. En kontrollerad nertagning och ett snabbt avslut senare står det 1-0 till Juventus, och matchen kändes konstigt nog avgjord. Milan mäktar inte med någon forcering, de iscensätter aldrig någon plan B och de svartvita kunde spela av matchen. Lagets svalaste spelare Mandzukic hinner bränna ett jätteläge på övertid, men mer än så blir det inte.

Vi besegrade Milan för sjätte gången i rad och bärgade tre blytunga poäng i jakten på toppen. Tack för det ragazzi.