Karusellen snurrar vidare
Juvelen har sitt pris, skönheten har blivit odjuret och en liten magiker letar efter trollkonsten. Igår drunknade jag i mercato-havet, idag har jag fått gälar och vill simma till botten för att finna svar.
Låt mig först vara helt ärlig. Det var inte förrän jag läste igenom min gårdagskrönika som idén om en till föddes. Jag pratade så mycket om Romas snurriga transferfönster men tillägnade bara ett enda stycke åt helheten. Störst fokus låg på Daniele De Rossi, något som visserligen är naturligt men som inte ger en rättvis bild av vår mercato så här långt. Nyförvärven? Jag vill inte bedöma dem än. I stället stannar jag upp och funderar över Miralem Pjanic och store Osvaldo och lille Marquinhos. Balansgången är knepig, men visst går det att hitta både ljus och mörker i alla möjliga scenarion den här sommaren.
För två år sedan anlände en liten bosnisk kreatör till Rom. Han kom med ryktet som en av världens riktigt heta supertalanger, och ansågs vara en bollbegåvning utöver det vanliga. Hur det gick? Tja, vi har fått se glimmer av hans lysande kvalitet. Mer än så? Nej, inte direkt. I landslaget i Bosnien leder han offensiven med orubblig tro på sina färdigheter, i Roma verkar han rädd för att diktera tempot när Francesco Totti vill göra samma sak. Pjanic bänkades hela derbyfinalen och tränare Andreazzoli hamrade in en psykiskt förödande spik i kistan. Den ödmjuke Miralem skulle kanske må bra av att röra på sig. Roma är inte rätt klubb att styra offensiven i så länge den store Totti fortsätter att spela som i fornstora dar. Det är heller ingen slump att Barcelona och Dortmund uttryckt sin förtjusning – Pjanic har kapacitet att bli en av de bästa.
Att han inte får ut sin maximala kapacitet i Roma har banat danska vägar till Rom. Christian Eriksen är en frisk fläkt i det ungdomsfrämjande Ajax, och enligt honom själv bankar hans hjärta för Roma. Den flexible Eriksen kan spela falsk nia eller offensiv mittfältare - eller lika gärna modern tia. Ni vet, en slags spelfördelarroll från en ytterposition. Pjanic och Eriksen väger ungefär lika mycket på talangbrädan. Skulle Pjanic smusslas bort är det Eriksen som slussas in. Är det ett smart drag? Kommer inte Eriksen råka ut för samma tottiska hinder i sitt försök att agera playmaker? Behöver vi verkligen nytt blod eller ska vi satsa på att hela en sårad soldat?
Pablo Daniel Osvaldo har ett fint målsnitt i Roma, men dalarna är för djupa för att de höga bergen ska kunna beundras. Hans nonchalanta uppträdande, respektlösa uppförande och ojämna utförande framför mål har fått Roma-supportrarna att tappa tålamodet. Ser man till aspekter utanför planen gör Roma bäst i att skicka iväg Osvaldo till Premier League, men matcherna avgörs inne på fältet. Där är Osvaldo faktiskt en bättre striker än någon annan som ryktats till Roma den här transferperioden. Han är inte bäst på något, men bra på allt – och vad kan en klubb som i tre år slutat snäppet under topplagen egentligen kräva av sina anfallare? Jag hoppas att Osvaldo får en chans till under Rudi Garcia och vinner över fansens hjärtan på sin sida trots att han sårat dem ordentligt, trots att skönheten blivit odjuret.
När han ler är det ingen direkt fröjd för ögat. I stället är det ett tågräls på tänder som skymtar bakom läpparna. Ändå är sockersöte Marquinhos en läckerbit för storklubbarna. Efter sin succésäsong har Barcelona och PSG dragit i varsin arm för att värva honom och stabilisera sitt försvar. Stabilisera. Med en nittonåring. Ja, så bra är han. Roma verkar nöja sig med lite drygt trettio miljoner euro för Marquinhos, vilket skulle göra honom till historiens fjärde dyraste mittback. En nittonåring. Så bra är han faktiskt. Sabatini upptäckte, Zeman förädlade – och nu står Roma med en juvel som tydligen har sitt pris. Och visst borde vi sälja. Så mycket pengar för en ung mittback som lika gärna kan dra på sig en korsbandsskada som ödelägger hela karriären?
Jag köper snacket om att Roma bör markera att de bästa inte är till salu, men den summan för en spelare på en position som är truppens starkaste? I Marquinhos frånvaro skulle Benatia och Castan kunna bilda mittlås med unge Jedvaj som back-up. Kassakistans påfyllning hade då kunnat användas till förstärkning på mittfältet och målvaktssidan. Men pengarna måste verkligen fördelas rätt - inte ska vi sälja Marquinhos för att värva ännu en mittback. Å andra sidan kan vi inte sända ut signaler att Roma är en språngbräda för stortalangerna att ta avstamp från till en större klubb. Sportchefen Walter Sabatini sitter i ett knivigt läge. Han måste bestämma sig för vad som väger tyngst: en orimligt stor summa pengar för en orimligt ung försvarare, eller en nödvändighet att markera Romas position som storsatsande guldkandidat med intakt stomme.
Juvelen har sitt pris, skönheten har blivit odjuret och en liten magiker letar efter trollkonsten. Välkomna till cirkus Roma och den vildaste karusellen av alla - mercaton.
