Krönika: ”Förtroendet måste återuppbyggas”
Mats Lerneby är frilansjournalist och författare som tidigare bloggat för SvenskaFans. Under 2016 kommer han att regelbundet skriva krönikor om italiensk och europeisk fotboll.
Nessun Dorma ekar ut över den lilla innergården på etruskiska muséet strax nedanför Villa Borghese. Marinkårens symfoniorkester ger järnet och sångaren Carlo Mandrelli lyfter händerna mot den regntunga skyn samtidigt som man når crescendot. Det är oerhört mäktigt och omöjligt att inte bli rörd. Gamla, unga och familjer sitter på sina stolar och höjer händerna i applåder, innan de reser sig upp och ger stående ovationer.
Någon nyper mig lätt i nacken när jag står där och applåderar. ”Är du här?? Vafan gör du här?” Mr P ger mig en romersk omfamning med kindpuss, sen gör hans fru samma, sen hans dotter och en ung man som kan vara dotterns pojkvän upprepar proceduren. När alla pussat färdigt frågar jag Mr P, som jag vet anordnat konserten, vad han sysslar med nuförtiden. Han skrattar. ”Jag är fri. C’e un liberazione. I 15 år gjorde jag allt för Lazio, men inte längre. Jag upptäcker nya saker i livet, umgås med min familj och vettiga människor. Att lämna fotbollsvärlden kan ha varit ett av mina bästa beslut.”
Han berättar att han ställde upp i stadsdelsvalet. Utan budget, men vann. ”Men jag sa nej till posten de erbjöd. Jag vill inte ge mig in i politiken. Jag ville bara påpeka en del saker som var fel i området”, säger han. Jag säger att jag satt på middag igår kväll och missade matchen, men Lazio verkar ha hittat formen igen. Mr P ser på mig och säger att man får hoppas det, men när klubben drivs av människor som Lotito och Tare ska man nog inte hoppas på för mycket.
Jag tar cykeln mot Villa Pampfili, tar fel avtag och hamnar vid Spanska trappans myller. Unga tjejer, hårt sminkade och klädda i Romas lagställ, åker runt på segways och försöker kränga biljetter till matchen ikväll mot Inter. ”Roma är ett av Europas bästa lag och ikväll möter de Inter, det är en klassisk match” säger en av tjejerna till tre förvirrade japaner som verkar mer intresserade av sina surfplattor än av matchbiljetter. Dagen innan har jag åkt förbi Tor Di Valle. Här ska Romas nya arena byggas. Är det sagt. Men än har man inte byggt något. ”Och vem vet om de någonsin kommer bygga något här..” suckar min chaufför. Det är en tung suck, fylld av besvikelser och brutna löften.
Kring de båda romklubbarna finns en slags uppgivenhet och desperation. Nu vann Roma mot Inter och det är mycket möjligt att den stillas lite, men i det långa loppet måste saker och ting ändras och det är bara klubbarna som kan göra det. Roma bör bygga den där jävla arenan i Tor Di Valle någon gång och Lazio bör…. ändra hela sin organisation (vilket inte lär ske i brådrasket). Passionen kommer alltid finnas kvar. Men förtroendet måste återuppbyggas.
I parken Pampfili, sitter jag på en bänk när mobilen surrar till. Det är Mr P som bjuder hem mig imorgon. ”Vi ska inte prata fotboll” skriver han men känner jag honom rätt kommer vi sitta i flera timmar och diskutera det stadium av vakuum som i alla fall just nu en stor del av Serie A befinner sig i.
