Karusellen snurrar
Den som döpte transferfönstret träffade rätt. Silly Season. I försök att förstå vad som händer blev allt bara värre, när jag dök i mercato-havet drunknade jag av alla rykten, spekulationer och komplikationer.
Daniele De Rossi. Han heter så. Jag blir klok på hans namn, men aldrig på hans prestationer. Det är frustrerande och sorgligt. Det är samma visa varje år. Hans spel går i baklås, fastnar i träsk. Men bara i Roma. I landslaget sprudlar han av glädje, och det vägvinnande spelet följer därefter. Av den anledningen har jag svårt att förstå Roma-supportrars glädje när De Rossi presterar i Italien. Utrustad med ett livsfarligt långskott och dominant i luftrummet går han igenom säsongen utan att göra ett enda mål. I Confederations Cup behöver han drygt hundra minuter på sig för att näta. Välsignad med en flexibel spelstil som han använder för att vinna boll och fördela vidare slår han bort oändligt många långbollar i rödgult. Månaden senare får landslaget njuta av en känslig touch som friställer djupledslöpande medspelare. Daniele De Rossi. Han heter så. Dominant dynamo i landslaget, urholkad underpresterare i Roma.
Ifjol viskades det om hans framtid. Det hette att De Rossi ville till Manchester för att vinna titlar, att England passade honom perfekt. Mancini uttryckte sin beundran, Sir Alex tuggummituggande blev mer intensivt när innermittfältet var Uniteds svaga länk. De Rossi gick ut och deklarerade sin kärlek för Roma, och menade att han aldrig haft planer på att lämna. Men nu tycks tongångarna vara annorlunda, även om ingen vill säga det högt.
Chelsea och Mourinho vill skeppa honom över kanalen och in i blåstället. De Rossi vore ett perfekt tillskott och skulle i England kunna briljera på en kontinuerligt hög nivå. Visst ligger det engelska drevet inte långt ifrån den pulserande piazzan i avhylningsförmåga, men omringad av världsspelare hade De Rossi förmodligen fått ut maximalt av sin förmåga. Den där jädrans förmågan, den där satans frustrationen. Visst gör det ont att se hur en spelare med så lysande egenskaper får ut så läskigt lite, och visst är fotbollen så skoningslös att prestationer är det enda som räknas? Jag är kluven i hjärtat, delad i sinnet. De Rossis roll som framtida förgrundsfigur är svårersättlig, men fortsätter han att vara en börda snarare än en tillgång på planen kan Roma som klubb må bra av att skeppa iväg honom. Och Daniele De Rossi - han heter så - skulle må bra av att byta miljö.
Det mest iögonfallande med karusellen är att De Rossi bara är en del av den. Det snackas om Kevin Strootman, holländsk gigant på det inre mittfältet, och Maicon, trubbig och avdankad men taggad på att visa sin storhet inför hemma-VM nästa sommar. Där Roma fann Marquinhos-guldet i Brasilien-gruvan har nu sportchefer turats om att buda högst om klimpen. Det lilla fenomenet lär försvinna till Paris. Och är det verkligen värt att byta bort Miralem Pjanic mot romanistan Christian Eriksen? Och var i Guds namn hamnar Pablo Daniel Osvaldo, som gjort sig tillräckligt opopulär för att bli persona non grata. Det här spretiga försöket att bena ut mercatons utfall förvärrar förståelsen ännu mer. Går det att bli klok på silly season, eller är det meningen att vi ska försättas i förvirring fram till sista transferdagen när Walter Sabatini trollar fram en storvärvning? Egentligen behövs ingen sådan. Får vi tillbaka vår mittfältsgeneral i gammalt gott slag är vi nöjda, han som heter Daniele De Rossi och som jag fortfarande inte blir klok på.
