Krönika: Grazie Lazio, congratulazioni Udinese!
Som väntat spelade Lazios resultat ingen roll. Man slutar femma i Serie A säsongen 2010/11 och spelar Europa League till hösten.
Innan sista omgången fanns den sedvanliga nervositeten inte där. Det var ingen idé att hoppas på ett mirakel och hetsa upp sig under detta skede av
säsongen. Skulle man hetsat upp sig så skulle man ha gjort det efter derbytorskarna, efter två oerhört snöpliga förluster mot Juventus, efter både onödiga
och orättvisa förluster som exempelvis mot Napoli borta. Det inträffade inget mirakel heller. Lazio spelade rätt okej tills man slutade spela helt, Lecce
bjöd på mysstämning både innan, under och efter match och tycktes inte bry sig nämnvärt om att triumfera denna sista match. Udinese och Milan kryssade. Godnatt. Det blev inget Champions League i år och det lär dröja väldigt länge innan vi har chansen igen.
Visst, man kan raljera både om domare, om att Reja emellanåt coachat alltför defensivt, om att Rocchi varit skadad, om att Zárate inte kom igång förrän efter tre fjärdedelar av säsongen. Att vi haft otur, domarkåren och etablissemanget emot oss och Gud vet vad. Det ligger självklart en del sanning i detta, men faktum är i nittionio fall av hundra att de fyra bästa lagen i Italien går till Champions League. Lazio har stundtals definitivt varit ett av dessa lag - men sett över 38 omgångar kanske det inte varit så, och det känns inte orättvist att just Udinese knep den sista platsen. Vi har ställt till det själva och förtjänar inte heller CL-kval.
Det är möjligtvis svårt att glädjas med andra klubbar, och fullständigt omöjligt att glädjas med vissa av dessa. Med tanke på att alla är olika kan vi som laziali möjligen bara enas om att vi absolut inte, på något sätt, kunnat glädjas med Roma och Livorno. Övriga lag, tja, det är individuellt. Udinese känns dock, åtminstone just nu, som en klubb som det är monumentalt svårt att ogilla. Man gör det oerhört bra i Udine, med relativt små resurser, och tycks kunna producera storspelare efter storspelare utifrån i stort sett ingenting. Grattis, säger jag till Udinese, och tar av mig hatten för det som Guidolin åstadkommit.
Det som kan gräma en, vid en närmare reflektion, är det faktum att vi hade det i egna händer. Vi ledde Serie A länge under hösten och visade upp ett stabilt grundspel som aldrig klappade igenom. Lazios defensiv har varit helt makalöst stabil under säsongen, Ledesma har tagit ytterligare ett kliv som regista, Hernanes levde upp till hypen och till slut fick vi också se Zárate sådär skicklig och fylld av självförtroende igen. Rocchi kom tillbaka, som den hjälte och kapten han är, och fick sätta ett par baljor innan säsongen tog slut. Just Rocchis återkomst kändes otroligt rolig och kanske, kanske får vi se honom göra 100 mål för Lazio innan karriären är till ända.
Vad jag skulle komma till var dock att Lazios säsong, med lite distans, har varit riktigt bra. Vi ska vara nöjda, glada och hoppfulla inför framtiden. Med lite, lite mer spets inom laget kan vi säkerligen etablera oss som en storklubb igen, med tanke på det grundmaterial av spelare som finns. Vi har Muslera, Dias, Radu, Ledesma, Hernanes, Zárate - både etablerade och, med undantag för Dias möjligtvis, oerhört spännande att följa i framtiden.
Vill vi se Reja en säsong till? Varför inte, säger jag. Stora lag byggs alltid bakifrån. Reja har börjat i den änden, och jag tycker inte att det är mer än rätt att låta honom fortsätta ett år till. Edy Reja har karisma, erfarenhet, tar ingen skit från någon och tror på det han gör. Jag anser honom vara det bästa alternativet för Lazio nästa säsong, såvida vi inte kan få loss Mourinho...
Tack för denna spännande och glädjande säsong, SS Lazio. Sempre con te!