Krönika: Ett stundande vägskäl
När landslagen till helgen ska försöka boka EM-platser till nästa sommar tjaffsar vi på Roma- och Lazioredaktionen om vad som är main stream i Rom och diverse fel med varandras lag. Med tio dagar kvar till ett glödhett derby är redan facklorna kastade och allt är precis som det ska vara. Men hur utnyttjar Roma uppehållet?
Landslagsuppehåll går att betrakta på olika sätt. Är ens lag inne i ett vinnande stim, en uppåtgående formkurva eller i ett läge där truppen doftar harmoni och hallonbåtar kan ett sådant uppehåll stjälpa mycket mer än det kan hjälpa. Är läget tvärtom blir uppehållet snarare en välkommen andningspaus där det ges tid till att slicka sår eller nöta in försvarsspel. Om uppehållet passar Roma eller inte har aldrig känts mer ovisst.
För efter två raka segrar (!) och ett stundande derby håller Luis Enriques manskap på att förvandla en katastrofal säsongsinledning som inte ens var förorenat vatten värt till en, faktiskt, ganska bra sådan. Vi kan vid vinst mot de ljusblå bergsborna ha elva poäng av 18 möjliga, ha Inter på bortaplan avklarat samt en livsviktig derbyseger innanför västen. Vi kommer då dessutom att ligga max tre poäng efter dåvarande serieledaren och i efterföljande omgång till Olimpico välkomna pazza Palermo, ett lag som på bortaplan oftast ser ut som elva höns på uppåttjack.
Vid förlust börjar det dock storma igen. Då är det nog bara för mister att knäppa upp kostymbyxorna och så snällt böja sig fram. För då är katastrofstarten ett definitivt faktum och ingen lär snåla när kritiken ska pyttsas ut. Då kommer Europa League-debaclet blossa upp igen, man kommer att ge upp hoppet om en eventuell toppstrid och man kommer framför allt tvingas leva med ett nederlag mot stadens lillebror tillika smittohärd.
Så hur det nuvarande uppehållet passar Roma blir verkligen spännande att se nästa söndag. Mot Atalanta tyckte jag mig skönja ett helt nytt självförtroende hos vissa spelare (Pjanic, De Rossi, Rosi, Bojan) och det fanns en frejdighet i anfallsspelet igen. Det var fart, fläkt och fenomenala små konstverk som bara går att skåda hos ett lag som tror på det de gör. Och då vill man ju självklart att det ska smidas medan det så omtalade järnet är varmt.
Och att Osvaldo gått från hackkyckling till… ja, var är han egentligen på väg? Tre mål på de tre senaste matcherna är alltid tre mål på de tre senaste matcherna, hur man än vrider och vänder på det. Man kan dessutom utvinna flera välkomna egenskaper ur de tre målen. Där det första, mot Siena, kräver den så klassiska ”näsan för mål”. Visst, Ray Charles hade nog också satt den, men man ska vara på plats också. Fråga bara Mario Gomez. Målet mot Parma är bara ren och skär klass och det i lördags fullkomligt osar självförtroende om sig. Det ger alltså målsinne, klassavslut och självförtroende, tre egenskaper inte alltför många anfallare i Roma besuttit de senaste åren. Nu är Osvaldo givetvis bara en bit på vägen att hävda sig själv som den kanonvärvning han själv tycker att han är, men låt oss hoppas att landslagsuppehållet inte påverkar målfabrikationen och att avbetalningen fortsätter mot Lazio.
Jag betraktar det här uppehållet som en raksträcka mot ett vägskäl. Och jag hoppas för allt i världen att när det väl är dags att gå åt något håll så tar Roma rätt beslut...
….För oavgjort och något uppskjutet beslut kommer det inte att bli.
Till sist.
Simplicio måste snart utan konkurrens vara den elitfotbollsspelaren som ser absolut sämst tränad ut?
