Krönika: ”De är inte kloka, romarna”
Mats Lerneby är frilansjournalist och författare som tidigare bloggat för SvenskaFans. Under 2016 kommer han att regelbundet skriva krönikor om italiensk och europeisk fotboll.
Jag kom till Rom första gången 1994. På den tiden var Colosseum öppet för allmänheten och jag och brorsan brukade gå ner och se på när romerska tonåringar gömde sig bakom pelarna för de ankommande japanska turisterna och precis i rätt stund hoppade fram och skrämde dem från vettet.
Rom är fantastiskt med all sin historia, men för mig har det liksom alltid varit fotbollen och människorna som lockat mig tillbaka. Men så får jag ett tips av god vän. Ta och cykla till Parqo Aquidotti via Appia Antica. Sagt och gjort, jag cyklar bort till parkområdet Appio Latino och kollar kartan. Parco della Caffarella är en del i ett stort grönområde i centrala Rom, på kartan är det som en sydlig grön tårtbit i från centrum hela vägen ut till Ciampino.
Här finns många katakomber och här finns Appia Antica, vägen som är flera tusen år gammal och byggdes på Romarriket. Så fort jag lämnar katakomberna vid San Callisto bakom mig, blir den gamla vägen bilfri. Jag hör fågelsång och vindens sus i de stora cypresserna. Någonstans på något av fälten intill bränner någon sly och lukten letar sig in i näsborrarna. Den raka vägen kantas av husruiner från romar- och medeltiden. På ett ställe finns mosaiken kvar i golvet. Badhuset är över 2000 år gammalt. Man ser fortfarande mönstret och färgerna i mosaiken. På borgen som ligger på andra sidan den stenbelagda vägen, har taket rasat in och duvor leker tafatt. Med regelbundna avstånd passerar man små ruiner av vaktkurer och regnskydd. Det är en smått fantastisk historisk upplevelse från cykelsadeln. Jag svänger ner vänster och tar mig över dagens via Appia till akveduktparken.
Ruinerna reser sig mäktigt över marken. Solen spelar i de stora valven. Men nere på marken lever romarna. Som de alltid gjort. I tusentals år. Den här versionen romare rastar sina hundar i området, ropar ”Ciao! ”, kindpussas med varandra och verkar bry sig rätt lite om att akvedukten blivit klottrad på eller att det här och där ligger onödigt med skräp i parken. Men det betyder inte att den här versionen romare inte bryr sig.
På kvällen åker jag på en välgörenhetsmiddag i San Giovanni. Piazza Zama är helt översållat med människor. Kön ringlar ut på gatan. Unga, gamla, hånglande par och barn har alla kommit hit. För 10 euro får man lite mat och ett glas vin. Pengarna går till offren för jordbävningen i Amatrice.
Hundratals människor står glatt i kö och diskuterar högljutt allt mellan himmel och jord. Sakta kommer jag in i restaurangen och nu har kön utvecklats sig till någon slags polsk riksdag som hela tiden utökas av förbipasserande som det ska kindpussas och småpratas lite med. Det visar sig att pastan är slut. Det förklarar även det faktum att kocken ställer sig bredvid mig, torkar svetten ur ansiktet och dricker lite vin. Jag tänker att hade något liknande hänt i Sverige hade folk krävt kompensation. Här öppnar någon ett fönster så att den svala kvällsvinden kan komma in lite. Det räcker. Sen är pastan klar, kön börjar rulla och på något märkligt sätt återgår den till sin normala form och strax kan man börja äta igen.
Över gatan finns en liten bar och där sitter Mr C med sina vänner. De för en normal romersk diskussion. Jag hör dem med andra ord från andra sidan gatan där jag sitter. När jag går dit, kastas jag in i fotbollsdiskussionen som berör lagen från Rom. ”Är problemet människor som Lotito och Pallotta eller är det fansen? Idag har avståndet och hatet mellan ledning och fans ökat så, att man inte vet vad som är början eller slutet!” utropar Fabio. De pratar väldigt fort och på dialekt och avbryter varandra hela tiden, men jag får (mest av hänsyn till att jag är svensk och i deras ögon nog är en naiv sate) prata till punkt. ”I slutändan måste det vara klubbens problem. Men det kräver ett långsiktigt perspektiv och med all respekt är det något detta landet saknar.” Folk nickar.
På tal om Sverige säger en herre så har någon han känner varit i Uppsala i november och sett hur hela staden var upplyst, varför var det så? ”Ja... öh... för att det är mörkt i Sverige i november.” I ett sådant mörkt land, och så många lampor kräver organisation... kan det vara därför Sverige är ett transparent land? ”... ja... det... öh...” jag vet inte riktigt vad jag ska svara. Sen berättar en man vid bordet om att han hört att politiker i Sverige måste redovisa sina utgifter enligt något som kallas offentlighetsprincipen, som är typ total transparens, stämmer det? ”Ja, så är det säger jag” (mer tryggare nu). Sällskapet tystnar innan Fabio mumlar att vem i hela ”cazzo” vill då bli politiker i det landet? ”Ja, inte Lotito och Pallotta i alla fall” svarar någon och totalt gapskratt utbryter. Jag säger som Obelix: ”De är inte kloka de där romarna”. Men man kan bara älska dem.