Gästkrönika: Juventus spektakulära fall (del 2/2)
Vad hände? Från fyra dubblar, nio raka ligatitlar och två Champions League-finaler till att hela ledningen avgår, poängavdrag haglar och förluster på över €600 miljoner bokförs över bara tre år. Juventus fall har gått så enastående snabbt att det är svårt att begripa hur det gick till. Den förra redaktionsmedlemmen Håkan Wahlström nystar i mysteriet Juventus.
Det här är en kryddstark historia som byter riktning och karaktär flera gånger på sin brokiga väg. Från en gradvis förändring av transferstrategi till vårdslöshet med pengar, skattebrott, kreativ bokföring, och ett beslut att lägga alla ägg i en portugisisk korg. Historien tar många svängar men det finns ett konsekvent tema, en sanning som agerar smärtsam röd tråd: Allt handlar om pengar.
Kapitel 5: Desperation
Från 2018 och framåt blöder Juventus ekonomiskt, men visar samtidigt inga tecken på att minska kostnader. Det enda som tycktes räknas här var omedelbar framgång på planen, framför allt i Champions League. Det leder oss in på en viktig pusselbit i den här historien, hur gör en fotbollsklubb för att spendera pengar när den inte har några? Jo, för att kunna fortsätta tända ljus i ett brinnande hus behövde Juventus två saker:
Cash. Alltså likvida medel för att betala spelartransfers, löner och annat.
Att kunna bokföra tillräckligt okej resultat för att göra aktieägarna glada samt undvika onåd med UEFA Financial Fair Play
Första punkten hanterades genom nya finansieringsrundor av aktieägarna samt ytterligare belåning. Oroväckande, men inte extraordinärt. Företag gör detta hela tiden.
Den andra punkten är den luriga. Utan att gå in på alltför många bokföringsdetaljer så ger nya finansieringsrundor och lån förvisso mer pengar på banken, men det hjälper inte klubben att bokföra ett bättre resultat. Här måste Juventus hitta på något mer kreativt.
Juventus befinner sig i ett svårt dilemma. Klubben blöder pengar och om de sanningsenligt redovisar sitt resultat kommer deras aktier troligen förlora i värde och de riskerar att inte klara Financial Fair Play. Misslyckas de med FFP är risken att de blir uteslutna ur Champions League, vilket skulle ta kål på vad som finns kvar av Juventus ekonomi. Vad gör ledningen då? De blåser upp värdet på spelare artificiellt som de sedan köper och säljer för att kunna göra realisationsvinster här och nu. Ett desperat, kortsiktigt, kreativt bokföringstrick. Det är gravt oetiskt, för att inte säga olagligt, och tillåter klubben att bokföra bättre resultat för stunden, men skapar samtidigt en bokföringsskuld att betala av i framtiden.
Det är den här manövern som Juventus för några veckor sedan blev bestraffade av FIGC för med 15 minuspoäng. Detta efter att de utretts för 42 olika fall där de misstänkts överdriva spelarvärden.
Kapitel 6: Mörker
Det mörkaste kapitlet i den här historien har ännu inte avtäckts. Juventus är nu i en ny utredning men denna gång för skattebrott, ett klart mer allvarligt brott än tidigare nämnda bokföringssmusslet. Våren 2020 när pandemin träffade Italien hårt befann sig Juventus, som du säkert förstått från den här artikeln, i finansiella trubbel. Här får man säga att Juventus hade en hel del oflyt, Covid kunde knappast ha kommit mer olägligt för klubben som förlorade enorma intäkter till följd av viruset. Klubben lät då meddela att spelare och ledare gått med på att avstå från lön under fyra månader. Nobelt och smakfullt agerande, förutom att det inte tycks ha varit sant. Snarare än att ge upp fyra månadslöner misstänks Juventus nu ha betalat ut tre av dessa månadslöner i andra former. Exakt vad de formerna var har inte tillkännagivits, och många detaljer av den här passagen väntar fortfarande på att offentliggöras. Huvudsaken är i alla fall att Juventus tros ha gjort så här för att undvika att betala skatt.
Media i Italien spekulerar i att Juventus kan få ytterligare bestraffning på 20 minuspoäng för sina skattebrott. Om det händer, och de första 15 minuspoängen står kvar efter överklagan, hamnar klubben dyngsist i ligan med bara 6 poäng (skrivet inför matchen mot Fiorentina). Det här är anledningen till att Allegri på en presskonferens häromveckan började prata om en salvezza – sker detta riskerar den gamla damen faktiskt att trilla ner i Serie B igen. Samtidigt befinner sig Juves ekonomi i fritt fall. Man rapporterade en förlust på €227 miljoner säsongen 2020/21, och €239 miljoner 2021/22 (Den största förlusten i Italiensk fotbollshistoria). På planen underpresterar Allegris mannar och fansen skriker efter en ny röst i omklädningsrummet, men kontraktet man signat med vår Mister är för långt och ger för bra betalt för att man ska ha råd att bryta det.
