Krönika: Är tredjeplatsen något att sträva efter?
Om någon skulle be mig att sammanfatta Romas säsong skulle jag nog: 1) Inte veta var jag skulle börja. 2) Förmodligen ha problem med att hitta rätt ord. Och 3) Minnas all jävla psykisk påfrestning den här säsongen har orsakat. Men om följdfrågan sen skulle lyda: ”Är ni ett lag för Europaspel? ” skulle svaret komma på uppstuds: Nej. Definitivt inte.
Vi behöver väl knappast ta det en gång till? Det eviga ordandet om hur Romas säsong dykt från skyhöga toppar till dalar djupare än vad de varit på flera år. Hur man sakta påbörjat klättrandet uppåt igen innan vi på nytt tappat greppet och återigen legat på rygg nere i avgrunden efter storförluster mot bottenlag. Och att vi alltså trots detta fortfarande bara är fyra fjuttiga poäng ifrån en kvalplats till Champions League. Det där kan ni, så vi behöver inte nysta mer i det. Men vad betyder det? Har vi gjort oss förtjänta av en kvalplats till Champions League? Har vi över huvud taget i Europa att göra?
Enligt mig så har vi inte det. Inte än i alla fall.
Missförstå mig rätt, jag vill givetvis att Roma skördar så mycket framgång som det bara är möjligt. Men jag tror att en plats i Europaspelet nästa säsong bara skulle göra mer skada än nytta i det större perspektivet. Roma är inte, med sitt nya och enorma projekt redo för att ta sig an en Champions League grupp med förslagsvis Arsenal, Dortmund och APOEL. Vi kommer att bli redo, det är jag övertygad om, men det finns inga genvägar dit, hur gärna vi än vill ta dem.
Se bara på säsongen som varit. Hur vi gång efter annan följt upp en gedigen vinst med ett oacceptabelt bottennapp. Hur vi skyllt förlusterna på att ”den stora matchen stundar”, men sen inte ens bjudit upp till kamp väl där. Alla lag kan givetvis göra en urusel match, en plump, en nittiominutare man efteråt bara ”drar ett streck över” och går vidare ifrån. Men skillnaden mellan topplags ”road bumps” och Romas håglösa tremålsförluster mot lag påväg mot Serie B är anmärkningsvärd. Det är en skillnad som får oss som ser matcherna att förstå att detta inte är ett lag redo för till exempel Arsenal borta eller Real Madrid hemma på Olimpico.
Och om någon tror att vi hade klarat av en tuff Champions League-grupp i höstas (eller ens Europa League) och ändå legat fyra poäng från CL-mark i det här skedet av säsongen kan denne räcka upp handen. Jag håller min nere. Jag tror nämligen vi hade legat bra mycket närmre Serie B än tredjeplatsen om vi låtit sex gruppspelsmatcher och eventuella finalmatcher uppta vårt fokus.
Då hade alltså en ”CL-säsong” renderat i en helt Europaspelsfri nästa säsong. Och det är verkligen inte så jag vill ha det. Jag vill att Roma ska slåss i toppen av Serie A och ge de stora lagen en rejäl match ute i Europa. Och så vill jag ha det varje säsong. Men som sagt, dit leder ingen genväg. Och där kommer vi inte vara redan nästa år. Inte en chans.
I mitt huvud ser drömscenariot för de nästkommande fem säsongerna ut ungefär såhär:
2011/2012: 6 i Serie A. 2-3 högklassiga värvningar under sommaren.
2012/2013: 2-3 i Serie A. Derbyvinster, San Siro-vinster, 10-12 raka vinster.
2013/2014: 1-3 i Serie A. Vidare från gruppspelet i CL.
2014/2015: 1-3 i Serie A. Minst kvartsfinal i CL.
2015/2016: 1-3 i Serie A. 1-4 i CL.
De riktigt stora skalperna ute i Europa är ett par år bort, men titta på de två sistnämnda säsongerna. Det är nästan så jag får tuppaskinn över armarna bara av att leka med tanken.
Men låt oss i stället säga att vi kniper tredjeplatsen i år och faktiskt kvalar in till CL i höst. Då fasar jag för att dessa fem säsonger kan bli något i stil med:
2011/2012: 3 i Serie A.
2012/2013: Ut i gruppspelet i CL, som bäst åttondelsfinal. 6-9 i Serie A.
2013/2014: 4-6 i Serie A.
2014/2015: Vidare från gruppspelet i EL. 3-7 i Serie A.
2015/2016: Se ovanstående.
Det kan låta som världens mest krystade klyscha i detta läge, men Rom byggdes inte på en dag. Och skulle vi mirakulöst lösa den här tredjeplatsen och ordna en plats i Champions League i september tror jag tyvärr att vi skulle bli avslöjade som ett fuskbygge. Det frö Roma har sått och som de nu håller på att vattna, ja, det måste vi låta få växa i fred. Annars tror jag det här kan gå käpprätt åt skogen.
I en dokumentär om kycklingfarmar lärde jag mig en gång att konstgjorda kycklingar blir betydligt större och starkare än vad biologiskt uppfödda kycklingar blir. Men de blir då också bara hälften så gamla som de riktiga kycklingarna.
Med det menar jag… Ja… Vi är Roma. Och vi vill väl leva riktigt, riktigt länge?
