Krönika: ”Här vill man inte förändra”
Mats Lerneby är frilansjournalist och författare som tidigare bloggat för SvenskaFans. Under våren 2016 kommer han att regelbundet skriva krönikor om italiensk och europeisk fotboll.
Jag känner en man från Piemonte. Här kallar vi honom Pietro.
Pietro har ett hus på ett berg i en liten by ovanför den gamla kurorten Acquitermi. Han ska sälja sin lägenhet i Milano och flytta ut till Maggioresjöns strand. Där håller han på att bygga ett hus som ska drivas på sol och vind. Han ska även köpa elbil. Inte så mycket för att han är miljömedveten. Mer för att han är så trött på sitt land.
”Jag ska bo där och inte vara beroende av någon. Framförallt inte staten”, säger han när vi kör på de vindlande vägarna uppe i bergen på väg till hans by.
Jag undrar varför. Pietro kör om en hjullastare och suckar.
”Här tar ingen ansvar. Jag vill inte vara italienare. Jag vill vara europé. Det här landet vill inte förändras. De som har makt, vill aldrig ändra på det.”
Sen faller Pietro in i den vanliga italienska monologen om alltings jävlighet. Den där monologen har jag hört förut flera gånger. Oftast börjar den med: ”Jag ska tala om för dig vad som är fel med det här landet…”
För drygt ett år sedan träffade jag medlemmar ur italienska damfotbollsförbundet. Vi träffades i en lägenhet intill parken vid Via Vittore Carpaccio i Rom. Det var tre glada damer i medelåldern som drack prosecco och åt tilltugg. Hela deras liv hade de vigt åt fotbollen. När jag frågade dem hur de reagerat på att en pamp inom det italienska fotbollsförbundet utmålat alla damspelare som lesbiska, bröt rena gapflabbet ut i lägenheten.
”Vi gillar visserligen varandra, men inte så mycket! Men om vi nu var lesbiska, vad spelar det för roll? Blir vi sämre på fotboll då eller vad?” sa en av kvinnorna innan hon tog upp en telefon och bläddrade fram en bild på barnbarnet iklädd laziotröja.
”Hon gillar fotboll lika mycket som sin storebror, varför ska hon inte få samma möjligheter?”
Jag nickade och förklarade att problem med fördelning och jämlikhet även fanns i Sverige. Detta trodde damerna inte på. Sverige låg mil före Italien enligt dem.
”För här vill man inte förändra. Skulle man göra det, skulle tjocksmockar som Lotito, Tavecchio med flera få det svårt. Vet du vad som är fel med det är landet? Jag tala om för dig…” varpå den sedvanliga monologen följde.
Jag tänker på de här mötena när jag ser matchen mellan Napoli och Inter och det bråk som uppstår mellan Sarri och Mancini. Visst är det så att saker som sägs på plan, sägs i stridens hetta. Men det är ingen ursäkt. Faktiskt. Jag är även juniortränare sedan 5 år tillbaka (med en lång och haltande ”karriär” i div 6 bakom mig) och en tränare föregår med gott exempel. En tränare är klubbmärkets representant. Och Sarri bad om ursäkt, men det är inte det som är intressant.
Det som är intressant är hur alla andra är tysta. Ingen vill egentligen ta i denna jobbiga potatis – att en tränare kallar en annan bögjävel. För gör man det tvingas man till någonting Italien i allmänhet och italiensk fotboll i synnerhet verkligen behöver, men alla bävar för: förändring.
Dilemmat för italiensk fotboll är dock att man måste förändras. I allt, från arenafrågor till värdegrunder, till hur man faktiskt sköter en fotbollsklubb. Gör man inte det kommer rasismen, homofobin, korruptionen och allting som är dåligt, att växa. Ligan blir mindre attraktiv, publiken än färre och spelare väljer andra länder att spela i. Det kan alla se. Det kan nog även människor som Tavecchio, Lotio, Preziosi, med flera, se.
Om de vågar öppna ögonen.