Krönika: Comebacks och drömmar
Inter är tillbaka, inte på samma höjd som när trippeln togs 2010 men laget är tillbaka i spel efter ett långt sommaruppehåll. Laget är tillbaka med en benhård defensiv och sylvassa kontringar, på sidlinjen står en stenhård general och dirigerar sina mannar och på planen kämpar elva spelare för att ta hem vinsten framför de fantastiska supportrar som stödjer laget genom vått och torrt.
På många sätt kan man säga att Inter är tillbaka till det vi känner till laget som och till det vi vill att de ska vara, men det är för tidigt för att ropa hej än. Ännu ska Mateo Kovacic sätta sin prägel på laget från start(vilken skillnad när han kom in) och även Saphir Taider blir spännande. Det var en comeback för en vinst på San Siro och det var en comeback för en hållen nolla på San Siro I skuggan av det här visade Icardi prov på sin fysik och tillsammans med Palacio på topp förändrades Inters spel på ett positivt sätt när den unga argentinaren kom in mot Genoa. Det här är dock enbart ett smakprov i väntan på att en annan äldre argentinare ska göra, just det. Comeback.
Jag pratar såklart om Diego Milito. Prinsen som drog på sig en allvarlig knäskada i februari har varit borta från planen i lite mer än sex månader. I lördags gjorde han comeback mot Brescia för primaveran. På enbart sex månader har han tagit sig tillbaka från den här skadan. Man ska inte heller glömma bort hans ålder. Att komma tillbaka så snabbt med tanke på åldern är fenomenalt, helt otroligt. Det visar prov på en mästares mentalitet och en mästares vilja. När han intervjuades efter de 45 minuterna med primaveran berättade han också att det var hans eget val för att få matchminuter i benen. Vem vet när prinsen siktar på att vara tillbaka, men om han spelar 45 minuter med Primaveran idag känns det inte helt overkligt att han kan göra ett inhopp helgen 14-16:E september när Inter ställs mot Juventus. Drömmarna är många, men det skulle vara vackert att se Milito bli inbytt och göra mål mot den svartvita klubben, precis som på Juventus Stadium den 3:e november 2012. Drömmar är dock långt ifrån verkligen och en dröm som nyss gick i kras heter Samuel Eto'o.
Kameruniern är klar för Chelsea. Han skriver på ett kontrakt värt 6 miljoner euro för ett år och det finns en option för förlängning ytterligare ett år. Inter var troligen inte ens nära efter att Rooney valde att bli kvar i United. Mourinhos samtal till Eto'o är svåra och säga nej till och vem klandrar honom. 6 miljoner euro för en säsong, ett projekt som helt klart kan ge ytterligare en CL samt ligatitel vilket hade gjort Eto'o historisk. Ligatitlar och CL-titeln i alla de stora ligorna, slå den du. Eller varför inte en tredje trippel i bagaget för en av Afrikas(om inte den bästa) spelare genom tiderna. San Mou kallar och Inter får se sig slagna, men det var trots allt bara en dröm. En dröm som många inte ens såg som en dröm på grund av att de vill se en satsning på Icardi och Belfodil som är framtiden. Dock kunde Eto'o innebära skillnaden på en CL-plats och inte, låt oss lägga drömmarna åt sidan och fokusera på det som är verkligheten.
Inter behöver fortfarande en ytter och enligt mig en mittfältare. En anfallare hade varit bra, men känns inte allt för nödvändig. Det är här fokus kan ligga. Verkligheten kan också kombineras med drömmarna. Tänk er när Jonathan var som mest kritiserad under förra säsongen(jag kritiserade honom också). Kanske drömde han då om att San Siro bara ville ge honom en chans och att supportrarna skulle vara på hans sida. Nu har drömmen blivit verklighet. Jonathan applåderas och är en ikon bland supportrarna, han har även fått smeknamnet "Il divino", den gudomliga. Gör Jonathan en riktigt bra säsong tar han sin revansch på alla. Verkligheten var tuff, men det är också skönt att kunna drömma sig iväg. Skönast är det när drömmarna blir till verklighet.
Följ @SiaTheMan