Krönika: Ett tomrum i Serie A
Mats Lerneby är frilansjournalist och författare som tidigare bloggat för SvenskaFans. Här skriver han en krönika om den italiensk fotbollen.
Det finns två klubbar i Italien som är ganska lika i sin mentalitet. De har också varit lika i sin organisation, eller kanske sin avsaknad av det. Men där Lazio under den här säsongen varit förskonade från inte helt stringenta uttalanden från sin president, har Inter varit att likna vid leken ”Hela havet stormar”.
Än mer intressant blir det när man tittar på de bägge klubbarnas utveckling och rörelse.
Lazio framstår mer och mer som ett lag som gärna rotar sig i den Italienska sfären av makt. President Lotito använder klubben som en språngbräda in i finrummen och anses nuförtiden vara något av informell makthavare inom italienska fotbollsförbundet. Det är ganska långt från den koleriska dåren med fyra mobiltelefoner som han skrek i samtidigt jag haft äran (?) att träffa ett par gånger.
Lägg därtill att Angelo Peruzzi fått den luddiga men tydligen väldigt fria rollen som ”Club Manager”, primaveran fortsätter imponera, nye tränaren Inzaghi har fått ihop en stark gruppkänsla och….Lazio ser helt plötsligt stabilt ut. Någonting har definitivt hänt i organisationen. Frågan är bara vad?
Personligen tror jag att Peruzzi och Inzaghi som personer skapat sig ett stort mandat, men jag tror också att en del beror på alla oklarheter hos rivalen Roma. Ingen verkar veta när Totti ska sluta, Spalletti gnider sig om flinten och vet inte om han fortsätter, arenabygget är fortfarande mil från realisering och titt som tätt går gamla Roma-profiler ut i pressen och kritiserar ledningen.
I den märkliga symbios de här klubbarna lever i, innebär stöket på Trigoria, ett lugn på Formello och vice versa.
I Milano är det dock bara stök. Ingen vet egentligen vem det är som äger Inter. Är det en kines? Eller är det en kines med pengar han lånat från USA? Eller är i själva verket staten Kina som via ombud äger Inter? Eller var det i Milan? Osäkerheten kring de båda Milano-lagen men kanske främst i Inter, verkar ha skapat ett totalt vakuum. Att bli tränare för klubben kan liknas vid att hälla en dunk bensin över sig själv för att sedan gå ner och se på valborgsbrasan. Ägarna verkar nämligen inte veta någonting om fotboll. Ändå kallar man köpet av Inter för en långsiktig investering. Hur man får ihop det med tre tränare på en säsong, är synnerligen oklart.
Förr i tiden, för kanske 10 år sedan benämndes de tre storklubbarna i norr (Juventus, Inter och Milan) för ”Il Palazzo” - palatset. Det var här alla beslut fattades, det var här transfermarknaden bestämdes, det var här det egentliga makten fanns. Palatset var också ett tvärsnitt av de rikaste och mest inflytelserikaste familjerna i Italien.
Men i takt med att landet Italien kämpat ekonomiskt, har även palatset haft det svårt. Idag står egentligen bara en familj kvar stark, familjen Agnelli med sitt Juventus.
Detta har skapat ett tomrum i Serie A. Ett tomt rum där Aurelio De Laurentiis var först med att flytta in. Napoli är kanske det mest osannolika storlaget i Italien, men genom kontinuitet och, något oväntat, stabilitet har klubben och familjen blivit en maktfaktor inom Serie A. För tio år sedan hade det varit helt otänkbart. Precis lika otänkbart som att Inter och Milan skulle befinna sig i fritt fall.
Inters ”ägare” har utlovat miljardbelopp i transferbudget inför kommande säsong. Det kommer dock inte spela någon större roll om de inte bygger en stabil och ordentlig organisation först, vilket för Inters del skulle vara första gången det hände. Det var ju inte direkt stabilt under Morattis ledning heller.
Det kommer finnas två vägar att gå. Den ena är den inåtvända, traditionsbundna vägen av inofficiella handslag och intriger. Fast den har man redan gått och det gick väl bortsett från Mou-eran sådär. Den andra är den globala som på samma gång har förankring i det lokala. Den vägen är i Italien outforskat land.
Det sammantaget gör att Inter kommer bli det intressantaste laget att följa nästa år. Om vi talar om spelet utanför plan.