Hela Juventus ledning avgick i slutet på november 2022, inklusive Andrea Agnelli. Med den här artikeln i ryggen är det lätt att förstå varför de var tvungna att göra så.
Jag förväntar mig mer förödande konsekvenser av den tidigare ledningens handlingar. De brott som begåtts och den ekonomiska mardröm Juve befinner sig i kan mycket väl resultera i avstängning från transfermarknaden, avstängning från UEFAs turneringar och dryga böter. Jag förväntar mig att i stort sett alla spelare med utgående kontrakt lämnar klubben i sommar. Jag tror också att åtminstone någon av spelarna med större marknadsvärde tvingas säljas (Vlahovic, Chiesa, Bremer eller Pogba). Klubbens finanser har kollapsat. Tiden för dominans och stora framgångar är över för den här gången, och vi fans måste förlika oss med en verklighet där vi i bästa fall når topp fyra i ligan de kommande åren. Detta är i alla fall vad som borde ske om den nytillträdda ledningen agerar ansvarsfullt.
Kapitel 7: Varför
Varför gjorde Juventus ledning, med Andrea Agnelli i spetsen, allt det här? Det enkla svaret är storhetsvansinne. Under sin tid som klubbens högsta höns nådde Agnelli otroliga framgångar, laget vann och vann och vann. Framgången steg honom åt huvudet och till slut trodde han att han kunde göra precis vad som helst och allt han rörde skulle ändå bli till guld.
Det är det enkla svaret, och jag tror det ligger en hel del sanning i det. Men det finns också en annan bild, en version av den här historien där Agnelli inte är skurken, utan den missförstådde visionären.
De senaste 15 åren har Premier League växt i en ofantlig hastighet, så fort att ingen annan liga haft en chans att hänga med. Den här säsongen (2022/23) är TV-rättigheterna för en genomsnittlig Premier League-match värda nästan fyra gånger så mycket som de för en Serie A-match, och skillnaden växer bara för varje år. Klubbar utanför England har svårare och svårare att mäta sig med de ekonomiska muskler som britterna spänner varje transferfönster, helt enkelt därför att intresset för engelsk fotboll är så mycket större än för någon annan. Andrea Agnelli såg tidigt den här utvecklingen, och han fruktade den. Han älskade italiensk fotboll, och han ville att Juventus skulle behålla sin plats som en av Europas giganter.
Jag har redogjort för många av de tveksamma drag Agnelli gjorde som chef för Juventus, men han begränsade sig inte till att påverka fotbollsvärlden från Turinklubben. Agnelli använde sitt inflytande i UEFA till att förenkla för italienska lag att nå Champions League genom att öka mängden direktkvalificeringsplatser. Han fortsatte med att förändra formatet på Champions League för att öka intäkter till deltagande klubbar (det schweiziska systemet som gör premiär säsongen 2024/25). Och, det mest iögonfallande och medialt uppmärksammade, han var en av frontfigurerna för det misslyckade första försöket till en Superliga.
Poängen med alla dessa handlingar var att generera ökade intäkter för Juventus, absolut. Men om man zoomar ut ser man vad jag tror var det större syftet. Agnelli försökte hänga med Premier League, han ville inte låta Juventus och italiensk fotboll sakta men säkert gå mot en alltmer meningslös och allt mindre inflytelserik verklighet. Det fanns ingen chans att köpet av Ronaldo någonsin skulle gå ihop ekonomiskt. Likförbannat gjorde Juventus det ändå. Agnelli ville rikta fotbollsvärldens uppmärksamhet mot stöveln bara lite mer och låta Juventus få en lite större plats i rampljuset. Englands väg mot total dominans är väl asfalterad och rak, Agnelli försökte med till buds stående medel att åtminstone gräva någon grop och ställa upp något hinder.
Med Andrea Agnelli som president vann Juventus nio raka ligatitlar, kammade hem fyra inhemska dubblar, gick till två Champions Legaue-finaler och huserade några av världens allra bästa spelare. Det är en episk historia, men de mest intressanta delarna är inte den första ljusa framgångssagan, utan det spektakulära fallet som följde.
