Konkurrenten ska komma från Milano, inte från Neapel!
Poängtappet mot Nordsjälland i Champions League var en missräkning. I ligaspelet ser det bättre ut, men även där känns det som att något saknas...
Seger i seriefinalen mot hårdaste konkurrenten om ligatiteln. Serieledning med tre poäng. Med åtta matcher spelade av ligasäsongen har nästan hela a-lagstruppen gjort mål. Det är alltid nån i laget som höjer sig i varje match (plus Marchisio och Buffon som brukar höja sig varje gång). Det är lätt att vara Juventussupporter 2012, men det är ändå nånting som inte känns helt rätt. Det är nåt som saknas.
Den som vill skaffa sig verklig hjältestatus ska alltid börja med att hitta en värdig rival. Någon som helst är både stor, stark, mäktig, rik, fruktad och osympatisk (eller direkt ond). David hade Goliat, Stålmannen har Lex Luthor, Bamse har Krösus Sork och Barcelona har Real Madrid. Det är till stor del motståndaren som definerar hjälten.
Fick jag välja själv skulle därför alla Juventus matcher spelas mot Tysklands VM-lag från 1982, den mest genuint osympatiska skapelse som någonsin beträtt en fotbollsplan. Ett lag man kunde hata så det sved i hel kroppen, och sedan ändå klandra sig själv för att man varit överdrivet tolerant. Tysklands finalmotståndare i 82-VM, Italien, kom till finalen ganska illa ansedda efter att ha spelat uselt i den första gruppspelsfasen (då man kallades "värdeösa apor" av den inhemska pressen) och sedan varit oförskämda nog att slå ut Brasilien i den andra. Men efter att i finalen ha räddat mänskligheten undan en hotande tysk världsmästartitel hyllades laget reservationslöst av hela fotbollsvärlden. Som sagt, de riktiga hjältarna är inte bara på rätt plats vid rätt tid - de har rätt motståndare också.
Intresset för svensk landslagsishockey kommer aldrig nå samma nivå som under 80-talet, när var femte match spelades mot oövervinnerliga robotar av modellen CCCP. De sovjetiska spelarna såg inte ens glada ut när de gjorde mål, och trots att de som regel vann sina matcher i utklassningsstil så skällde deras tränare besinningslöst på dem matcherna igenom för att de inte spelade ännu bättre. En mer formidabel motståndare är svår att tänka sig.
Inom den europeiska fotbollen är det inga problem att hitta motståndare som triggar ens vinnarinstinkt. Miljardärsleksakerna Chelsea, City och PSG placerar sig exempevis högt på listan. Eller bortskämda Real Madrid, som köper dyrast och finast av alla, och vars största stjärna förra säsongen grät ut i media över att han inte får tillräcklig uppskattning för att han är så bra, rik och snygg... Vem vill inte slå en sån!
I Italien tycker jag bäst om våra traditionella rivaler från Milano. Merittyngda Milan, uppbackade av självaste Silvio Berlusconi, vars spelartrupp brukar anföras av legendarer som Baresi och Maldini - en värdigare motståndare är svår att hitta. Eftersom Milan dessutom brukar kontraktera sina spelare på livstid har man dessutom haft gott om tid att lära känna sina konkurrenter, vilket gör segrarna än mer välsmakande. Eller Inter, där Moratti i åratal agerade sugar daddy och inför varje säsong köpte de dyraste varorna i butiken, för att sedan bli lika förvånad och besviken varje gång han inte fick sina leksaker att fungera. Före calciopoli var det roligaste med att slå Inter att se hur arga de blev. När de sedan plötsligt började vinna titlar handlade det om att återta sitt gamla revir och att knuffa de nya stöddiga mästarna av tronen. En sån sak är alltid lätt att engagera sig i.
Och vad tror ni andra lags supportrar tycker om att slå Juventus? Åk till Italien, fråga tre slumpvis utvalda personer och minst två av dem kommer ge en lidelsefull målande beskrivning, komplett med stora gester och ett rikt utbud av svordomar. Jag tror att jag ganska säkert kan säga att vi är Italiens mest avskydda klubb, och det förtjänar vi självklart (om än lite motsägelsefullt) att högaktas för.
Den här säsongens huvudkonkurrent till Scudetton är Napoli, som både sett till den nuvarande tabellpositionen och till lagets spelstyrka bör betraktas som tvåa i Italien just nu. På vilket sätt är det extra kul att besegra just Napoli...? Jag har verkligen funderat, men jag kommer inte på något.
För bara några år sen var Napoli ett konkursbo och deras resa genom seriesystemet från serie C har varit fullständigt heroisk. Det finns förmodligen inget lag i Italien som älskas så hjärtligt och passionerat av sin hemstad, som annars oftast kopplas samman med ord som fattigdom, maffia och arbetslöshet. De spelar en sevärd och tempofylld fotboll, och vem med ett hjärta i kroppen gillar inte spelare som Maggio, Hamsik och Cavani? Vem unnar inte framgång åt Cannavaros lillebrorsa...?? Under förra säsongens Champions League tog jag på mig rollen som helhjärtad Napolisupporter och jag måste säga - det inte var särsilt svårt.
Jag kommer aldrig att hoppas på något annat än framgång, vinster och titlar för Juventus,och visst var söndagens 2-0-seger en riktig humörhöjare! Men något i mig längtar ändå tillbaka till tiden då huvudmotståndarna hette Milan och Inter. Vem vill, egentligen, definera sig som anti-Napoli?
