Kärleken är blind
''Fotboll är bara en sport'' är en fras jag fått påtalad flertalet gånger. Håller jag med om påståendet? Absolut inte! För mig är fotbollen i allmänhet och Juventus i synnerhet så mycket mer. Jag tror varken på Jesus eller gud, ska jag uttrycka mig i religiösa termer så är Juventus min religion och Turin mitt Jerusalem.
Redan vid 6 års ålder satt jag konstant bänkad med min far och kollade på allt ifrån skotsk, engelsk, svensk till italiensk fotboll, jag insåg snabbt var jag hade mina sympatier. Vad som gjorde att jag föll för just Juventus är svårt att sätta fingret på, det var helt enkelt bara så. Kärleken är blind antar jag? Alessandro Del Piero blev snabbt min absoluta favoritspelare och min kärlek för denne man gick inte att ta på.
2001 var året, mars var månaden, 18:de var datumet då jag för första gången fick skåda min, redan då, älskade dam på plats i Italien. Stadio Olimpico i Rom var arenan och Lazio stod för motståndet. Trots att det hela slutade med en totalförnedring, siffrorna skrevs tillslut till 1-4, såväl Davids som Trezeguet fick syna det röda kortet. Nedved gjorde två av Lazios mål och vi alla vet var han kom att hamna sedan. Vem var det då som gjorde vårt reduceringsmål? Jo just det, Alessandro Del Piero. Vid den här tidpunkten var jag endast 8 år gammal och jag tror inte jag insåg hur otroligt stort det var att få skåda lirare som Zidane, Trezeguet, Montero och Inzaghi på plats. På Olimpico denna kväll satt alltså en vilsen 8-åring och tryckte i sin pappas danska knä. 65 000 skrevs åskådarantalet till och trycket på arenan var enormt.
2 Mars 2003 var jag åter på plats i Italien. Denna gång stod Stadio Delle Alpi för spektaklet. Juventus pucklade på Inter med 3-0, varvid Pavel Nedved nu i den svartvita tröjan gjorde ett av målen. La Vecchia Signora fick i denna batalj ställa upp utan skadade Del Piero men det spelade mindre roll en afton som denna. Jag fick här äran att se världens bästa mittback, i mitt tycke, Lilian Thuram och även världens främste målvakt Buffon.
Tiden gick och kärleken för Juventus utvecklades i en fart som kan linkas vid ett jaktplan. Skulle det spelas fotboll var det alltid en svartvit tröja på, spelades det fotbollsspel föll valet gång efter annan på Juventus. Ett av dem starkare minnena från min barndom som jag delar med en mycket god vän var när vi spelade fotboll så lekte jag varje gång att jag var Del Piero och min vän var Buffon, det är något jag tittar tillbaka på med ett leende på mina svartvita läppar.
Efter förnedringen av Inter tog det hela 6 år innan jag var på plats igen. Återigen satt jag på Stadio Olimpicos läktare. Nu hette inte spelarna Zidane och Montero utan istället Marchionni och Legrottaglie. Kvar ifrån våran absoluta storhetstid var dock Del Piero och Nedved. Den hopkrupna lilla pojken som var där 2001 var nu borta; kommer ihåg hur jag reagerade på varje domslut och skrek mig hes medan jag i eufori viftade med min svartvita fana. Matchen slutade 1-1 efter att allas våran svenske viking kvitterat Ledesmas ledningsmål.
Lite mer än en månad senare var jag på plats i London på Stamford Bridge för att skåda Champions League fighten mellan Chelsea och Juventus. Matchen slutade, efter ett tidigt mål av Didier Drogba, 1-0. I matchens slutskede var Nedved osannolikt nära att kvittera men bollen smet strax utanför. Även här fick jag äran att skåda Il Capitano, Nedved, Buffon och Camoranesi, bara det i sig känns otroligt stort.
Cirkus 10 månader senare vittnade jag vår fantastiska seger mot Inter på plats i Turin. Marchisios tvåfotare är något jag aldrig kommer glömma, fullkomligt fantastiskt segermål varpå arenan bokstavligen exploderade. Sen dess har jag inte varit på plats men en resa till Turin ska göras denna säsong, om det blir emot Milan, Inter eller Roma återstår att se.
Detta var lite bakgrund, samt mina mäktigaste upplevelser, till hur min kärlek utvecklats för världens vackraste klubb.
Ett otroligt bittert minne, som efterlämnat djupa sår i själen, är straffsparks förlusten i Champions League finalen 2003 mot Milan. Med handen på hjärtat så känner jag mig tämligen säker på att bucklan varit vår om inte Nedved i semifinalen dragit på sig ett gult kort för mycket. Jag minns dagen ifråga som om det var igår, jag satt och stor grät i soffan likt en liten tös som fått vittna hennes hundvalp bli påkörd av en lastbil.
Hur ser jag idag på min lite osunda förälskelse?
När dagen har anlänt när Juventus ska beträda planen så försiggår ett krig i mitt huvud. Jag vet varken ut eller in, en röst säger mig att allt kommer gå bra och anledning till oro inte finns medan en inte fullt lika positiv röst ligger och trycker i bakhuvudet. Jag är inte kontaktbar vid det här skedet. Obegripligt många tankar och diverse scenarion tvingas jag brottas med och detta utmynnar i att jag helt enkelt varken har tid, ork eller lust att prata med en icke-supporter. Detta faktum är något min omgivning helt enkelt, och till stor del har, får acceptera.
Jag har aldrig tråkigt, jag hittar alltid ett sätt att fördriva tiden utom när jag behöver det som mest. Väntan på att en Juventus match ska dra igång är lång och för att uttrycka mig i klarspråk ett rent helvete. Tv:n är allmänt dryg, tv-spel känns meningslöst och det slutar gång på gång med att jag inser hopplösheten i det hela. Klockan går otroligt sakta och det finns inget jag kan göra åt det. När matchen äntligen ska sparkas igång så är jag väl medveten om att vad som kommer ske de närmsta två timmarna kommer forma hela min kommande vecka.
Står vi som segrare när domaren blåser av matchen så är det rysligt skönt att krypa ner i sängen på kvällskvisten, kaffet morgonen därpå smakar himmelskt, väckarklockan är rent av härlig att vakna till och ens dagliga, inte alltför festliga rutiner, bekymrar mig helt enkelt inte. Kontrasten vid en förlust är tydlig, en helvetes vecka inleds där väckarklockan får sig en kraftig smäll var gång den tjuter, kaffet smakar vattenpöl och människorna runt mig känns allmänt dryga och ens positiva inställning till egentligen allting lyser med sin frånvaro. Kontentan av detta är att Juventus styr mitt liv och mina åtaganden. Fotboll är så mycket mer än en sport.
FINO ALLA FINE, FORZA JUVENTUS!
